Varför kan Täby och Umeå, men inte Stockholm?

Inför kvällens sista avsnitt i Klass 9 A har Expressen Kultur belyst lärarnas arbetssituation i en tillbakablick på några skildringar som blivit film. I dagens skoldebatt är det naturligtvis bra att ha detta i åtanke, men som farmor inser jag att mitt barnbarn riskerar att få betala ett högt pris om hans lärare kan framhärda i sin negativa inställning till datorer och nätet samt dröja sig kvar i tider som varit. En inställning som de nog kan finna stöd för hos en hel del av landets kulturelit men olyckligtvis bland en mängd lärare och journalister. När min son gick i högstadiet då var det Mannheimers Lära för livet, som lärarna ogillade och eleverna älskade. Som jag minns det, ägnade min sons klassföreståndare en lektion efter varje avsnitt för att orera om hur långt från sanningen som serien rörde sig, i vart fall i sin beskrivning av lärarkollegiet, som eleverna antogs helt sakna kunskap om. Undrar om inte Klass 9 A fyller en liknande funktion i dagens skola. Tycker dock att filmmakarna lyckats förmedla att Gunilla & Co arbetat med såväl elevernas och lärarnas bästa för ögonen.

I fredags dristade jag mig till att skriva om hur Stockholms stad valt att hantera IT-stödet till lärare och elever i stadens skolor. Inlägget triggade igång Magnus, som passade på att i kommentarstråden vädra sina åsikter om mina och andras tilltro till elevers och lärares förmåga att använda dessa verktyg. Mot min uppfattning att de allra flesta klarar att arbeta på ett konstruktivt och utvecklande sätt – om ledningen visar tilltro till dem och deras förmåga – har Magnus radat upp alla sina farhågor, vilka leder fram till en klart negativ slutsats. Här infinner sig tanken: - Har han någon gång funderat över vilket samhällsklimat en sådan attityd leder till?

Det som verkar fungera i Täbys och Umeås skolor är i hans tankevärld helt omöjligt i Stockholms skolor. Det vänligaste jag kan säga om Magnus´ utläggningar är att han ser ut att behöva lufta sina negativa attityder i förhållande till såväl datorer som dagens elever. Om detta egna skrivande kan leda till att han börjar fundera över varför han är så negativt inställd till det som Täbys och Umeås IT-chefer vågar pröva och varför Stockholms It-chef Anette Holm, deltagare i IT-ministerns digitaliseringsråd, inte för det, är mycket vunnet. Själv undrar jag vad som skiljer rektorer, lärare och elever i Täby och Umeå från rektorer, lärare och elever i Stockholm? Vad gör att deras IT-chefer intar så olika hållning i frågan? Ju mer jag undrar desto fler frågor leder det till för min del.

Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig för hur bilden av framgångsrika företag stämmer överens med verkligheten. Då har jag noterat att framgångsrika ledare talar om vikten och värdet av att hantera kundtjänsten på ett proffsigt sätt. Kunder som gör sig besvär att höra av sig och säga sin mening berättar något som företaget har nytta av att känna till – om man bryr sig om en utveckling av sin verksamhet. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis nyfiken på vilka verksamhetsvinster Stockholms stads skolborgarråd och Stockholms It-chef ser i arrangemanget att leasa ut IT-supporten till Volvo-IT?

I en annan kommentar försökte David förklara för Magnus det värde som ligger i att ta vara på chansen till lärandet i situationen. Något jag själv funderat över. Många ondgör sig över att dagens unga, men få verkar inse att man lär sig något i situationer då misstag görs. Trots att det är just i dessa situationer som man lär sig något, som man minns för livet. Har själv fått möjlighet att delta i ett seminarium med drygt 30 deltagare, som oförberedda fick uppgiften att var för sig under lunchen skriva ner en berättelse om en situation, då vi verkligen lärde oss något. Med egna ögon har jag sett att samtliga i den situationen berättade om egna misstag eller felbedömningar. Vid seminariet, som leddes av KTH:s Bo Göranzon i samarbete med ett universitet i England, fick vi lära oss vikten av att kunna lära av våra misstag istället för att sträva efter att vara ofelbara. Något jag har haft god nytta av senare i livet, inte minst när det gäller att se och ta tillvara lärandet i sådana situationer. Att våga erkänna misstaget och göra vad man kan för att ställa till rätta, blir då viktigare än alla bannor i världen, som bara ger dåligt samvete och negativa reaktioner.

Därför kändes Davids kommentar helt relevant. Men, det hade han inget för. Hux flux ansåg Magnus att användningen av detta hjälpmedel skulle vara av privat karaktär, vilket skolan inte skulle medverka i. Det är nog här skon klämmer. Vill man inte se möjligheterna med dator och nät, då vill man begränsa dess användning. Kan just undra om detta också ingår i Jan Björklunds strategi med mer kateder? Björklunds debattartikel ledde snabbt till en engagerad debatt, vilket bland annat SR:s Nyheter/Ekot uppmärksammade i torsdags.

Som motvikt till Magnus negativa syn på Informations- och Kommunikationsteknikens användning i skolarbetet har jag med stor behållning läst Fridas reflektioner. Avrundar med en kort föreläsning av Rektorsakademins Fredrik Svensson om dagens och framtidens skola. För min del handlar det om situationen för barn i allmänhet och mitt barnbarn i synnerhet, vilket jag bloggat om i ett antal inlägg sedan den 14 mars.

Intressant.

Är det synd om lärarna?

Frågar mig om det finns något samhällsområde, som är så fylld av berättelser om elevers och föräldrars tillkortakommanden och personalens självuppoffrande insatser som skolan och barnomsorgen? Tänker på det när jag läser Karin Thunbergs ”Så fick lärarna all skuld – igen” i SvD. Artikeln finns ännu inte utlagd på nätet, varför jag får försöka mig på en kort sammanfattning. Thunberg inleder med en berättelse om hennes första möte med läraren Stavros Louca, som ledde till en publicering i SvD i maj 2005. Något som i sin tur inspirerade producenten Tomas Axelsson att initiera SVT-serien Klass 9 A. Efter en insats i en högstadieklass i Malmö har Stavros och hans kollega nu tagit sig an uppgiften att hjälpa en grupp lärare vid Mikaelskolan i Örebro med en klass ”där var tredje elev har underkänt i mer än hälten av alla ämnen och ingen verkar kunna sitta stilla och hålla tyst i mer än två sekunder”, som Karin Thunberg beskriver det.

”Hittills har bara två program sänts, jag utgår från att de inkallade stjärnpedagogerna hjälper även den här klassen till gymnasiebehörighet. Även om det, egentligen, är lärarna de ska stötta. Eller coacha, som det numera heter.” Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer hon sedan fram till sin poäng. ”Att detta inte är en hyllning till De Duktiga som kommit susande till Örebro för att lösa problem utan till lärarna som står där och tv-exponerar sina misslyckanden och bristande förmågor.” Sedan orerar hon om NO-läraren Malin, som om det vore mycket mera synd om henne än kollegan matteläraren, som i det tidigare avsnittet, blev uppmärksammad på sin machostil och vars elever senare efter ett diagnostiskt prov visar ett resultat som Stavros betecknar som ”katastrof”. Ordet katastrof använder Karin Thunberg däremot när hon klämmer till med ”Nu har Örebrolärarna en klass som bedöms som ”en katastrof” och ingen säger ett ord om vilket ansvar skolledningen, politikerna – eller för den delen föräldrarna – har till att det är som det är. Istället lägger man ansvaret på lärarna. Allt är deras fel. Stavros må åstadkomma nya mirakel, men något blir ändå fel i den här ekvationen.”

Mot denna slutkläm vill jag kraftigt invända. Det är det synsätt, som Karin Thunberg här för till torgs, som bättre än mycket annat förklarar skolans problem. Genom att tillåta de vuxa i skolan att fly från sitt pedagogiska ansvar och skylla ifrån sig på elever, föräldrar, politiker, mobiler, media o s v så hjälper man inte läraren att växa i sin roll som en betydelsefull vuxen i den unga människans liv. Tvärtom. Jag vet inte om Karin Thunberg vet mer om hur det hela slutar än vad vi tittare vet, men jag utgår från att Malin och hennes kollegor gett sitt medgivande till att vara med. Men om hon ångrat vad hon gett sig in i är det också något som hon själv måste ta ansvar för. Därför hoppas jag att Malin följer sin manliga kollegas exempel och på ett moget sätt tar till sig de goda råd hon får. Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd.

Om politikerna ska bli medvetna om resursbristen måste signalerna gå uppåt i organisationen, men om rektor inte vill nås av den sortens meddelanden och läraren inte vill ligga dåligt till, då uppstår ett läge där enskilda elever kan råka illa ut. Lärarna som inte vill se sin egen roll i den besvärliga situationen gör det enkelt för sig och gör enskilda elever och deras föräldrar till syndabockar.

Har roat mig med att läsa vad Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler säger om lärarnas ansvar i en debattinlägg om chef & ledarskap i Lärarnas nyheter under rubriken Alla elever har rätt till en god skolgång. Jag citerar ”Vi kan inte acceptera – jag vet inte hur det är med Orstadius – att man i skolan lägger skulden för misslyckanden på den enskilde eleven. Det går inte att skylla på elevernas sociala, etniska eller ekonomiska bakgrund när skolan som helhet inte når målen. Jag förstår mycket väl att det är försvårande faktorer – det vore lättare att nå höga mål om alla barn kom från svenskspråkiga familjer med lång studiebakgrund. Men skolans uppgift är att stödja dem som kommer från hem med kortare studietradition och verka för att alla elever kommer väl till sin rätt. Jag förstår också att det i många skolor kan råda ekonomisk brist – men jag vet också att det finns skolor som trots knappa ekonomiska resurser lyckas nå målen. För Skolinspektionens del håller vi fast vid tron på en skola som kan betyda något för sina elevers kunskapsutveckling och riktar in vår inspektion så att den stödjer ett sådant sätt att arbeta i skolan.”

Inte annat jag kan se, agerar Stavros och hans kollega Gunilla utifrån uppfattningen att en lärare måste möta eleven där eleven befinner sig och därifrån bygga upp elevens förmåga att bearbeta kunskapen och göra den till sin. Jag kan till viss del hålla med Karin Thunberg – det är modiga lärare på Mikaelskolan i Örebro, som så öppet visar vad de behöver hjälp med för att kunna bli bättre pedagoger. Det kan förhoppningsvis bilda skola – det ska inte behöva vara skamligt att be om stöd och hjälp för att utveckla sin kompetens.

Det är rätt intressant att läsa kommentarerna i olika media i anslutning till publiceringen av resultatet av den internationella undersökningen PISA 2009, där Sverige halkat efter under de senaste tio åren. Där framkommer att framförallt pojkarna halkat efter och genast utses deras intresse för datorer som det stora problemet. I en ledare i går i DN löd rubriken Betyg: Pojkar kan mer än de visar. Det är möjligt – själv undrar jag vad inställningen och värderingarna, bland alla kvinnliga lärare, fritidspedagoger och barnskötare i låg- och mellanstadiet när det gäller datorer, kan ha för betydelse för pojkarnas möjligheter att göra sig gällande. I en notis i SvD med anledning av en fråga till kulturministern visar det sig att Bo Rothstein är orolig för marginaliserade mäns möjligheter. Samhällseliten oroar sig för dessa pojkars framtid som vuxna män, men det vore bättre om de frågade sig varför det ser ut som det gör.

Det är i sådana situationer som jag hämtar kraft hos kloka internetanvändare som t ex Brit Stakston, Mathias Klang och Kristina Alexanderson. De har insett att man kan använda detta intresse för datorn, för att visa på vilket verktyg för kunskapsbearbetning och dialog som datorn kan vara. Hos dem och många andra runt om på nätet finns mycken kunskap och rik erfarenhet. Avrundar med Lars H Gustafssons föredrag i Eslöv den 25 januari vid konferensen Barnets rättigheter – från ord till handling! (pdf-fil). Slår också på trumman för hans bok Växa – inte lyda utgiven på Norstedts förlag mars 2010.

Bloggandet har för min egen del lett till ett engagemang mot regeringens i riksdagen inpiskade lagkluster för FRA:s övervakning och införandet av datalagring, vilket i sin tur lett till ett rejält engagemang i Piratpartiet. Av egen erfarenhet vet jag vilket enastående verktyg en till nätet uppkopplad dator är. Det dagliga umgänget med människor och möjligheten att kunna ta del av intressanta artiklar och annat innehåll gör att jag inte alls känner mig så gammal som jag de facto är. Det är framförallt medelålders och äldre människor som behöver övervinna sin rädsla eller fördomar inför datorer om fler ska kunna vara digitalt delaktiga.

Intressant.