Allt kan köpas för pengar?

Läser DN:s artikel Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar och har svårt att tro mina ögon. Men efter att ha rådfrågat Paki Holvander, kommunstrateg för Demokrati och Mångfald i Södertälje kommun, vet jag nu att undersökningen sker med jämna mellanrum och håller god kvalitet samt ingår i en världsomspännande forskning med ett stort antal länder involverade. Annars hade det legat nära till hands att tro att någon roar sig med att skämta i en mycket allvarlig sak. Som pensionär har jag hört om den ironiska generationen och tänkte först att dagens unga, som utsätts för enkäter om än det ena än det andra företeelsen bland unga som vuxenvärlden gärna förfasar sig över, helt enkelt pekar finger genom att inte vara helt seriösa i sina svar. Men, inser sedan att svaren kan vara helt sanningsenliga och då måste vi ställa oss frågor om vad dessa svar vilar på för grund och vad som kan ligga bakom.

Forskningsledaren Staffan I. Lindberg frågar sig också hur detta kan komma sig, men har inget svar utan kan bara göra antaganden utifrån svar från unga i sin omgivning. Helt rått kan jag tänka mig att förtroendet för politikerna, som själva tjänar rätt bra på sina politiska uppdrag, står i direkt relation till dem som är beredd att tjäna en hacka på att sälja sin röst. Inte så konstigt eftersom de politiker som slåss om makten visat att de kan sälja ut sitt tidigare deklarerade demokratiska förhållningssätt inför hotet att förlora inflytande inom politiken i allmänhet och sitt parti i synnerhet.

Piratpartiet är ett exempel på ett politiskt parti som inte hade kommit till stånd om de etablerade partierna hade varit mera lyhörda inför de samhällsförändringar som krävs i en tid då människor förväntar sig fritt kunna dra fördel av den teknik som finns för information och kommunikation. Vi människor vill ha rätt att bete oss på samma sätt som tidigare, då man med hjälp av papper och penna samt skrivmaskin olika tekniker för mångfaldigande av eget och andras tankegods och olika uttryck för kultur- och kunskapsutveckling, kunde utveckla sitt eget inre liv. Ett beteende som senare ledde till köp av sådant som man kände behov av att ha i sin ägo. Vad jag kan se är det ingen skillnad idag mot tidigare – först kollar man och utbyter meningar med andra om saken, sedan köper man det om man anser det vara värt pengarna. Som svar på detta har riksdagen skärpt lagstiftningen för att underlätta upphovsrättsindustrins jakt på människor som delar filer med varandra. För att inte tala om FRA en rad andra åtgärder i syfte att övervaka allt vad vi medborgare sysslar med när vi befinner oss ute på nätet.

Inom andra samhällsområden finns det andra exempel. Ta till exempel de unga människor, som engagerat sig för djurens rätt till en juste behandling. Vad händer i dessa unga sinnen, när det visar sig att samhället står rätt handfallen inför den vanvård som sker? Eftersom våra nyhetsmedia verkar vara ointresserade av att granska det som pågår i olika djurstallar och samhällets kontrollanter intalats att de arbetar för en successiv förbättring genom goda råd istället för att använda sina möjligheter till sanktioner (vilket inbjuder de samvetslösa att synda på nåden), blir en del ungdomar allt mer militanta medan andra får sin bild av ett samhälle, där pengar betyder mer än djurs välbefinnande, ytterligare förstärkt. Om andra kan tjäna pengar på ett samhälle där rättrådighet inte lönar sig, är det kanske inte så konstigt ifall allt fler ungdomar ser en möjlighet att sälja sin röst, men jag måste medge att det är smärtsamt att tänka i de banorna.

Hur som helst – allt hänger ihop. Nu gäller det bara att fördjupa forskningsinsatserna för att ta reda på de bakomliggande orsakerna. Här är det inte enbart i skolans inre arbete, där elever ska ges möjlighet att tillämpa demokratiska fri- och rättigheter i sin egen vardag, som kan vara av intresse. Utan i minst lika hög grad krävs studier av skolböckernas ideala värld i förhållande till den praktiska politik, som den tar sig uttryck i den egna kommunen och i landet i stort. Antalet kommentarer och blogginlägg säger oss att ämnet Unga och politik intresserar.

Andra som skriver är bl a följande: DN-huvudledare; SvD; Juristens funderingar; MinaModerataKarameller; Viktualiebrodern; Scaber Nestor; Lars-Erick; Tokmoderaten; Motpol; Jan Nilsson; Beelzebjörn; Thomas Böhlmark; Unni Drougge; Martin Moberg; Knapsu; och Johan ”Mitt i steget” Westerholm. Samt sist men inte minst Badlands Hyena, som kan konsten att vrida till det hela. Twitter som detta exempel från norr ökar inte precis tilltron till politikers omdöme.

För övrigt anser jag i likhet med Isobel Hadley-Kamptz att de som ansvarar för den förda politiken kring GMO måste granskas mera ingående och ifrågasättas. För övrigt ett bra exempel på att lagstiftningen för immateriell rätt har haft helt fel fokus och att pengar har fått företräde framför andra minst lika viktiga värden.

Intressant.

Mediernas roller i ett myllrande liv.

Drygt en vecka a f k har gett utrymme för reflektion kring livet och tillvaron samt hur media hanterar det som blir till nyheter på olika nivåer och olika sammanhang. Mårten Schultz gör en bra analys i DN Kulturdebatt under rubriken Massorna sondmatas av sina medier. Här med utgångspunkt från den debatt som uppstått sedan den tidigare IMF-chefen blivit anhållen efter en anklagelse om ett allvarligt sexbrott. Gillar Mårtens tanke att ett antal principer kan hjälpa oss att hålla huvudet kallt och tänka klart medan mediedramatiken driver på våra känslor.

Tidigare i veckan fick jag anledning fundera över medielogiken när Norrtelje Tidning hanterade ”nyheten” att friidrottsföreningen Rånäs 4H för 20 – 25 år sedan anlitat den tränare, som tidigare skapat rubriker på grund av sin sexuella läggning inom Spåvägens Friidrottsklubb. Upprinnelsen till den diskussionen var naturligtvis Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg. På Patriks egen blogg kan man läsa utdrag ur boken. Artikeln på NT Sporten var en sansad redogörelse av hur Rånäs 4H hanterat den information man fått att det någon gång i mitten av 1980-talet förekommit att någon aktiv blivit utsatt för tränarens närmanden, vilket inte stod i någon rimlig proportion till första sidans. Givetvis var det bra att föreningen genom att uttala sig ville markera att de erbjuder stöd och hjälp till de som då för så länge sedan drabbades, men det med är minst lika viktigt att det som hänt finns med i diskussionen om föreningens värdegrundsarbete. Riksidrottsförbudets ordförande Karin Mattsson har skrivit mer på sin blogg om vad man centralt gör för att stödja lokala klubbar och föreningar. På Patriks blogg finns även ett brev från Anders Frick till Lennart Karlberg, ordförande i Friidrottsförbundet, som visar att ledarskap kräver en hel del av den som vill vara trovärdig i sin uppgift.

Jag såg aldrig Norrtelje Tidnings löpsedel, men pappersupplagans första sida där en krigsrubrik över fyra spalter och 23,5 cm hög basunerade ut att ett obestämt antal idrottare utsattes för sexuellt övergrepp, som om det som hänt vore i går, triggade igång mina funderingar – Varför denna desperata rubriksättning? Såg sedan i ett annat sammanhang att ”fläskandet” främst handlar om att sälja lösnummer. Det landar till sist på oss läsare – vad är det som säljer? Massorna sondmatas, som Mårten uttryckte det. Frågan är hur många som egentligen tycker om att bli matade med sex i alla dess former dag ut och dag in. Själv håller jag på att revidera min uppfattning om mediernas roll allt efter det att insikten växer om hur läsarnas förkärlek för material, som sätter känslorna i svall, styr urvalet. Detta medan t ex försvaret ser media som allierade, vilket kommer fram i en norsk rapport, som presenterades på Nordiske Mediedager i Bergen den 11 – 14 maj. Medan folket matas med sånt som alla som ”pratar om”, utan den minsta tanke på vad ett juste rättsmedvetande kan kräva, erbjuds makthavarna okritiskt utrymme för sin propaganda. Allt i allmänhetens tjänst?

Anders Mildner skrev i sin krönika i SvD igår ”Idag är pr och lobbying närvarande överallt. Vi lever i en värld av spinn, som ju pr-experternas propagandametoder kallas. Men det mest skrämmande är egentligen inte vad pr- och lobbyfolket gör med informationen, utan vad spinnandet gör med oss.” Inte bara med oss läsare, som måste ställa oss frågan vem som tjänar på att vi tror att detta är sant och riktigt, utan i lika hög grad med journalisterna, som måste utgå ifrån att det bakom varje ”vanlig” läsare/ lyssnare/tittare som hör av sig kan finnas en lobbyist. Alla branscher som lever högt på andras förtroende måste tänka till. I den meningen tycker jag att Aftonbladets granskning av skolan har varit ett lovvärt initiativ, som kan ha inneburit att vi läsare fått en sannare bild av verkligheten, än vi skulle ha fått genom en traditionell nyhetsförmedling. Även om det började väldigt negativt under begreppet ”Skolraset” kunde jag igår i papperstidningen se att både Kvisthamraskolan och Grindskolan i Norrtälje fanns med bland de 100 bästa skolorna i Sverige. Det kändes riktigt bra.

Intressant.

Kan skolraset bli skollyftet med en konstruktiv dialog?

Läser Maciej Zarembas reportage om den engagerade läraren Hans Janssons kamp för kunskap i skolan. Sedan han fått nog som lärare i Tegskolan grundar han Minervaskolan, där man redan år 2001 hade 2.000 elever som stod i kö för en plats. På skolans hemsida beskrivs bland annat personalens roll. Men tack vare IKT och internet får vi snabbt ett inlägg där bilden nyanseras. Det är Elza Dunkel som tycker att artikeln behöver tuggmotstånd. Hans Jansson och Elza Dunkel har de gemensamt att deras hemmaplan är Umeå och att deras arbete har lett till inflytande inom skolpolitiken. Parallellt går debattens vågor höga och det twittras inlägg om skolan med hashtaggarna #skolraset #skollyftet och #merkateder.

Själv har jag fått upp ögonen för den här diskussionen sedan jag för en tid sedan behövde bearbeta att mitt barnbarns lärare uppvisade ett ignorant förhållningssätt visavi datorn i undervisningen. Efter det inlägget har jag bland annat läst artikeln Datoranvändning försämrar läsförmågan som ledde mig till ett mindre tvärsäkert inlägg Datoranvändning förändrar läsförmågan. Det handlar om kommentarer till en forskares påstående om att datoranvändningen försämrar läsförmågan. När det gäller en så komplex fråga som datorers inverkan på elevers läsförmåga tycker jag att det borde vara en uppgift för en grupp människor med olika kompetenser. I det senare inlägget länkas till Richard Gatarski och Christermagister som kommit olika långt i sin syn på hur ungdomars användning av datorer påverkar deras förhållande till skolans undervisning.

Jag har också fått veta att det finns en verksamhet, Skoldatatek, som vänder sig till skolpersonal som undervisar elever i behov av särskilt stöd, men främst med fokus på koncentrationssvårigheter och läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. På dess webbplats talar man om en verksamhet där specialpedagogik tillsammans med kompetens kring IT sätts i centrum. I svenska skolor måste en elev således klassas som bokstavsbarn eller dyslektiker för att vertyget Datorn ska ses som ett juste verktyg?! Så mitt i prick – se gärna animeringen av Sir Ken Robinsons föreläsning Changing Education Paradigms ännu en gång. Hur tar skolan tillvara den här omvärldsförändringen i sin undervisning?

Botaniserar och finner konferensen Framtidens lärande den 19 – 20 maj i Nacka med tjuvstart dagen innan med seminarier och studiebesök i olika skolor. Där finner jag en länk till it-satsningar i landet och finner även Norrtälje på kartan. IT24 skrev redan i augusti förra året om en satsning där 700 elever och lärare försetts med netbooks vid skolstarten. I Stockholms stads skolor är det bara Globala gymnasiet som visar framfötterna vid sidan av en del friskolor. Det är stiftelsen Datorn i utbildningen som ordnar konferensen i samverkan med en rad andra aktörer bland andra Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting.

Medan jag skrivit detta inlägg har jag sett att motsättningar är under uppsegling mellan aktörer som hellre vill lyfta fram goda exempel med hjälp av #skollyftet i motsats till de som jobbar med #skolraset. De senare vill kartlägga hur blev det så här för att kunna gå vidare. I varje framgångsrikt odlingsprojekt gäller att blottlägga roten till det onda för att kunna kurera ett skadat träd. Sedan har vi gänget som funderar kring begreppet #merkateder. Nu återstår att se om #skolraset och #skollyftet kan leda till en konstruktiv dialog och om #merkateder kan ge ett nytt mer positivt innehåll i begreppet kateder. En möbel som ofta förknippas med den undervisningmetod som gått under benämningen ”bankundervisning”, där läraren gör insättningar av stoff och där saldot kollas med jämna mellanrum med hjälp av olika prov. Jag avundas Jocke vars bonusson går i en bra privatskola. Men undrar naturligtvis vad och vem som hindrar kommunala skolor i bl a Stockholm att visa framfötterna.

Det blev mycket med fokus på skolan. För den som vill ha en bra sammanfattning av veckan som gick rekommenderas SSBD. Ett veckobrev med koll på det mesta i vår del av världen. Anders Widén kämpar vidare med Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, som inte leder till något reguljärt arbete med anständiga löner. Mikael Persson ser tydliga brister hos Arbetsförmedlingen. Alla kyrkoherdar i Malmö ställer sig bakom Påskuppropet om en humanare sjukförsäkring, berättar Mia Möller i Hyllie församling för MyNewsDesk. Jag tror att de sjuka har det ännu tuffare än de i Fas 3. Opassande Emma bearbetar sina upplevelser av att vara utsatt för att hon dristat sig till att förhålla sig på ett eget individuellt sätt i diskussionen om Julian Assange och de anklagelser som riktats mot honom. Jag gillar att hon i yttrandefrihetens namn förbehåller sig rätten att få inta detta förhållningssätt.

Sedan må vi sätta vår lit till att rättvisa kommer att skipas vad det lider. Men, jag kan förstå dem, som har sina tvivel eftersom de inte kan acceptera att Åklagarmyndigheten inrättat en organisation där ett antal Utvecklingscentra skapats för metod- och rättsutveckling och där målet mot Julian Assange hanteras vid ett av dessa – UC i Göteborg under ledning av överåklagare Marianne Ny, som under hela sin karriär fokuserat på familjerelaterat våld och sexualbrott. Som om inte detta räckte kompliceras saken av att Sveriges lagstiftning kan göra vilken man som helst till sexualbrottsling, vilket Julian Assange uppenbarligen inte var medveten om. Jag har sagt det förut och säger det igen – med tanke på det viktiga arbetet med Wikileaks borde han ha hållit på sig under de här dagarna i Sverige i höstas.

Intressant.

Med förbud återskapar riksdagen paradiset?

Ajabajahögern & Förbudsvänstern är verkligen ett passande namn på det förbund som riksdagsledamöter från höger till vänster bildat, där man har det gemensamt att man gärna sätter sig till doms över andra och stiftar lagar så att alla deras sympatisörer kan ropa på polis när olika företeelser i människors liv och leverne stör dem. Väntar bara på förslag om att utvisa alla dessa oförbätterliga till någon avfolkningsort uppe i Norrland under en rehabiliteringsperiod? Ett tack till Erik Laakso och Mattias Svensson som fann dessa lämpliga ord på dagens politiska tillstånd där moralism blir allt mer frekvent i argument för ännu mera lagar och förordningar. All heder åt Norrtelje Tidnings Reidar Carlsson, och Centerpartiets Johan Linander, som också klarat av att sätta in mobiltelefonhanteringen under bilkörning i ett bredare perspektiv. Kan föreställa mig att försäkringsbolaget Trygg-Hansas undersökning, som ledarskribenten i Svenska Dagbladet refererar till, knappast har ställt frågor om allt annat, som en bilförare kan tänkas syssla med under bilkörning. Att förbjuda användning av GPS kan tydligen också bli aktuellt, enligt DN.

Om Trygg-Hansa och andra försäkringsbolag anser att bilförare är i behov av påminnelser om det ansvar, som följer av att vara bilförare, finns det väl inget som hindrar dem från att ”lobba” mer på bilförarna än våra riksdagsledamöter. Hur kommer det sig att en vädjan till människors förnuft ses som utsiktslöst, medan hot om straff ska stå som spön i backen? Den frågan skulle jag vilja ställa till Trafikutskottets ledamöter. No size fits all har samlat in många goda argument för att rättsväsendet bör tolka och tillämpa de lagar som finns, istället för att hela tiden be om nya. Dags för en rejäl översyn av dessa institutioners och riksdagens effektivitet?

Ser sedan att EU-kommissionären Cecilia Malmström utmärker sig. Tänk om fler riksdagsledamöter skulle göra som Malte Spitz, aktiv i De gröna i Tyskland, för att på så sätt få påtaglig kunskap om hur datalagringsdirektivet fungerar tillsammans med all annan tillgänglig info om en människa. Oscar Swartz skriver om detta men också om en åtgärd för att skyddaTysklands ungdomar i sin krönika i Computer Sweden. Jag vågar spå att den snart finns i svensk tappning framlobbad via Statens Medieråd.

Ser att man på denna webbplats just nu puffar för en pedagogikprofessors ”forskningsrapport” där hon anser sig ha funnit att Datoranvändningen försämrar läsförmågan, främst bland pojkar. Det luktar beställningsjobb lång väg. En forskningsrapport blir trovärdigt först när man parallellt tar reda på hur mycket lärarnas motstånd mot användningen av datorer i undervisningen, kan ha bidragit till pojkarnas otrivsel och därmed inlärningsproblem. Något för aktörerna, som samlats kring #merkateder att sätta tänderna i? Frågan är om central upphandling av datorer är en lösning på problemet med motsträviga lärare? Var DN:s ledarskribent står i frågan kan jag inte ens gissa mig till efter att ha läst dagens ledare. Här framhålls grannlandet Finland som ett dygdemönster. Då undrar jag naturligtvis om lärarna i Nokias hemland intar en lika fientlig attityd till informations- och kommunikationsteknikens användning i undervisningen, som lärarna i den svenska skolan?

Avrundar med Anna Troberg, som reflekterar kring åtgärder för att Piratpartiets interna demokrati ska fungera bättre. Emma Opassande funderar kring andras och eget beteende och lockar mig som vanligt både till eftertanke men också ett gott skratt. Det är härligt att vi reagerar så olika och hanterar detta så gott vi kan. När jag följde Mymlans uppmaning med #nosmileys och bjöd in dem, som följer mig på Facebook, gjorde jag det för att visa att jag betror alla dessa individer förmåga att utan några större åthävor klicka Ja, Nej eller Kanske eller helt enkelt avstå. Efter utbyte av tankar med andra om det knepiga i att engagera sig i allt man bjuds in till på Fb, är vi nu några användare, som i vår profil noterat ”Delar gärna info och länkar med andra under ömsesidig förståelse för att allt inte går att ta till sig”. Med detta tycker vi oss ha markerat att var och en själv bestämmer hur man förhåller sig, utan att ett Nej eller ett uteblivet svar ska kunna tolkas negativt och leda till sura miner. Tack Emma att du gav mig en osökt anledning att berätta detta!

Intressant.

Är det synd om lärarna?

Frågar mig om det finns något samhällsområde, som är så fylld av berättelser om elevers och föräldrars tillkortakommanden och personalens självuppoffrande insatser som skolan och barnomsorgen? Tänker på det när jag läser Karin Thunbergs ”Så fick lärarna all skuld – igen” i SvD. Artikeln finns ännu inte utlagd på nätet, varför jag får försöka mig på en kort sammanfattning. Thunberg inleder med en berättelse om hennes första möte med läraren Stavros Louca, som ledde till en publicering i SvD i maj 2005. Något som i sin tur inspirerade producenten Tomas Axelsson att initiera SVT-serien Klass 9 A. Efter en insats i en högstadieklass i Malmö har Stavros och hans kollega nu tagit sig an uppgiften att hjälpa en grupp lärare vid Mikaelskolan i Örebro med en klass ”där var tredje elev har underkänt i mer än hälten av alla ämnen och ingen verkar kunna sitta stilla och hålla tyst i mer än två sekunder”, som Karin Thunberg beskriver det.

”Hittills har bara två program sänts, jag utgår från att de inkallade stjärnpedagogerna hjälper även den här klassen till gymnasiebehörighet. Även om det, egentligen, är lärarna de ska stötta. Eller coacha, som det numera heter.” Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer hon sedan fram till sin poäng. ”Att detta inte är en hyllning till De Duktiga som kommit susande till Örebro för att lösa problem utan till lärarna som står där och tv-exponerar sina misslyckanden och bristande förmågor.” Sedan orerar hon om NO-läraren Malin, som om det vore mycket mera synd om henne än kollegan matteläraren, som i det tidigare avsnittet, blev uppmärksammad på sin machostil och vars elever senare efter ett diagnostiskt prov visar ett resultat som Stavros betecknar som ”katastrof”. Ordet katastrof använder Karin Thunberg däremot när hon klämmer till med ”Nu har Örebrolärarna en klass som bedöms som ”en katastrof” och ingen säger ett ord om vilket ansvar skolledningen, politikerna – eller för den delen föräldrarna – har till att det är som det är. Istället lägger man ansvaret på lärarna. Allt är deras fel. Stavros må åstadkomma nya mirakel, men något blir ändå fel i den här ekvationen.”

Mot denna slutkläm vill jag kraftigt invända. Det är det synsätt, som Karin Thunberg här för till torgs, som bättre än mycket annat förklarar skolans problem. Genom att tillåta de vuxa i skolan att fly från sitt pedagogiska ansvar och skylla ifrån sig på elever, föräldrar, politiker, mobiler, media o s v så hjälper man inte läraren att växa i sin roll som en betydelsefull vuxen i den unga människans liv. Tvärtom. Jag vet inte om Karin Thunberg vet mer om hur det hela slutar än vad vi tittare vet, men jag utgår från att Malin och hennes kollegor gett sitt medgivande till att vara med. Men om hon ångrat vad hon gett sig in i är det också något som hon själv måste ta ansvar för. Därför hoppas jag att Malin följer sin manliga kollegas exempel och på ett moget sätt tar till sig de goda råd hon får. Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd.

Om politikerna ska bli medvetna om resursbristen måste signalerna gå uppåt i organisationen, men om rektor inte vill nås av den sortens meddelanden och läraren inte vill ligga dåligt till, då uppstår ett läge där enskilda elever kan råka illa ut. Lärarna som inte vill se sin egen roll i den besvärliga situationen gör det enkelt för sig och gör enskilda elever och deras föräldrar till syndabockar.

Har roat mig med att läsa vad Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler säger om lärarnas ansvar i en debattinlägg om chef & ledarskap i Lärarnas nyheter under rubriken Alla elever har rätt till en god skolgång. Jag citerar ”Vi kan inte acceptera – jag vet inte hur det är med Orstadius – att man i skolan lägger skulden för misslyckanden på den enskilde eleven. Det går inte att skylla på elevernas sociala, etniska eller ekonomiska bakgrund när skolan som helhet inte når målen. Jag förstår mycket väl att det är försvårande faktorer – det vore lättare att nå höga mål om alla barn kom från svenskspråkiga familjer med lång studiebakgrund. Men skolans uppgift är att stödja dem som kommer från hem med kortare studietradition och verka för att alla elever kommer väl till sin rätt. Jag förstår också att det i många skolor kan råda ekonomisk brist – men jag vet också att det finns skolor som trots knappa ekonomiska resurser lyckas nå målen. För Skolinspektionens del håller vi fast vid tron på en skola som kan betyda något för sina elevers kunskapsutveckling och riktar in vår inspektion så att den stödjer ett sådant sätt att arbeta i skolan.”

Inte annat jag kan se, agerar Stavros och hans kollega Gunilla utifrån uppfattningen att en lärare måste möta eleven där eleven befinner sig och därifrån bygga upp elevens förmåga att bearbeta kunskapen och göra den till sin. Jag kan till viss del hålla med Karin Thunberg – det är modiga lärare på Mikaelskolan i Örebro, som så öppet visar vad de behöver hjälp med för att kunna bli bättre pedagoger. Det kan förhoppningsvis bilda skola – det ska inte behöva vara skamligt att be om stöd och hjälp för att utveckla sin kompetens.

Det är rätt intressant att läsa kommentarerna i olika media i anslutning till publiceringen av resultatet av den internationella undersökningen PISA 2009, där Sverige halkat efter under de senaste tio åren. Där framkommer att framförallt pojkarna halkat efter och genast utses deras intresse för datorer som det stora problemet. I en ledare i går i DN löd rubriken Betyg: Pojkar kan mer än de visar. Det är möjligt – själv undrar jag vad inställningen och värderingarna, bland alla kvinnliga lärare, fritidspedagoger och barnskötare i låg- och mellanstadiet när det gäller datorer, kan ha för betydelse för pojkarnas möjligheter att göra sig gällande. I en notis i SvD med anledning av en fråga till kulturministern visar det sig att Bo Rothstein är orolig för marginaliserade mäns möjligheter. Samhällseliten oroar sig för dessa pojkars framtid som vuxna män, men det vore bättre om de frågade sig varför det ser ut som det gör.

Det är i sådana situationer som jag hämtar kraft hos kloka internetanvändare som t ex Brit Stakston, Mathias Klang och Kristina Alexanderson. De har insett att man kan använda detta intresse för datorn, för att visa på vilket verktyg för kunskapsbearbetning och dialog som datorn kan vara. Hos dem och många andra runt om på nätet finns mycken kunskap och rik erfarenhet. Avrundar med Lars H Gustafssons föredrag i Eslöv den 25 januari vid konferensen Barnets rättigheter – från ord till handling! (pdf-fil). Slår också på trumman för hans bok Växa – inte lyda utgiven på Norstedts förlag mars 2010.

Bloggandet har för min egen del lett till ett engagemang mot regeringens i riksdagen inpiskade lagkluster för FRA:s övervakning och införandet av datalagring, vilket i sin tur lett till ett rejält engagemang i Piratpartiet. Av egen erfarenhet vet jag vilket enastående verktyg en till nätet uppkopplad dator är. Det dagliga umgänget med människor och möjligheten att kunna ta del av intressanta artiklar och annat innehåll gör att jag inte alls känner mig så gammal som jag de facto är. Det är framförallt medelålders och äldre människor som behöver övervinna sin rädsla eller fördomar inför datorer om fler ska kunna vara digitalt delaktiga.

Intressant.

Får även vanligt folk använda nätet?

Efter att ha lyssnat på Täppas Fogelbergs härnadståg mot folks användning av sociala medier i SR:s program Ring P1, känner jag mig till att börja bara utmattad. När en proffstyckare av hans kaliber använder sin tid i etern för att dissa att vanliga människor vill lägga sin tid på Facebook och bloggar, kan jag inte låta bli att undra: - Håller han på att bearbeta sina föreställningar i hopp om att kunna rucka på sin uppfattning att internet inte är till för vanligt folk, eller vad? Vanligast i Täppas föreställningar om Facebook är tydligen berättelser om toabesök och att sprida elakheter om andra. Idag fick han hjälp dessutom av en lärare, som sa sig arbeta mot mobbing i skolan, men tydligen inte hade en aning om Datainspektionens webbplats Kränkt.se. När sedan en person, som råkat illa ut, hörde av sig och berättade om sina upplevelser, visade det sig att inte heller Täppas verkade känna till Kränkt.se, som tillkommit för att ta tillvara människors erfarenheter av att ha blivit utsatt för obehagligheter, men också för att hjälpa dem att hantera sin situation.

Men, jag kan tänka mig att det kan vara en rätt svår uppgift, eftersom den som känner sig kränkt rätt ofta förväntar sig att någon med makt ska klämma åt den som bär sig illa åt. Att komma till insikt att det ligger hos en själv, hur man väljer att tolka vad andra människor hasplar ur sig, kan vara smärtsamt om man lever i tron att man har rätt att gå genom livet utan att bli sårad av andra. Jag har inte läst Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll, men jag inbillar mig att till den konsten också hör att kunna se hur andra genom sina elakheter ofta berättar mer om sig själva än den som man ger sig på.

Att lära unga människor att de kan välja mellan att se sig själva som ett offer för andras elakheter eller att ta chansen lära sig vad man själv kan göra för att bli mindre sårbar i framtiden, borde vara en del av skolans arbetsmiljöarbete, eftersom elever och personal är varandras arbetsmiljö. Den lärare, som ringde Täppas och berättade att hon arbetar mot mobbning, hade jag svårt att ta på allvar. Hon ansåg sig inte ha tid att vara där hennes elever finns och har helt klart inte hört talas om de lärare som tar Facebook till hjälp för information och kommunikation med sina elever som en del i lärprocessen. Hon lämnar hellre ett tomrum för andra att fylla. Därför vill jag bjuda på ett bra exempel Mina råd till en nyexaminerad lärare. Det är för övrigt intressant att se hur skilda synsätt som råder vid en domstol i USA och vad människor här i Sverige förväntar sig att rättsväsendet ska ta itu med.

Tack vare att Katinka Bille Lindahl med Farmorsbloggen ringde Täppas och talade gott om sociala mediers möjligheter, blev Ring P1 inte bara en räcka sura uppstötningar denna morgon. Hennes blogg om att skapa sitt eget liv är läsvärd och inte skämmer det att hon dessutom med hjälp av nätet skapat ett företag där hon kan kombinera sin förmåga att vara medmänniska med att förse omvärlden med vackra kärleksminnen. Sedan kan jag naturligtvis inte veta om hennes entusiasm hade någon verkan. Kan tänka mig att Täppas, impregnerad som han är av misstro mot ”försäljningsknep”, hade garden uppe. När jag sedan ser att Täppas själv har en blogg, undrar jag naturligtvis vad han egentligen är ute efter. Att de som vistas på nätet ska ha en särskild licens efter genomgången examen eller vad? Uppenbarligen har han svårt att tolerera att internet rymmer denna mångfald av olika uttryck för mänskligt liv.

Men, bara för att människor har ett publiceringsverktyg i sin hand, säger det inget om vad ur detta material som kommer andra till del. Människor väljer vad de lägger sin tid på. Ännu så länge är det så att Täppas i P1 når så många fler och därför är det viktigt att han håller sig till reglerna för sitt uppdrag – att föra en dialog som speglar olika sidor av saken.

Så till något helt annat. Börjar med Opassande, som tittat på läget för de partier som ännu inte tagit sig in i riksdagen. Gillar skarpt att hon tar hjälmen på och publicerar. Om alla hukar får vi ett samhälle som bara ett litet fåtal kan trivas i. Sedan Deeped som skriver mycket läsvärt om svårigheterna med lagstiftningen mot Barnpornografi och ser vartåt det lutar. Det känns verkligen bra att Niclas håller i och att Rapport också vågade vädra saken. Anna Troberg berättar utförligare om Piratpartiets förhållningssätt i denna fråga.

I det sammanhanget kan jag berätta att statyn Tummelisa i Roslagsparken återbördats. Var den varit och vem eller vilka, som roat sig med att ta bort den och sedan sätta den tillbaka, är fortfarande höljt i dunkel. Nu gäller det att ta reda på om bilder av henne kan anses vara barnporr. Det ser ut att vara bra fotoväder, så det får bli en liten promenad sedan jag postat mitt inlägg. Ser att Anders Widén, som inspirerade till uppgiften, brottas med att gamla och nya bilder av en makthavare inte går att få ihop. Kanske hjälper det att analysera vad makt är och hur det kan påverka även den som utövar makt.

Wikileaks är annars något som det fortfarande skrivs och oreras om. Marcus i Livbåten lyfter fram en viktig aspekt när det gäller Wikileaks – de lägger ut material, som sedan kräver insatser av andra för att få ett värde. Det är en sak att materialet är tillgängligt, sedan gäller det att de traditionella medierna och alla andra intresserade tar sig an en granskande uppgift. Många små bitar måste läggas samman till något överskådligt om man vill se något av större vikt än de enskilda beståndsdelarna. På min fråga häromdagen Varför nu? har Techrisk svarat kort och gott: - Det sker för att det kan ske. Skrämmande enkelt. Så enkelt är det – det händer för att förutsättningarna finns där. Uppdatering: Men reaktionen låter inte vänta på sig.

Går för övrigt och klurar på Kristian Krassmans kommentar till gårdagens bloggpost, som visar att han inte har några problem med att vi fått en morallag. Är det för att sossarna har stått fadder? Han räknar tydligen krasst med att indignationen mot barnporr ska blockera folks tankeförmåga. Annars borde han inte ha så svårt att inse att Piratpartiet behövs för att S och andra etablerade partier ska klara av att omsätta sina vackra ord i konkreta handlingar både när det gäller integritetsfrågorna och rättssäkerheten, men också när det gäller att öka förmåga att inta ett justare förhållningssätt till utvecklingen av kultur och kunskap med internet som verktyg. En som insett piraternas roll är Dexion och det känns bra att hon haft modet att ändra sig. Strongt!

Intressant.

Ett liv i FRA-trädets skugga.

Inslaget i Lördagsintervjun visar att det kan vara svårt förklara vad man är överens om.

Även om jag lyssnat flera ggr kan jag inte se annat än att detta är en Brask-lapp. Och just därför intressant. En pragmatisk Peter Eriksson har bäddat för att Miljöpartiet får problem med sin trovärdighet när det gäller den Övervakning och kontroll som kulminerade med lagklustret kring FRA:s verksamhet och sedan gett efterskalv i form av Ipred och Datalagringsdirektivet samt direktiven för Telekompaketet och nu de hemliga förhandlingarna om ACTA.

I kombination med Socialdemokraternas invit till dem, som livnär sig på upphovsrätten och de stora elefanterna inom mediabranschen, får jag en känsla att MP:s Peter Eriksson tagits som gisslan när det gäller den inriktning mot övervakning och kontroll, som de stora etablerade partierna anser vara nödvändig för att kunna hålla folket i schack. När jag ser att den av oss skattebetalare finansierade produktionen hos SVT är på väg att via SVT Play inrangeras i ett syskonnätverk liknande Antipiratbyrån under Leif Pagrotskys vingar blir jag alldeles kall. Borde inte den produktion som svenska folket betalat för tillföras den digitala allmänningen för ideellt bruk?

Igår ägnade jag min dag åt att svara på ett antal frågor som jag fått från en grupp studenter, som hittat mig via min blogg. Utgångspunkt för min redovisning är synen på människan som en i grunden god varelse. Sedan har skolorna en betydelsefull roll när det gäller att i samspel med barn och ungdomar samt deras föräldrarna bädda för inlärning av såväl kunskaper som utveckling av social kompetens. Utifrån denna grundbult har jag försökt ge min syn på farorna med Övervakning och kontroll och då mera specifikt Ipred-lagen och ACTA-avtalet, som jag ser som en gren på FRA-trädet. När en av staten etablerad allmän övervakning och kontroll en gång slagit rot och tillåtits växa till detta träd, då blir nya grenar och utskott något helt naturligt.

Men, vad det gör med oss människor, som tvingas leva i detta träds skugga, har det skrivits och sagts alldeles för litet om i media. Det ska bli spännande att följa vad denna grupp unga människor kan få ut av sitt arbete, där mitt bidrag bara är ett inslag i allt det som de har tillgång till – inte minst med hjälp av internet. Nu är det deras förmåga att kunna koka ner all input till något som håller för en kritisk granskning, som kommer att sättas på prov. Själv har jag osökt fått ett bra tillfälle till reflektion. Tack för det.

Intressant.