Ideologisk kraftmätning i blixtbelysning.

Även om jag valt att sätta fokus på annat än det krigslarm, som sprider sig från Ukraina, där Rysslands Putin gått i clinch med EU:s eller måhända mera korrekt Natos strävan att införliva Ukraina i sin intressesfär, är jag inte opåverkad. Anna-Lena Laurén refererar i sin artikel i SvD till en Kremlvänlig analytiker, som frankt deklarerar att det nya kalla kriget är ideologiskt och att han och andra genomskådat vad som döljer sig bakom orerandet om demokrati. ”Ni vill ta över världen men nu är det stopp. En gång för alla. Nu är det Ryssland som har övertaget.”

Efter att ha sett den franska dokumentären Afganistan – det förlorade kriget, som sändes i Dokument utifrån i söndagskväll, kan jag inte låta bli att fundera över när våra ledare ska inse att de måste dra lärdomar av sin framfart. Vad kan man lära av det som gjorts där mot bakgrund av info hos Säkerhetspolitik.se – Fördjupning Afganistan. Det är ganska lätt att förstå varför vi i väst gärna sätter likhetstecken mellan Pashtuner (den största folkgruppen med 40 procent av landets befolkning) och Talibaner. Med pashtunernas historiska bagage kan vi ”naturligtvis inte vänta oss något annat” än att många är och allt fler blir Talibaner. Eller kan det finnas någon annan förklaring? Det måste man fråga sig. Tänk efter - Hur kunde vi i Sverige gå från fattigdom, vidskepelse och djupt rotade fördomar till att bli en modern industrination? Är vi av en annan sort? Enögdheten när det gäller vår syn på oss själva och dom där borta bidrar till att min känsla av maktlöshet växer allt medan krigsretoriken mellan öst och väst hela tiden plöjer sig allt djupare ner i gamla fåror. Det leder till resonemang, som inte skapar någon stabil grund för en hållbar konfliktlösning.

Samtidigt vädrar svenska Nato-anhängare morgonluft. Norges förre statsminister Jens Stoltenberg håller på värvas, som efterträdare till Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Varför denna förkärlek för de nordiska länderna? Det säger tidningens notis inget om. Läser sedan med stor behållning det säkerhetspolitiska inlägget på Brännpunkt av Charlotta Friedner Parrat, doktorand i internationella relationer, statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet, rubricerat Natomedlemskap skulle underblåsa säkerhetsdilemmat.

Så modigt av henne. tänker jag, eftersom en återgång till neutralitetspolitiken av hökarna omedelbart kommer att tolkas som uttryck för en undfallenhet av rädsla för Vladimir Putin. Samtidigt undrar jag: - Varför detta - att använda förståndet - ska ses som en svaghet? I andra sammanhang prisas förmågan att vara Proaktiv istället för Reaktiv – att kunna Agera istället för att Reagera, men det gäller uppenbarligen inte i sammanhang där det militärindustriella komplexets herrar besitter den mesta makten. Till att börja med får dock deras chefer och deras allierade polare slamra med andra vapen, vilket framgår av en artikel i DN. 

Intressant?

Ett sunt näringsliv i balans gentemot politiken?

Likt många andra har Piratpartiets ledare Anna Troberg lagt in en bredsida mot Copyswedes tilltag att från och med den 1 september 2011 ensidigt besluta om ett uttag av koperingsavgifter på lagringsmedia, d v s externa hårddiskar och USB-minnen. Det gäller alla, oavsett om man där lagrar upphovsrättsskyddat material eller inte. Många bäckar små blir till sist en hel å. Läs även Tomas Zirn i Computer Sweden. Där finns en rad länkar till tidigare artiklar om saken.

Till att börja med kan man tycka att det handlar om så små belopp att det är försumbart, men satt i ett större sammanhang kan man undra vilka andra organisationer, som med riksdagens goda minne getts rätt att korpa åt sig en egen skatt baserad på enskilda medborgares behov av att spara digitalt framställt material?! Ett fullkomligt lysande exempel på hur politiker uppväxta i en analog värld, struntar i att sätta sig in i vad som krävs när allt fler medborgare lever sina liv både i den analoga och den digitala världen. Vad händer om jag bygger mig en egen hårddisk – kommer kopieringsskatten att tas ut på de enskilda beståndsdelarna? Om inte, låt oss bli ett elektronikbyggande folk ;-)

Läser med stort nöje – om och om igen – sidorna 120 – 126 i Chris Andersons bok ”Free Radikalt pris – ny ekonomisk modell” där han beskriver Microsofts kamp mot Linux och öppen källkod i fem stadier: Förnekande, Ilska, Köpslående, Depression och Accepterande, där man kan se att det finns utrymme för alla varianter, eftersom företag är villiga att betala för sin mjukvara oavsett om den kommer från Microsoft eller från kommersiella Linuxvarianter som Red Hat. Det beror på att de får ett kontrakt när de skriver ut en check och med det kontraktet följer ett serviceavtal, vilket betyder att de har någon att ringa när programmen inte fungerar, skriver Anderson. Bland privata användare finns också denna spridning och marknaden räcker till för dem alla. Men, när Microsoft och andra stora drakar försöker stoppa denna fria konkurrens genom att köpa upp mer eller mindra aktiva patent och stämma konkurrenter genom att påstå sig ha patent på delar av en kod, då är konkurrensen inte längre sund. Utvecklingsklimatet blir helt enkelt riktigt sunkigt när konkurrensen sätts ur spel på det sättet. För att inte tala om vad man känner när hackare tar sig in och förstör för den part, som bäst gagnar människor med minst pengar.Omdömeslöst!!!

Läser ledaren i Handelskammartidningen där Maria Rankka, VD vid Stockholms Handelskammare, bland annat skriver att huvudstadsregionen med Stockholm och Uppsala i centrum har den starkaste ekonomin i Skandinavien. Eftersom tidningen ännu inte ligger ute på nätet, citerar jag: ”En professor i ekonomi och stadsutveckling vid Köpenhamns universitet, som uttalade sig i Sydsvenskan, tycker att det är märkligt att Öresundsregionen ligger efter Stockholm med tanke på geografisk placering och storlek. Allt detta har fått Köpenhamns överborgmästare att tillsätta en särskild grupp som ska presentera förslag på vad som krävs av dem för att Köpenhamn ska stå sig i konkurrensen med städer som Hamburg och Stockholm.” Efter ännu en lovsång till konkurrensen som pådrivande faktor, kommer sedan Maria Rankka in på att allt ändå inte är bra och talar om tillväxtskadliga skatter, som regeringen borde åtgärda. Häri ligger en del av näringslivets och politikens dilemma. - Mer vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, brukade min mamma säga, när hon beskrev det tunnelseende, som alltför ofta drabbar dem som brinner för sin sak. Man förlorar sinnet för sans och balans och går för långt i sin iver, vilket leder till bakslag. Hökarna i näringslivet och många ledande socialdemokrater håller på att lära sig den läxan med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som magistrar.

Gillar dock Handelskammarens initiativ att tillföra diskussionen om ett sunt näringsliv nytt bränsle genom en serie webb-tv-sändningar om huvudstadsregionens utmaningar, där Peter ”Poker” Wallenberg, inleder. Det ska bli intressant att följa.

Avrundar sedan med ett rad blogginlägg och börjar med ett om ACTA-avtalet från Christian Engström, MEP i Bryssel; Enligt Min Humla om kontraproduktiva kampanjer; Integritet och Frihet om att vi måste frigöra oss från det gamla och invanda tänkandet; Ankersjö, som funderar kring relationer mellan S och andra partier; Scaber Nestor, som tycker sig se en historierevision dyka upp kring Centerpartiets Annie Lööf, när det gäller FRA-saken; Oscar Swartz, som skriver tänkvärt om Pilträdsmorden och ser det som tecken på något i tiden; Magnihasa – om kommentarer, vilket varit ett högaktuellt ämne, inte minst i de etablerade medier, som vill fostra oss som gillar sociala medier; Kunskapssamhället om domen vid Uppsala Tingsrätt, som gav en aningslös man 2 års villkorlig dom för fildelning; Alliansfritt Sverige om hur Alliansen monterat ner djurskyddet; Bodströmsamhället om det nya uppdraget som gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida; Göran Pettersson, som håller oss uppdaterad om sitt skötebarn – NATO; Johan ”Mitt i steget” Westerholm som söker svar på den intressanta frågan: - Hade Olof Palme varit socialdemokrat idag? Nicklas Lundblad om att bygga mötesstrukturer; In Your Face om att ta debatten istället för att ta till knytnäven, där det tycks mig som om den gode Kristian har en bit kvar innan han förstått innebörden i att ogilla någons åsikter, men ändå slåss för vederbörandes rätt att få uttrycka dem. Gillar dock att han inte är någon "prinsessa på ärten" utan tål en del verbala smällar; Kent Persson om det paradoxala politiska livet i Örebro; och Staffan Danielsson, som fokuserar på hur många flyktingar, som kommer till Sverige och Europa, istället för att lyfta fram att det är oroshärdarnas ofta skuldtyngda grannländer som får ta emot de allra flesta människor på flykt. Sätt procentsatserna i relation till helheten – om du vill ge en sannare billd av problematiken. Men, med det kan man inte locka till sig SD-sympatisörer, förståss.

Slutligen - sist men inte minst - Opassande, som skriver uppfordrande under rubriken Jag, en extremist. Här säger hon på och mellan raderna det mesta om debattklimatet i Sverige just nu.

Se där något av det som intresserat mig denna fredag förmiddag. Och i sista stund såg jag artikeln hos IDG.se om svårigheten att intressera polisen för en insats mot datortjuvar, vilket naturligtvis ställer deras insatser mot fildelare i ett särskilt ljus. Vilket näringsliv gynnas av den prioriteringen?

Intressant.

Folket sover, folket sover ...

Aftonbladets Eva Franchell delger oss en nyhet som borde ha varit på löpet hos alla de stora drakarna: ”Nu kan svensk militär dela kritisk information med Nato. I går kopplades datasystemen samman i ett experiment på Ledningsregementet i Enköping. Därmed tog Sverige ytterligare ett steg i samarbetet med Nato.Experimentet har egentligen pågått under flera månader. Svenska och utländska tekniker har byggt bryggor mellan de olika datasystemen. I går var det presentation av ett gemensamt nätverk där organisationerna kan dela information i realtid”. AB hade funnit en liten notis i Financial Times om en Natomanöver i Enköping. Det lät så osannolikt att de åkte dit.

Artikeln avslutas med konstaterandet ”Svenska försvarspolitikerna har ett stort ansvar. Det går inte att smyga i försvarsdepartementets korridorer längre. Vi svenskar har levt i fred i 200 år. Vi har varit neutrala och alliansfria, men nu vill vi veta vart vi är på väg. Det är dags att ta den svåra diskussionen om svensk säkerhetspolitik”.

Det kan inte sägas bättre. Hittills är det (vad jag kan se) bara Jinge som noterat detta. Vi andra har tydligen varit alldeles för fokuserade på vad som händer inom alliansens kabinett i anslutning till FRA-lagen.

Ovanpå detta behövs en skön skröna från Gubben vid Rämen.

FRA-lagen och Georgien.

I SvD:s ledare använder Claes Arwidsson den animerade filmen Star Wars som utgångspunkt för ett resonemang om gott och ont, men också vad som kan anses vara rätt och fel i konflikten mellan Georgien och Ryssland. Precis som om det skulle finnas någon enhetlig bild om konflikten, dess orsak och verkan. Det verkar vara så att man ser på det hela med olika glasögon beroende på var man själv befinner sig på höger-vänster-skalan i politiken och att ordkrig pågår här som där om än i mindre skala. En som försöker vädja till förmån för fred i området är Mikhail Gorbachev, Sovjetunionens siste president tillika fredspristagare, i ett inlägg rubricerat ”A Path to Peace in the Caucasus” i Washington Post den 11 augusti. En motvikt till det höga tonläget hos George W. Bush, som med tanke på rävspelet bakom Irak-kriget inte borde blåsa upp sig som han gör.

En välgörande frisk synpunkt, långt från krigslarmet, fann jag när jag läste Dick Bengtssons inlägg. Han skriver bl a ”Om FN vore starkare och hade större auktoritet så vore det ju där eventuella avgörande beslut borde fattas enligt demokratiskt beslutade regelverk. Än så länge kan vi bara konstatera att även i den storpolitiska världen gäller sandlådedokrinen ”min pappa är mycket starkare än din och därför är det här min spade”.” Här hade jag gärna flikat in Johanne Hildebrandts ”Krig är en relation”, men då den ligger oåtkomlig för mig i AB:s plusmaterial, nöjer jag mig med att ifrågasätta hennes slutsats: kvinnor borde styra världen. Jag är inte alls så säker på att det skulle vara bättre. Själv efterlyser jag kloka män och kvinnor besjälade av en ambition att mäkla fred och om Nato vore under FN:s ledarskap skulle jag inte ha några invändningar; ibland behövs ”en stark juste pappa”, när bråkstakarna i sandlådan inte vill ta reson.

Att konflikten där borta leder till att trycket stiger i diskussionerna här hemma, är inte heller att förvåna. Det visar försvarsminister Sten Tolgfors inlägg på SvD:s Brännpunkt. Men jag tycker verkligen det är magstarkt när han avslutar den tredje viktiga punkten, som handlar om underrättelseverksamhet, med

”Inte minst för Sveriges möjligheter att fatta välgrundande och självständiga politiska beslut är en välfungerande underrättelseverksamhet av vikt. Därför är också den nya signalspaningslagen en förutsättning för den som vill värna vår säkerhet och militära alliansfrihet.”

Det är uppenbart ohederligt att dra ett likhetstecken mellan en väl fungerande underrättelseverksamhet och signalspaningslagen; vanligtvis kallad FRA-lagen. Det ena förutsätter faktiskt inte det andra. Men här finns en låsning, som inte kan förklaras på något annat sätt än att det handlar om en liten maktfullkomlig klicks prestige. Som en motvikt har jag funnit andra som fortsatt argumenterar i hopp om att statsministern ska våga vara den kraftfulla rättfärdiga person, som behövs för en bra lösning av denna konflikt: MinaModerataKarameller, Mark Klamberg, Aktivdemokrati, Lars-Erick, Svensk Myndighetskontroll, Ledarbloggen och Folkpartiet i Nacka. Hjärnfilspån, ställer den intressanta frågan Har medborgarna en skyldighet att balansera sig? Att man kan vara obalanserad på ett oacceptabelt sätt skriver Helen Törnqvist om, samtidigt som hon håller fast vid sitt fokus inför seminariet den 29 augusti.

Finns politiskt ledarskap?

Som bekant ser ett berg helt olika ut beroende på från vilket håll det betraktas. Det slår mig ofta när jag tar del av olika ståndpunkter i en fråga som jag intresserat mig för. En sådan fråga är diskussionerna om kostnaderna för försvars- och säkerhetspolitiken samt vilka alternativen är om Sverige inte klarar av att upprätthålla ett eget försvar.

Göran Pettersson, riksdagsman (m) bosatt i vår kommun, bloggade den 20 maj om ett av politikens dilemman – att förhålla sig till ”folkviljan”. Mycket pedagogiskt och intellektuellt hederligt reder han ut hur grundlagens ”All makt utgår från folket” kan hanteras. Antingen är man en tolkare och utförare av folkviljan och då tar man hjälp av opinionsundersökningar och genomför politiken i enlighet med dessa. Eller så intar man ledarpositionen och påverkar folkviljan genom folkbildning och argumentation. Själv tror han inte att man kan välja antingen det ena eller det andra utan ser att man inom politiken nog ska använda en blandning av de båda. Min tolkning är att han förespråkar en tredje väg där det gäller att vinna folket för en viss ståndpunkt. Han oroas dock av att det i dagens politik börjar bli brist på ledare och överskott på vindflöjlar. Något som är särskilt oroande när det gäller stora, viktiga och komplicerade frågor, som säkerhetspolitiken, skriver han. Idag finns ett tydligt opinionsstöd mot ett svenskt Nato-medlemskap, samtidigt menar han att de flesta politiker, som är insatta i frågan, inser att tiden nu är kommen för ett svenskt medlemskap i Nato och att det genom ett aktivt opinionsskapande borde vara möjligt att få folket med sig. Istället tycker han sig se att politikerna flyr fältet, och nämner att partisekreteraren i det formellt sett mest Nato-vänliga partiet i riksdagen, folkpartiet, meddelat att man avser tona ned sitt krav på Nato-medlemskap. På GP:s blogg finns en politisk talradio där han utvecklar sina tankar.

Själv tillhör jag folkmajoriteten och är mycket skeptiskt inställd till ett Nato-medlemskap. USA:s makt inom Nato och agerande i FN inger inget större förtroende. Men, jag kan inse att Sverige med sin lilla befolkning och stora areal, kan ha svårt att hålla sig med ett eget försvar. Alltså kan vi vara beroende av att andra länder vill hjälpa oss i händelse av en väpnad konflikt. - Varför inte en egen försvarsallians inom EU?

Stående där i min okunnighet, läser jag Dagens Arena, där Håkan A Bengtsson skriver under rubriken ”Sluta anslut Sverige till Nato!” en ledare där han tycker sig se att moderaternas agerande i försvarsfrågan syftar till att ”förverkliga borgerlighetens våta dröm, nämligen att sist och slutligen ansluta Sverige till NATO” och fortsätter ”För varje bantning av försvarsanslagen som den borgerliga regeringen genomför blir ett kommande medlemskap allt mera troligt och ska till sist uppfattas som självklart”. En spekulation som kan få näring av folkpartiets ändrade förhållningssätt.

”Försvarspolitiken måste moderniseras. Men det innebär inte att den nya världen är riskfri. Och när ÖB förklarar att landet inte längre kan försvaras och borgerligheten sviker är det hög tid för oppositionen att ta sitt nationella säkerhetsansvar. Varje land har ett försvar - eller någon annans. Och Sveriges stegvisa anslutning till NATO måste upphöra”, avslutar Bengtsson.

I likhet med många andra undrar jag om det inte finns en tredje väg istället för ett val mellan ÖB:s pengarullning eller en anslutning till NATO. Förhoppningsvis kommer det något gott ut ur den diskussion som pågår mellan politikerna, vilket speglades av SvD igår. Intressant.

Fegt eller modigt?

Det undrar jag sedan jag läst dagens ledare i Expressen Fegt om Nato som avslutas med en mycket kraftfulla salva mot försvarsminister Sten Tolgfors, sedan han uttalat att det inte var aktuellt med en utredning om Nato-medlemskap med hänvisning till alliansens överenskommelse. ”Det är en absurd situation. Tolgfors företräder ett parti som tycker att en svensk Natoanslutning är ett naturligt nästa steg, men han vill under inga villkor låta försvarsberedningen ens fundera över saken. Det är upp-och-nedvända världen. Vi kan inte ha en försvarsminister som kastar sig ned i skyttegraven bara för att opinionen blåser snålt.”

Inför valet 2006 genomförde bl a Pliktverket en politikerenkät där sju partiledare fick frågan: - Bör Sverige gå med i Nato? Fem av dem svarade Nej, dock med tillägget ”inte för närvarande” från Kd:s partiledare. Som bekant är det Kd:s ledamot i Försvarsberedningen, som varit flitigast i media de senaste dagarna när det gäller krav på en utredning.

Jag själv, som hittills lutat åt att jag behöver mera kunskap för att ta ställning, har ägnat några timmar åt att ta reda på vad som sagts i denna fråga under senare år. Fann bland annat en artikel i tidningen Broderskap, som fick mig att tänka till. Den var skriven av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och styrelsemedlem i socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Han skrev bl a – jag citerar: ”Tron att ökad kunskap ger värderingar som ligger närmare ens egna är möjligen en mänsklig egenskap, men också ett uttryck för politiskt önsketänkande. Många Nato-motståndare hoppas och tror att ökad kunskap skulle göra människor än mer skeptiska till Nato. Många Nato-anhängare hoppas och tror att ökad kunskap skulle göra människor mer positivt inställda till Nato. Båda grupperna tänker bort det faktum att frågan om Nato-medlemskap eller ej inte enbart handlar om en rationell kalkyl baserad på säkerhetspolitiska överväganden. Frågan om Nato-medlemskap handlar lika mycket om värderingar och vilka värden man vill främja. Värderingar påverkas sällan av information – de ligger djupare än så. Så gärna en avspänd Nato-debatt. Men först en rejäl insikt om att Nato-frågan i grunden inte handlar om information och upplysning, utan om politiska bedömningar och värderingar.”

Det tål således att ta sig en rejäl fundering på vilka politiska bedömningar och värderingar som ligger bakom de olika aktörerna i frågan. Det får bli min hemläxa.

Andra bloggar intressant om Nato-medlemskap: Ulf Bjereld, Din ledamot i riksdagen

Sverige med i Nato?

Utrikesminister Carl Bildt skrev i onsdags på DN Debatt ett intressant inlägg om behovet att stärka EU:s gemensamma säkerhetspolitik; underförstått EU måste ha en bättre militär styrka. Han gör det mot bakgrund av Reformfördragets ratificering och genomförande som måste konkretiseras under 2009. När han sedan talar om att vi initierat en diskussion om uppdatering av Europeiska unionens gemensamma säkerhetsstrategi, utgår jag från att han menar utrikesministrarna inom EU. Eller?

Han pekar på att Europa står inför stora utmaningar som det gäller att få en samsyn kring.
- Det är uppenbart att vi måste se över de olika fredsinstrument vi har - diplomatiska, ekonomiska och militära. Skall vi vara en verklig fredsmakt måste vi också ha instrument som fullt ut svarar mot våra ambitioner, skriver utrikesministern. Svårigheterna att få tillräckliga styrkor till fredsoperationer från Afghanistan till Tchad visar vidden av svårigheterna, menar han och dessutom väntar nya utmaningar på Balkan. Men inläggets mest intressanta del gäller några meningar om problematiken i Mellersta Östern – jag citerar:

”I Annapolis kom man överens om att under detta år - 60 år efter staten Israels bildande - äntligen söka en fullständig och allomfattande fred i regionen. Detta kommer knappast att vara möjligt om inte Bushadministrationen fullt och fast kan uppträda som genuint opartisk aktör under de kommande månaderna. Vi européer har en viktig roll att påverka också i det avseendet. Om ett år kommer det som startade i Annapolis antingen att ha lyckats eller att ha misslyckats.” Sic! Kan man tänka sig – opartisk aktör! Men reservationen ligger väl i tillägget ”under de kommande månaderna”. Eftersom Georg W Bush anser sig vara av Gud kallad att göra det han gör, kan han nog inte hålla sig i styr någon längre stund.

Och det är just dessa USA:s svårigheter att inta en opartisk hålling, som oroar mig när Göran Pettersson, vår moderate riksdagsman från Norrtälje, nu och då talat sig varm för Sveriges anslutning till Nato. Nu under rubriken Natostödet ökar i riksdagen. Samtidigt som han uttalar sitt gillande av Else-Marie Lindgrens (Kd) uttalande i Dagens Eko om att försvarsberedningen borde studera ett eventuellt svenskt Natomedlemskap tillägger han att han också hoppas att riksdagens försvarsutskott tillstyrker hans motion om att även Försvarsmakten borde utreda konsekvenserna av ett Natomedlemskap.

Där har jag lämnat följande kommentar: - Jag undrar fortfarande varför EU, som är ett fredsprojekt inte vill skydda detta med ett eget försvar?!

Andra om Nato: regeringen, DN, bloggar om säkerhetspolitik