Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 

.

Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.