Kent Persson (M) inbjuder till veckans bloggdebatt om behovet av en levande idédebatt samtidigt som han har ett debattinlägg i DN.se om behovet av förnyelse av Moderaterna på det lokala planet. ”Partiet har två stora utmaningar framför sig. Den ena är att vinna väljarnas förtroende i välfärdsfrågorna. Den andra är att få hela partiet att bli de nya moderaterna”. Kent Persson har förstått att politik måste vara en ständigt pågående debatt för att förändringsprocessen ska ge önskat resultat.
I likhet med Socialdemokraterna har man en vision, men Kent Persson visar att M inte tror att man lever i den bästa av världar till dess att vardagens verklighet kommer ifatt dem. Tror man på konkurrensens välsignade väg mot framgång kan man inte överge alla dem som sliter i den offentliga sektorn. Kent skriver ”Moderaterna har inget att förlora på att visa att vi vill ta ansvar för att utveckla och säkerställa den offentligt drivna omsorgen. Vi ska vara garanten för den offentligt drivna vården istället för att uppfattas som hotet mot den”. Han verkar inse att allt blir inte bättre bara för att multinationella företag ges möjlighet att ta sig in på den svenska marknaden för skola, vård och omsorg.
Kommer ihåg att M i Vellinge gjorde storslam i valet 2006, när kommunens starke man Göran Holm filmades där han låg på golvet och lekte med barnen i en kommunal förskola och uttalade sig positivt om kommunala dagis eftersom kommuninvånarna ville ha det så. Då fick M 67,36 % och framgången steg honom åt huvudet. Han valde att bli fullmäktiges ordförande och utropade sig till borgmästare strax efter valet, för att året innan valet i samband med sin födelsedag sticka ut hakan med åsikten att flyktingmottagande är en statligt uppgift, eftersom många inte kan försörja sig efter det att de statliga bidraget upphört och då blir en belastning i kommunens budget för socialbidrag. I det senaste valet rasade M till 49,80 % i ett läge när M i samma kommun på riksdagsnivå gick från 55,89 % till 59,1 %. Jag tycker att han är ett bra exempel på att det spelar roll vad enskilda politiker kostar på sig, även om de fortfarande kan anses vara framgångsrika.
Det senare är något som Socialdemokraterna inte ser ut att ha begripit. Trots att deras ledande personer varit involverade i diskutabla affärer fortsätter man i samma gamla hjulspår med samma gamla ledargarnityr. Något som gäller såväl centralt som lokalt. Som om det skulle saknas människor med huvudet på skaft, när det finns kvinnor som Marika Lindgren Åsbrink. Här ett av hennes intressanta blogginlägg. Johan Westerholm visar att det handlar om att våga vara ärlig och vända på stenar.
När det gäller Piratpartiets eftervalsdebatt verkar de flesta av oss vara inne i en process där vi slickar våra sår och gör vårt bästa för att hantera våra frustrationer, som ibland tar sig uttryck i att vi gärna vill lägga skulden på partiledningen, medan vi innerst inne vet att val inte vinns med att bara finnas på nätet. Inte minst visar de etablerade mediernas tendens, att skylla allt ont på nätet, att vår mission måste vara att förklara att nätet gör det onda synligare, men inte är orsak till det. Samtidigt måste vi lyfta fram allt positivt som också följer av att vi har tillgång till nätet.
Mänskliga rättigheter för oss som medborgare på nätet är ingen dålig utgångspunkt för en informationspolitik för skyddad integritet – delad kultur - kunskapsbyggande.
Avslutar med en länk till Markus Lake Berglund om hur övervakning och självcensur fungerar, som passar bra till eftermiddagens livesändning från Internetdagarna om Anti-Censorship and Transparency.
