Fritt fram för desinformation?

Igår nämnde jag att jag i bruset av röster i eftervalsdebatten hörde Musikerförbundets ordförande ställa krav på att regering och riksdag med hänvisning till PP:s usla valresultat ska ta itu med fildelningen. Det ska bli intressant att följa om Alliansen tänker gå på i ullstrumporna med en sådan ihålig hänvisning, eller om det finns någon sanning i deras förhållningssätt att Piratpartiet inte behövdes eftersom Alliansen själva har en bra politik för internetfrågorna.

Anders Mildner skrev den 23 mars 2010 om den lobbyverksamhet, som nätverket Kulturskaparna deltar i och deras aktiviteter för att driva igenom Gallo-rapporten i EU-parlamentet. Det är mycket som är anmärkningsvärt i den artikeln, t ex att fackliga företrädare för journalister aktivt arbetar för:

1) Strängare lagar och hårdare straff (även om man utåt i debatten vill tona ner denna del, rimligen av opinionsmässiga skäl).

2) Krav på internetleverantörer att kontrollera nätet.

3) Införandet av ökade statiska avgifter, som en utvidgad privatkopieringsersättning.

Christian Engström berättar att omröstningen om rapporten sker i morgon onsdag. I betänkandet uppmanas kommissionen att "komplettera regelverket för att införa en rad åtgärder mot intrång i immateriella rättigheter", och att främja "frivilliga" avtal mellan Internetoperatörer och rättighetshavare, att stävja upphovsrätten på nätet. Sedan lär det finnas en alternativ resolution, som ALDE-gruppen klurat ut och som innebär att valet kan stå mellan pest och kolera.

Mot den bakgrunden kan jag förstå det cyberkrig som pågår, även om jag inte försvarar det, eftersom jag anser att det kommer att slå tillbaka i form av mera övervakning och kontroll samt förbudslagstiftning. Om det är något vi lärt oss av alla krig och konflikter runt om i världen, är det väl att det inte finns några vinnare när en konflikt eskalerat till denna nivå. Alla blir förlorare. Mycket är trist idag, men allra tristast tycker jag nog att det är att landets intelligentia visar sig vara lika egoistiska som alla andra, vilket innebär att deras vanföreställningar om förlorade miljoner hindrar dem från att inse att nuvarande system är till hinder för kunskapbyggande och inspirerande samtal om olika kulturyttringar på nätet. Skulle man lyckas hindra det utbyte, som idag sker när vi delar filer med varandra, skulle vårt samhälle bli kulturellt mycket fattigare. För att inte tala om förluster i socialt kapital under vägs.

Medan jag skriver lyssnar jag med ett halvt öra på Nordegren i P1, där Thomas Nordegren och Lars Leijonborg bland annat orerar kring intrånget hos SD. Där sker kopplingen mellan detta huvudlösa tilltag och Piratpartiet, vilket gör mig gråtfärdig. Läser sedan på nytt Det går inte an att förlora, av Anders Widén. Hans text griper tag i den förtvivlan som jag känner i min maktlöshet och förlöser en strid ström av tårar. När trycket lättar känner jag att vreden tar plats. Hur kan man vara anställd hos public service-media och vara så in i glödheta h-vete insnöad? Sedan snyter jag mig och repar mod.

Utan att veta vem eller vilka, som roat sig med dessa dumheter, och inte heller kan gå i god för varenda enskild pirat, känner jag mig djupt förolämpad, när företrädare för den tredje statsmakten kommer undan med en sådan självgodhet och kan fortsätta vara så insnöad. Piratpartiet kan inte ställas till ansvar för alla dumheter som händer på nätet. Lika litet som Moderaterna eller Socialdemokraterna kan göras ansvariga för allt vad människor kan ta sig till med, när de färdas på vägar och järnvägar. Arrrrgh!

Efter denna salva kan det passa att länka till Emma Opassande, som också funderar och skriver kring drivkraften Hat, som är så mycket enklare att hemfalla åt, än att uppamma kraften i Kärleken. Reva seglen, håll hårt i rodret – det blåser upp till storm i mitt inre!

Intressant.

Porr för högutbildade?

Lyrikvännen nr 2-3 2008 behandlar temat sex, vilket SvD:s Fabian Kastner uppmärksammar i dagens Kulturbilaga under rubriken Kvinnorna tog bokbranschen på sängen. Något som i nätupplagen presenteras som Porr för högutbildade, taget ur ingressen.

I förordet till Lyrikvännens temanummer, frågar sig redaktörerna oroligt om de fått sex på hjärnan, skriver Kastner i sin artikel och konstaterar att de i så fall knappast är ensam om detta i Sverige just nu. Han hänvisar till statistiken hos sökmotorer och webportaler där sexnoveller, sexbloggar och sex i allmänhet är de allra mest eftersökta just nu och att det talas om en erotisk trend. Efter en genomgång av litteratur inom detta område, som började för sju år sedan med Catherine Millets självbekännelse ”Catherine M:s sexuella liv”, landar han i en reflektion kring nyutgåvan av 80-talet svenska bästsäljare ”Lustans labyrinter” (som dock förlaget tycks vilja ursäkta med att de noveller som samlats däri, ska ses som något slags tidsdokument). Kastner avslutar sin artikel ”I en uppsjö av iskalla porrdrottningar sticker dessa preglaciära skildringar av varmt bultande hjärtan och lemmar ut som någonting annorlunda. Kombinationen av mjuksex och förälskelse känns plötsligt riktigt radikal”.

För de av oss kvinnor, som av våra mödrar uppfostrats att se sex som något enbart förbundet med avlande av barn, har vägen till sexuell njutning inte varit enkel. Och den har knappast underlättats av den 180 graders svängning, som skett , där sex blivit något helt frikopplat från vårt sociala och kulturella behov av intimitet – av kärlek om man så vill. För min del är Khalil Gibrans ord i Profeten, när han talar till Almitra om Kärleken, den skönaste beskrivning av kärlekens väsen, som jag känner till. Därför blev jag uppriktigt glad och upprymd när jag läste Kastners slutkläm på sin artikel.

Att de porrintresserade blir provocerade, förvånar mig. Deras intresse är inte något nytt under solen, det visar den tidigare artikeln Elden ur askan, där Fabian Kastner skriver om boken Kärlek och erotik i antikens Rom av Dominic Ingemark. Intressant.