Är dataspelsvåld värre än statens våldsmonopol?

Så är vi där igen 30 år senare – hjärnforskare som påstår att våld i dataspel minskar barns förmåga till empati. Detta har legat latent under ytan under många år nu, även om den statliga instansen Medierådet pliktskyldigast försökt hålla balansen. På tröskeln till sin nya uppgift att fr o m 1 januari 2011 vara en statlig myndighet har man insett att internet är här för att stanna och därför inriktar man sig nu på innehållet och då är det intressant se hur de beskriver sin uppgift. När det gäller forskningsrön gör vi klokt i att fråga oss vem som är beställare. Om jag förstått saken rätt rör det sig här om en sammanställning av tidigare mer eller mindre seriösa rapporter, varför jag ser det som ett beställningsjobb, tänkt att ges legitimitet med hjälp av etablerade forskare. Sorry KI men så ser världen ut. Bra därför att forskarna omgående får mothugg av någon som kan säga att här som i allt annat gäller att simma lugnt. Saken berörs även på Newsmill.

Jag är verkligen ingen anhängare av våldet i filmer och spel, men inser att det inte skulle finnas där om det inte fyllde en funktion. Även den som påstår att det bara är för att tjäna pengar borde fundera på det kloka i att göra något som inte efterfrågas. Dessutom har jag rätt livliga samtal med mitt 10-åriga barnbarn, som känner till farmors känslighet och därför tagit som sin uppgift att visa och berätta hur dessa filmer görs och att det som händer inte är på riktigt. Det är sagor i samtiden helt enkelt. Min barndoms sagor kunde vara nog så otäcka och eftersom de användes för att avhålla oss barn från egna strövtåg i skogen eller att akta oss för djupa brunnar, var det ingen som sa att det bara var påhitt. Handgripligen visar barnbarnet hur han i datorn kan göra filmsekvenser som ser riktigt otäcka ut, men där han bara använder sig av olika förprogrammerade effekter. Vad jag ser är att han snabbt avdramatiserar det hela och därmed har blivit mer intresserad av att veta hur de som gör dessa filmer gör de olika sekvenserna än att förfäras över dess innehåll.

Det påminner mig om när hans pappa var i samma ålder och fick följa med mig på en veckas sommarkurs om att använda dia och film i arbete bland barn och ungdomar. Där fanns, förutom en rätt stor grupp vuxna med arbete som lärare, fritidsledare och instruktörer, kursledarens unga dotter och min son, som fick samma uppdrag, som vi vuxna, och tillsammans gjorde ifrån sig långt bättre än många av oss vuxna, eftersom de inte bar på en mängd om och men, som hindrade dem från att ta in kursledaren Ola Olssons goda råd och pröva sig fram. Sammanfattningsvis finner jag det rätt märkligt att vi drygt 35 år senare ser ut att stå och stampa på samma fläck – att rörliga bilder hjärntvättar oss. Marcus ombord på Livbåten är upprörd och gör sitt bästa att förklara hur den här typen av sanningar skapas. Tanken att de säger vad den som betalar vill ha, är inte främmande för honom heller.

Sedan måste jag dela med mig av julklappen från Copyswede som IDG.se skriver om. Det blir till att se om sitt hus. För övrigt är det rätt intressant att DN.se återger nyheter från US som visar att ett uppvaknande är på gång där borta. Guld värt att en tidigare FBI-polis idag jobbar hos medborgarrättsorganisationen ACLU. När får vi se något liknande här hemma? Måste också visa upp Nicklas Lundblads användning av Google Books Ngram Viewer för orden privacy, liberty, security under de senaste tvåhundra åren. Intressant.

Medierådets sista suck – eller kamp för ett berättigande?

Efter att ha ägnat gårdagen åt Internetdagarnas webbsändning kollade jag på SVT:s 21.00-sändning, med ett inslag baserat på Medierådets rapport om ungas medievanor. Vojne, vojne, ett sån´t elände ”Det verkar överta en del av det verkliga umgänget. De som ungdomarna umgås med på Facebook är desamma som de man umgås med efter skolan, de vanliga vännerna, säger Ann Katrin Agebäck, kanslichef på Medierådet”. Varken hon eller SVT:s Lennart Persson verkar begripa att umgänget på nätet är lika mycket verklighet som att träffas rent fysiskt – inte så sällan träffas man hemma hos någon kompis samtidigt som man har kontakt med andra via Facebook. Även om 75 procent av föräldrarna anser att de själva har ett ansvar för barnens medieanvändning och nästan lika många anser att barnen lär sig mycket med hjälp av internet, verkar både Lennart Persson och Ann Katrin Agebäck, vara av den uppfattningen att de måste larma om att ”unga föredrar nätet istället för verkliga möten”. Det verkar som om de tror att barnen håller på att försvinna in i fiktiva världar. Hur var det man sa igår – först hånar och ironiserar man, sedan gör man motstånd och sedan... Men tänk att ibland tror jag att en del fastnar antingen i steg ett eller steg två och sedan kommer de inte vidare.

Kan just undra om det finns ett samband mellan detta ”larm” och prop. 2009/10:228 som handlar om slopandet av filmcensur för vuxna och skyddet av barn och unga mot skadlig mediepåverkan och förslaget om inrättandet av en ny myndighet Statens Medieråd. Rätt märkligt dock att riksdagswebben inte innehåller någon uppgift om vad riksdagens sagt om propositionen. När man ser all den rädsla som Medierådets webbplats speglar, kan man undra om det inte vore bättre att lägga dessa resurser på en verksamhet för en konstruktiv användning av sociala medier i skolarbetet. Skulle gärna se att mer resurser satsades på Webbstjärnan och annat som Kristina Alexandersson brinner för. Önskar jag vore med under Internetdagarna, så att jag kunde ”svära rejält i kyrkan” och föreslå att Statens Medieråd aldrig blir till och att resurserna istället överfördes till grundskolans ikt-utveckling.

Annars ser jag fram emot onsdagen då Piratpartiets Rick Falkvinge ska medverka i Vad ska vi göra med yttrandefriheten? Onsdag den 27 okt. kl. 11.00. Håller med Markus Lake Berglund i kommentaren till Ricks blogginlägg om saken. I det kvalificerade gänget gäller det att ha koll på vad lagen omfattar idag, för att kunna göra tydligt vad som krävs för yttrandefrihet på internet. Hur ser en frihet under ansvar ut, när alla kan hantera ett publiceringsverktyg? Jag kan tänka mig att formuleringar om uppsåt måste finnas med för att avhålla hämdlystna eller omogna människor från att i skydd av anonymiteten förtala andra. Eller är det realistiskt tro att vi kan bli så immuna mot anonyma påhopp att alla kan ta dem för vad det är – bevis på omognad? Markus har för övrigt ett eget bra inlägg om yttrandefrihet med bra länkar som avslutning med koppling till Yttrandefrihetskommitténs förslag.

Nu ska jag kolla in Internetdagarnas program. Twittertag #ind10

Intressant.

Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.

Ju mera jag läser desto mer förundras jag över att det varit möjligt för ECPAT och deras vänner att jaga upp riksdagens ledamöter så till den grad att innehav av eller tittande på serieteckningar kunnat bli kriminellt. Läser hos Seriefrämjandet om effekten av de lagar som beslutats i Sveriges riksdag. Där sägs att ”en av Sveriges mest erfarna översättare och mangakännare har av Uppsala tingsrätt dömts för innehav av barnpornografi till 80 dagsböter i juni i år. Innehavet bestod av 51 bilder erotiska bilder på mangafigurer som tingsrätten anser är under 18 år.” Saken togs upp till diskussion mellan ECPAT:s generalsekreterare Helena Karlén och serietecknare Natalia Batista i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddags. Föga förvånande saknar Helena Karlén förmåga att se det tvivelaktiga i denna lag. Hon upprepar argument, som hon inte kan vederlägga med hänvisning till några forskningsresultat. Hela resonemanget bygger på uppfattningen att även en teckning av någon, som kan antas vara under 18 år, ska ses som en kränkning av ett mänskligt barn.

Tidigare har DN, Expressen och Nyheter24 skrivit om saken. Saxar ur Expressen ”Alla människor - utom pedofiler - vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.” Detta kan inte nog understrykas. Som många andra blir jag så upprörd över att lagstiftarna låtit sig förhäxas av ECPAT, att jag saknar ord för vad jag tycker, tänker och känner. Därför känner jag tacksamhet gentemot dem som finner ord att beskriva vad det är fråga om. ”Hur obehagliga och otäcka fiktiva verk än kan vara, och vad man än kan tycka om japansk porr med tecknade barn, så finns här faktiskt inga offer. Barnen i upplänningens mangaserier har inte blivit antastade. För de är seriefigurer. Ordet "moralpanik" bör man inte använda för lättvindigt, men det ena kan lätt leda till det andra när förbudslogiken börjar rulla och inga motkrafter finns.”

Om det bara vore ECPAT, som tycker att vad som helst går an i kampen mot pedofiler och barnporr, kunde vi väl leva med det. Men, när vi vet att det är detta synsått som vägleder Alf Svensson, MEP i EU, när han kräver att direktivet för datalagring ska utvidgas att omfatta även sökningar på nätet, då måste vi verkligen säga Stopp och belägg. Om detta skrev bl a Marcin de Kaminski ett debattinlägg i Expressen igår där han berättar att KD:s Alf Svensson inte drar sig för att påstå att jag och andra kritiker av datalagringen motsätter oss skydd av utsatta barn. Det är så oförskämt att jag i en Fb-uppdatering spontant krävde att de kristdemokrater, som finns i min närhet, ska säga sig mening om detta så att jag vet var jag har dem.

Andra svenska MEP:er, som hade skrivit under WD 29 eller Smile29, som dokumentet populärt kallas, drog tillbaka sina underskrifter när de fick innebörden av sin begäran klar för sig. Minns att Marit Paulsen blev rejält upprörd när hon insåg att hon blivit vilseförd. Men inte Alf Svensson. Han är tydligen anhängare av det jesuitiska förhållningssättet att ändamålet helgar medlen. I likhet med ECPAT, men också Kamratpostens Ola Lindholm, som vid ett seminarium vid Göteborgs universitet den 6 maj uttalade att det kunde vara OK att bura in 1.000 oskyldiga om det kan rädda ett enda barn. Då skrev jag i min blogg att jag var chockad över att Ola, som leder ett så viktigt media för landets barn och ungdomar, tar så lätt på sin uppgift att upprätthålla respekten för rättssäkerheten. Vid sidan av ECPAT verkar Medierådet, som har till uppgift att hålla koll på barns och ungdomars medievanor. Fick ögonen på detta råd, när DN skrev om deras granskning av ungdomssajter. I rådets ställe kommer Statens Medieråd med start den 1 januari 2011. Det ska bli intressant följa om den myndigheten kommer att uppträda med större professionalism än det som ECPAT och andra visat prov på.

Andra som skrivit om saken – Erik Laakso, deepedition, MinaModerataKarameller, Oscar Swartz, Opassande, Anders S Lindbäck, Juristens funderingar och Göran Widham. Med vilken verkan det kan ha. Finns det något hopp om nationen Sverige när lagstiftarna låter sig styras av känslor, som inga journalister medan tid är ber dem motivera med hänsyn tagen till förnuftet.

Intressant.

Orsak och verkan i alliansens värld.

Sedan jag lyssnat på Justitieminister Beatrice Ask upprepar jag ett avsnitt ur gårdagens inlägg:

”SvD refererar både till BRÅ:s Apropå och rapporten ”Barnen, BRIS och it”, som underlag för artikeln ”Det är massor av olika perversa typer som addar mig varje dag” Rapporten är en del av EU-finansierade projektet ”Det unga internet” som drivs av BRIS och Medierådet. Ett sökning på orden ”perversa typer som addar” ger ingen träff i dokumentet, men kan ju ha förmedlats i något annat dokument. Däremot talar Bris-rapporten 2010 sitt tydliga språk när det gäller unga människors behov av stöd i det dagliga livet. Ensamma med sina problem söker sig många unga ut på nätet. Det säger något viktigt om media att det material, som förstärker bilden av internet som förklaring till barns och ungas utsatthet, snabbt kommer till användning, medan en studie, som visar att tekniska skydd inte är lösningen på grooming, förbigås med tystnad. Undrar om det blir någon ändring i en mera objektiv riktning när Medierådet går upp i den nya myndigheten Statens Medieråd fr o m den 1 januari 2011, vilket nätverket Surfa Lungt hade en blänkare om. Kan också se att TT hellre refererar till Rädda Barnen än BRIS men framförallt inte till BRÅ. Medge att det är rätt intressant med alla dessa statsunderstödda intressenter för ungas väl och ve, när det är i skolan, hemmet och på fritiden där ungdomarna bor, som de behöver mötas av vuxenvärldens engagemang. Tänk om ett universitet eller högskola nära oss skulle ta ner forskningen till vår egen hemmaplan?”. Det krattas för Datalagringen med hjälp av barnporr och för FRA-shopens öppnande med hänvisning till grooming. Kan just undra vad denna fixering leder till i längden?

Efter detta en länk till Skivad Lime, som berättar om att Försvarsmakten gett sig in i valrörelsen och tapetserar våra städer med en rad affischer för att demonstrera sin rätt att påverka våra åsikter.

Vilka andra offentligt anställda har den möjligheten?

Skulle de öppna näbben, skulle de snabbt få höra om brott mot lojaliteten gentemot politiska beslut. Men, det är klart att i det ena fallet handlar det om draghjälp åt politikernas ambitioner att bygga upp något att fjädra sig med inför de stora nationerna i världen och i det andra att visa upp effekterna av politikernas ambitioner när de vill riva ner även det som varit bra i det som generationer tidigare har varit med om att bygga upp. Nog ligger det väl en hel del symbolik i det förhållandet att Försvarsmakten kan ta ut svängarna medan chefen för Högskoleverket tvingas kasta in handduken?

Omarbeta världen från grunden.

Igår skrev jag mitt första brev till Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden. Inspirerad därtill av Metros artikel om Säpos olagligheter åren 1999 – 2009, men också för att visa att jag avser att fortsättningsvis bevaka mina medborgerliga rättigheter. Det kan naturligtvis tolkas som att jag sällat mig till foliehattarnas skara, men det bjuder jag på. Istället för att undra, kan man ta reda på hur det förhåller sig. Sedan återstår frågan om vi kan lita på denna nämnd betående av sju politiker och en lagman. Att det finns problem kan vi se hos frendo.se

Känner mig dock styrkt av det som jag läser i SvD om Elinor Ostrom, mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2009. Elinor Ostrom har nyligen varit i Sverige då hon deltog i Tällberg Foundations forum Rework the World. Av dagens artikel framgår värdet av diskussion i det lokala samhället. Men också hur det lokala hänger samman med många andra nivåer upp till den globala. ”När ett samhälle gemensamt diskuterar frågan och människor måste argumentera och stå till svars för sitt handlande, förändras deras syn på problemet till att omfatta kollektivet. Lokal demokrati är helt enkelt effektivare än centraliserad, odemokratisk reglering och övervakning.”

Detta konstaterande värmer och är en skönskrift för mina ögon, som hittills varit plågade av all sköns ovederhäftiga attacker mot ett fritt och öppet internet. Främst på grund av upphovsrättsindustrins osedvanligt starka inflytande över ledande politiker för att slå vakt om affärsmodeller, som tekniken sprungit ifrån. Men också på grund av att många politiker saknat och fortfarande saknar insikt om hur kreatörers ideella och ekonomiska rättigheter enligt Bernkonventionen alltför hårt tvinnats ihop med producenters rätt enligt WIPO Copyright Treaty, som började gälla 1970. Under tiden har regering och riksdag försummat den möjlighet, som Bernkonventionen gav lagstiftarna, nämligen att begränsa upphovsrätten med hänsyn till samhällets behov och andra demokratiska rättigheter. Upphovsrätten är inte överordnad alla andra mänskliga rättigheter, vilket man kan förledas tro med tanke på alla direktiv och lagar, som tillkommit för att ensidigt gynna producentintressen.

Att detta varit möjligt kan bero på att en förkrossande majoritet av de journalister, som har till uppgift att granska statsmakten, själva har ett intresse i att det ser ut som det gör. Både när det gäller synen på upphovsrätt och tekniken, vilken ses som ett allvarligt hot mot hittills etablerade institutioner. Intresset ljuger inte, som bekant. En tillfällighet som ser ut som en tanke är ett googlande på frasen ”intresset ljuger inte” och bland mycket annat leder en länk till Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan den 26 november 2006 där han tydligt visar hur politiker säger en sak före ett val och sedan gör något helt annat när valet är överstökat. Detta är ett bra exempel på hur internet kan hjälpa oss att hålla viktig information levande. FRA-saken är en annan. Sagor från livbåten visar ett rykande färskt exempel på betydelsefulla opinionsbildares partiella minnesförlust.

För den här typen av viktiga bevis på skillnaden mellan ord och handling behövs inget inrangerande av datalagringsdirektivet i svensk lag, vilket skjutits fram till efter valet, trots hot om straffsanktioner. Är det någon, som på allvar tror att Moderaterna och Socialdemokraterna kommer att motsätta sig detta, utan att väljarna sätter ett rejält tryck på dem, genom att rösta in Piratpartiet i riksdagen?! Ett allmänt val är lika mycket en granskning av det som varit, som att ta ställning till vilken kurs som krävs för kommande år.

Under tiden fram till dess lär vi få leva med alla braskande rubriker om alla de farligheter som barn och ungdomar blir utsatta för när de vistas på nätet. Nu senast är det delar av BRÅ:s skolundersökning 2008, som på nytt aktualiserats i BRÅ:s tidskrift Apropå, dock bara i den del som rör frågan om de tillfrågade niondeklassrna hade utsatts för någon form av oönskad sexuell kontakt via nätet, som sexpratande eller att någon försökt att förmå dem att göra något annat sexuellt när de inte ville s k grooming. Den här och andra undersökningar visar att det är unga i avsaknad av ett bra vuxenstöd, som i högre grad än andra söker sig till kontakter med okända via nätet och som dessutom har svårare att hantera dessa kontakter på ett säkert sätt.

SvD refererar både till BRÅ:s Apropå och rapporten ”Barnen, BRIS och it”, som underlag för artikeln ”Det är massor av olika perversa typer som addar mig varje dag” Rapporten är en del av EU-finansierade projektet ”Det unga internet” som drivs av BRIS och Medierådet. Ett sökning på orden ”perversa typer som addar” ger ingen träff i dokumentet, men kan ju ha förmedlats i något annat dokument. Däremot talar Bris-rapporten 2010 sitt tydliga språk när det gäller unga människors behov av stöd i det dagliga livet. Ensamma med sina problem söker sig många unga ut på nätet. Det säger också något viktigt om media att det material, som förstärker bilden av internet som förklaring till barns och ungas utsatthet, snabbt kommer till användning, medan en studie, som visar att tekniska skydd inte är lösningen på grooming, förbigås med tystnad. Undrar om det blir någon ändring i en mera objektiv riktning när Medierådet går upp i den nya myndigheten Statens Medieråd fr o m den 1 januari 2011, vilket nätverket Surfa Lungt hade en blänkare om. Kan också se att TT hellre refererar till Rädda Barnen än BRIS men framförallt inte till BRÅ. Medge att det är rätt intressant med alla dessa statsunderstödda intressenter för ungas väl och ve, när det är i skolan, hemmet och på fritiden där ungdomarna bor, som de behöver mötas av vuxenvärldens engagemang. Tänk om ett universitet eller högskola nära oss skulle ta ner forskningen till vår egen hemmaplan?

Avslutar med besök hos några av mina favoriter: Opassande; Niclas; Lakes lakonismer; och Svensk Myndighetskontroll samt en länk till Magnus Andersson som bl a skriver om vårt gemensamma debattinlägg.