Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 

.

Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.

Mediernas roller i ett myllrande liv.

Drygt en vecka a f k har gett utrymme för reflektion kring livet och tillvaron samt hur media hanterar det som blir till nyheter på olika nivåer och olika sammanhang. Mårten Schultz gör en bra analys i DN Kulturdebatt under rubriken Massorna sondmatas av sina medier. Här med utgångspunkt från den debatt som uppstått sedan den tidigare IMF-chefen blivit anhållen efter en anklagelse om ett allvarligt sexbrott. Gillar Mårtens tanke att ett antal principer kan hjälpa oss att hålla huvudet kallt och tänka klart medan mediedramatiken driver på våra känslor.

Tidigare i veckan fick jag anledning fundera över medielogiken när Norrtelje Tidning hanterade ”nyheten” att friidrottsföreningen Rånäs 4H för 20 – 25 år sedan anlitat den tränare, som tidigare skapat rubriker på grund av sin sexuella läggning inom Spåvägens Friidrottsklubb. Upprinnelsen till den diskussionen var naturligtvis Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg. På Patriks egen blogg kan man läsa utdrag ur boken. Artikeln på NT Sporten var en sansad redogörelse av hur Rånäs 4H hanterat den information man fått att det någon gång i mitten av 1980-talet förekommit att någon aktiv blivit utsatt för tränarens närmanden, vilket inte stod i någon rimlig proportion till första sidans. Givetvis var det bra att föreningen genom att uttala sig ville markera att de erbjuder stöd och hjälp till de som då för så länge sedan drabbades, men det med är minst lika viktigt att det som hänt finns med i diskussionen om föreningens värdegrundsarbete. Riksidrottsförbudets ordförande Karin Mattsson har skrivit mer på sin blogg om vad man centralt gör för att stödja lokala klubbar och föreningar. På Patriks blogg finns även ett brev från Anders Frick till Lennart Karlberg, ordförande i Friidrottsförbundet, som visar att ledarskap kräver en hel del av den som vill vara trovärdig i sin uppgift.

Jag såg aldrig Norrtelje Tidnings löpsedel, men pappersupplagans första sida där en krigsrubrik över fyra spalter och 23,5 cm hög basunerade ut att ett obestämt antal idrottare utsattes för sexuellt övergrepp, som om det som hänt vore i går, triggade igång mina funderingar – Varför denna desperata rubriksättning? Såg sedan i ett annat sammanhang att ”fläskandet” främst handlar om att sälja lösnummer. Det landar till sist på oss läsare – vad är det som säljer? Massorna sondmatas, som Mårten uttryckte det. Frågan är hur många som egentligen tycker om att bli matade med sex i alla dess former dag ut och dag in. Själv håller jag på att revidera min uppfattning om mediernas roll allt efter det att insikten växer om hur läsarnas förkärlek för material, som sätter känslorna i svall, styr urvalet. Detta medan t ex försvaret ser media som allierade, vilket kommer fram i en norsk rapport, som presenterades på Nordiske Mediedager i Bergen den 11 – 14 maj. Medan folket matas med sånt som alla som ”pratar om”, utan den minsta tanke på vad ett juste rättsmedvetande kan kräva, erbjuds makthavarna okritiskt utrymme för sin propaganda. Allt i allmänhetens tjänst?

Anders Mildner skrev i sin krönika i SvD igår ”Idag är pr och lobbying närvarande överallt. Vi lever i en värld av spinn, som ju pr-experternas propagandametoder kallas. Men det mest skrämmande är egentligen inte vad pr- och lobbyfolket gör med informationen, utan vad spinnandet gör med oss.” Inte bara med oss läsare, som måste ställa oss frågan vem som tjänar på att vi tror att detta är sant och riktigt, utan i lika hög grad med journalisterna, som måste utgå ifrån att det bakom varje ”vanlig” läsare/ lyssnare/tittare som hör av sig kan finnas en lobbyist. Alla branscher som lever högt på andras förtroende måste tänka till. I den meningen tycker jag att Aftonbladets granskning av skolan har varit ett lovvärt initiativ, som kan ha inneburit att vi läsare fått en sannare bild av verkligheten, än vi skulle ha fått genom en traditionell nyhetsförmedling. Även om det började väldigt negativt under begreppet ”Skolraset” kunde jag igår i papperstidningen se att både Kvisthamraskolan och Grindskolan i Norrtälje fanns med bland de 100 bästa skolorna i Sverige. Det kändes riktigt bra.

Intressant.

När blir statens tvång övergrepp?

De tjänar miljoner på datalagringen, skriver IDG.se – vilket sagts förut, men inte fått något större fäste i media eftersom ”tjäna pengar” är en doktrin som upphöjts till högsta mål. Ny Teknik berättar att Ericsson är en av de som gynnas. Kan just undra vilket samröre det finns mellan människor inom departementen och branschen, när det gäller alla dessa idéer om att övervakning och kontroll? Undrar också om dessa företag i sina kalkyler räknar med de risker som följer av att traska patrull utan tanke på vad detta kan leda till när det gäller vårt politiska system?

Dessutom är det ju så att det är vi konsumenter som måste betala i form av högre avgifter för internettjänster. Jag tycker verkligen att kostnaden borde tas ut över skattsedeln, så att de, som är mest rädda för vad internet kan ställa till med, får vara med och betala för detta. Det är främst bland dessa de nätovana människorna, som man tror att datalagring och filtrering av nätet ska skydda dem från allt ont. Av det skälet ska nu även polisen få tillgång till trafikdata enligt det förslag som Regeringen tog beslut om igår, vilket bl a SvD, Ny Teknik, skriver om.

Mark Klamberg har granskat och hjälper oss att tolka vad lagförslagen om Datalagring och Polismetodutredningen egentligen handlar om. Om Beatrice Ask är rätt uppfattad av TT och Aftonbladet kan vi se att hon antingen far med osanning eller är dåligt insatt i saken. Samlingsplatsen för kandidater till riksdagen, som lovat att säga nej till datalagring, administreras av Mathias Sundin, skriver också initierat. I likhet med Daniel Rhodin, Lars-Erick och Svensk Myndighetskontroll. Peter Bratt har helt rätt – vi behöver en kommission som tar fram sanningen när det gäller politikernas hantering av alla dessa lagar för övervakning och kontroll, vilket eroderat deras förtroende hos folket. Något som i sin tur utgör ett allvarligt hot mot vår demokrati. Skönt kunna lätta upp detta med Gubben vid Rämen som visar att terror i en dalaby är något annat än en bomb i Stockholm.

Medan jag skriver lyssnar jag med ett halvt öra på radion och hör att det startats en grupp för att ta itu med oss, som vill att Julian Assange ska betraktas som oskyldig tills han blivit dömd skyldig av en domstol. Jag tar mig för pannan. Förstår Strötankar i samtidens liberala utmarker som skriver om Dårfeministerna. Han har bland annat läst skriften Kvinnofridslagen (pdf) där det under rubriken Att säkra bevis – viktigt för åklagare bland annat skrivs ”Om polis och åklagare under förundersökningen får fram tillräckliga bevis leder ärendet till åtal. Genom en lagföring lyfter rättsväsendet över ansvaret på den som tillgriper våld. Marianne Ny menar att lagföringen har en god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” Jag vet inte om Marianne Ny, chef för den särskilda enhet, som tagit över målet mot Assange från Stockholms tingsrätt, har skrivit denna text, men nog kan man hålla med om att den är anmärkningsvärd.

Jag kan dock tänka mig att det citerade kan tolkas ur ett allmänpreventivt perspektiv. Bara genom att kriminalisera ett beteende hjälper man den, som blir utsatt, även om bevisen inte är starka nog för rättsväsendet att döma den misstänkte. Men även en sådan tolkning förutsätter att alla som misstänks för våldtäkt är skyldiga, men släpps för att åklagaren inte klarat att styrka brott. Inte undra på att polisen anser sig behöva tillgång till trafikuppgifter från våra mobiler. Men, nog är det anmärkningsvärt att rättsväsendets tjänare inte ser att det ligger en fara i en lagstiftning, som – om man hårddrar den – kräver ett Letter of intent om en man inte ska råka illa ut, ifall den från början villige partnern senare av någon anledning skulle få för sig att hon blivit utsatt för något mot sin vilja.

Jag kan faktiskt förstå att feministerna drar på sig ilska från de män, som har blivit utsatta för den typen av fula tricks. Rätt fascinerande att taggarna #prataomdet och #talkaboutit nu gör att det hela växer vidare på twitter – inte minst sedan någon twittrat ut ”Swedish feminists defend Assange accuser in Twitter campaign. Show them some love from the US!” Inslaget i radion var balanserat, men av de feminister, som anser sig vara utsatta för en hatkampanj på nätet, kan vi nog inte räkna med någon pardon. God bless US. Som om det inte vore nog med Wikileaks läckta dokument, vilket olika US media menar visar att de försummat sitt granskande jobb under alltför lång tid.

Det är alldeles uppenbart att det här med sex och sexuella läggning väcker intresse och då inte så sällan med moraliska förtecken. För mig som var ung i slutet av 1950-talet och början på 1960-talet när debatten handlade om sex för vänskaps skull och det hörde till folkbildningen att känna till sexuella minoriteter för att kunna hantera möjligheten att träffa människor med en annan sexuell läggning än ens egen, känns dagens diskussioner rätt egendomliga. Jag förstår att Carl Johan Rehbinder och hans hustru Jenny har fullt upp lära människor att se på sin sexualitet som den källa till glädje som det kan vara.

Intressant.

Mediemakten tar sig olika uttryck.

Det har hänt att jag tänkt att mediamänniskor verkar vara försedda med förvrängningsfilter i sina öron, eftersom det är så svårt att prata om människans sociala och kulturella behov av att kunna kopiera olika underlag för sin dagliga interaktion med andra, utan att fastna i resonemang kring fildelning och The Pirate Bay. Men, en sådan fundering måste jag raskt tränga undan, eftersom jag förstått att det är min skyldighet att göra mig förstådd. Uppenbarligen lyckades jag inte heller igår, trots att jag tog hjälp av Pelle Snickars och hans artikel i SvD och talade om människans sociala och kulturella behov av kopiering, som är något större och viktigare än olika tekniska lösningar för fildelning. Av gårdagens inlägg kan vem som helst se att mitt intryck var att samtalet med NT:s reporter rörde just detta och att The Pirate Bay ska ses som en teknik för att underlätta kopiering för ett sådant personligt bruk i en svärm av användare utspridda runt om i världen. För var och en av dem torde detta vara tillåtet i livet vid sidan av datorn.

Tyvärr ligger resultatet av vår pratstund inte ute på nätet, men helt klart är att jag talade för öron, som inte var inställda på samma våglängd. Av ledaren i dagens NT kan man dock se att tidningen företräder uppfattningen att Piratpartiets kamp för medborgerliga fri- och rättigheter mot statens och olika ekonomiska intressens intrång i våra privata liv och rätten till fri information och kunskapsbyggande med hjälp av internet är något alldeles för smalt för riksdagen. Med sådan press är det inte att undra på att de etablerade partierna gör som de behagar. Och att Centerpartiet kommer undan med sveket mot sina väljare i valet 2006. Något som manifesterats i Centeruppropet och borde oroa även chefredaktören för det tidigare flaggskeppet – Norrtelje Tidning. Rätt intressant för övrigt att Centerpartiet stärkt sina finansiella och därmed sina ideologiska muskler genom försäljningen av sina tidningar och samtidigt kan behålla sitt inflytande över tidningarnas politiska profil.

Skrev i ett tidigare inlägg om vikten av att medborgarna samlar glödande kol på politikens och mediemaktens huvuden. Har sedan dess snappat upp att DN lagt märke till att USA vill kunna bugga nätet. SVT:s Rapport har också lagt märke till detta. Men, finns det här i vårt land någon som bryr sig? Här finns det kanske rent av politiker som gläder sig åt att FRA-modellen sprider sig runt klotet. Det sägs ju att skälet till FRA:s övervakning och avlyssning av oss alla, bland annat handlar om att skydda våra svenska soldater i Afganistan. Men om kriget där gör med dem, detsamma som det gör med de norska grabbarna, då kan man börja undra till vems nytta Försvarsmakten fått uppdraget att sända dem dit. Alfa-hannens ... nej, jag menar herrtidningen Alfas chefredaktör uppvisar en attityd i en klass helt för sig själv. SR:s Ekot har också uppmärksammat livet i Telemarksbataljonen. Sedan ska de inbilla oss att missionen i Afganistan syftar till fred. Hå hå ja ja.

Och nog kan man dessutom undra om journalisterna hos herrtidningen Alfa inbillar sig att de kan sätta feministerna på plats med hjälp av den här sortens journalistik. De bevisar nog bara att de till skillnad mot alla andra män endast har två huvuden – ett struphuvud och ett längre ner, som inte har en chans i konkurrensen med upplevelsen av att döda en taliban. Undrar om det finns någon som kan komma med en bra förklaring till den sortens sexualneurotiska beteende?

Avrundar med Anna Trobergs holmgång mot upphovsrättslobbyns Per Strömbäck. Vi må vara i ett medialt underläge, men skam den som ger sig. Hax ger också eldunderstöd. Han har dessutom funnit viss sympati för Göran Greiders tankar. Intressant.

Kan ojuste beteende könsbestämmas?

Läser SvD:s artikel Vuxna blinda för nätmobbing och funderar en del kring efterspelet till Uppdrag gransknings program Den andra våldtäkten. Men också de likheter som finns när det gäller Justitieministern Beatrice Asks och andra genusfixerades problem att se varför hennes uttalanden skapat en så kraftig reaktion. Det gemensamma är polariseringen kring det laddade ämnet sex, där könsstereotyperna beskriver män som förövare och kvinnor som offer. Blotta tanken på att försöka problematisera denna grundmurade föreställning i kvinnornas föreställningsvärld kräver att jag övervinner min rädsla för att hamna vid en medial skampåle. All heder åt Elza Dunkels som tar itu med föreställningen att internet är boven. Tänker vi så, slipper vi rannsaka oss själva och vår barnuppfostran, påpekar hon. Men, när jag läste inlägget på hennes blogg såg jag att problematiken förenklades genom att genusglasögonen sattes på näsan och allt kunde förklaras med patriarkatets makt.

Så enögd skulle jag kunna börja undra över om det ligger i de kvinnliga generna att bära omkring och elda under skvaller i bekantskapskretsen, mot bakgrund av det som beskrevs i Uppdrag granskning. Och en del annat som leder till funderingar ifall tjejer i skydd av lagstiftningen blivit så fredade från konsekvenserna av ett ojuste sexuellt spel att alla grabbar gör klokt i att vara på sin vakt eftersom gränsen mellan frivilligt sex och våldtäkt kan vara hårfin för att inte säga gå från det ena till det andra i en efterhandskonstruktion. Något som kan försvåra eller rent av omöjliggöra anhörigas förmåga att inse att en son eller bror kan vara sexualbrottsling. Överhuvudtaget undrar jag om ojusta beteenden människor emellan kan könsbestämmas.

På SvD:s Brännpunkt skriver Rädda Barnens Sverigechef Lars Carlsson och Försäkringsbolaget If:s kommunikationschef Katarina Mohlin under rubriken Vuxna sviker unga på nätet och även här är fokus att ungdomar behöver vaktas mot den ondska som finns där ute på nätet. Detta medan jag funderar kring hur man skulle kunna använda tekniken för att stärka alla goda krafter då informations- och kommunikationstekniken naturligtvis kan användas för att motverka den okunskap och de förenklingar som är en förutsättning för att ett drev ska få näring. Medan SvD:s journalister lutar sig mot ett par kvinnliga forskare återkopplar jag till de män som jag refererade till igår - Techrisk och ”Med eller utan filter” (tacktips till MMN-o) samt Julia Skotts krönika. Intressant se att det finns politiker som inser skolans viktiga roll när det gäller den process som gör oss till hyggliga människor. Jag kan bara hoppas att en sådan IT-strategi tar fasta på både kvinnliga och manliga forskares rön, men framförallt Knight-kommissionens rön om att informationen måste vara fri i ett friskt demokratiskt samhälle.

Sett i detta ljus är det möjligt att se varför Beatrice Ask med genusglasögonen på näsan tycker sig se att vi, som reagerar på hennes uttalanden om skuld och skam med anledning av sexköpslagen, uteslutande är motståndare till lagen. Inte att det är grundbulten – detta att ses som oskyldig intill dess en domstol bevisat en människas skuld – som hotades av hennes idéer om färggranna kuvert och delgivning i hemmet. Sagor från livbåten ger oss en sammanfattning. Expressens ledare häromdagen har knölat till saken ytterligare. A-C Marteus verkar vara av den uppfattningen att inför just denna publik gör justitieministern rätt när hon tycker att sexbrottsmisstänkta ska hängas ut. Jag och många med mig menar att det är precis tvärtom – inför denna publik är det särskilt viktigt att förklara grundbultarna i lagstifningen, eftersom lusten att ta till hårdare tag är större bland dem som odlar sin enögdhet.

Opassande hjälper som vanligt till att skingra känslodimmorna, så att det blir lättare att se att livet är en ständig balansgång, där detta att ta sitt eget personliga ansvar är centralt. Konsekvenserna blir annars ett odrägligt samhälle att leva i. Svensk Myndighetskontroll lägger ihop det som förklarar varför justitieministern ligger risigt till. Jag kan inte se att det har med hennes kön att göra. Sedan kan man naturligtvis inte komma ifrån att sexköpslagen ligger som ett fördunklande filter över det hela och här gör Liberati en insats för att hjälpa oss se var de olika partipolitiska konstellationerna står. Samtidigt tar Cecilia Malmström, ny EU-kommissionär ett första steg mot censur på internet och som vanligt är det barnporren som används som murbräcka. Än en gång är det Tyskland med sina erfarenheter som sätter sig på tvären – tack och lov! Men nog vore det roligare om Sverige gick i bräschen för internet som bärare av fri information i ett friskt demokratiskt samhälle. Där har Liberati något att bita i!

Avslutningsvis litet om det senaste om FRA, som bjöd in de politiska ungdomsförbunden i fredags, vilket MiNimaliteter och Mark Klamberg, skrivit om.

Intressant.

Porr för högutbildade?

Lyrikvännen nr 2-3 2008 behandlar temat sex, vilket SvD:s Fabian Kastner uppmärksammar i dagens Kulturbilaga under rubriken Kvinnorna tog bokbranschen på sängen. Något som i nätupplagen presenteras som Porr för högutbildade, taget ur ingressen.

I förordet till Lyrikvännens temanummer, frågar sig redaktörerna oroligt om de fått sex på hjärnan, skriver Kastner i sin artikel och konstaterar att de i så fall knappast är ensam om detta i Sverige just nu. Han hänvisar till statistiken hos sökmotorer och webportaler där sexnoveller, sexbloggar och sex i allmänhet är de allra mest eftersökta just nu och att det talas om en erotisk trend. Efter en genomgång av litteratur inom detta område, som började för sju år sedan med Catherine Millets självbekännelse ”Catherine M:s sexuella liv”, landar han i en reflektion kring nyutgåvan av 80-talet svenska bästsäljare ”Lustans labyrinter” (som dock förlaget tycks vilja ursäkta med att de noveller som samlats däri, ska ses som något slags tidsdokument). Kastner avslutar sin artikel ”I en uppsjö av iskalla porrdrottningar sticker dessa preglaciära skildringar av varmt bultande hjärtan och lemmar ut som någonting annorlunda. Kombinationen av mjuksex och förälskelse känns plötsligt riktigt radikal”.

För de av oss kvinnor, som av våra mödrar uppfostrats att se sex som något enbart förbundet med avlande av barn, har vägen till sexuell njutning inte varit enkel. Och den har knappast underlättats av den 180 graders svängning, som skett , där sex blivit något helt frikopplat från vårt sociala och kulturella behov av intimitet – av kärlek om man så vill. För min del är Khalil Gibrans ord i Profeten, när han talar till Almitra om Kärleken, den skönaste beskrivning av kärlekens väsen, som jag känner till. Därför blev jag uppriktigt glad och upprymd när jag läste Kastners slutkläm på sin artikel.

Att de porrintresserade blir provocerade, förvånar mig. Deras intresse är inte något nytt under solen, det visar den tidigare artikeln Elden ur askan, där Fabian Kastner skriver om boken Kärlek och erotik i antikens Rom av Dominic Ingemark. Intressant.