Vad handlar Wikileaks om?

Det finns många olika ingångar i det massmediala genomslag som Wikileaks läckor fått i världspolitiken. Medan DN skriver Början till slutet för ett fritt internet bjuder SVT:s Dokument inifrån på första delen av en dokumentär där släppta dokument visar det dubbelspel som pågår mellan svenska ledande politiker, deras administration och USA:s ambassad i Stockholm. Det handlar om Sveriges del i det s k cablegate som det twittras om världen runt. Det vi såg i kväll visar att vi, som bekämpade FRA-lagen, inte alls var ute i ogjort väder. Sedan är det väl självklart att varken Beatrice Ask eller någon annan vill kommentera sånt som anställda vid USA:s ambassad skriver hem till sina uppdragsgivare. Frågan är dock vad de kan vinna med att ge den här bilden av våra politiker och ledande tjänstemän och om det är troligt att detta, som de skriver hem till USA om, är gripet ur tomma luften.

I DN:s artikel Början till slutet för ett fritt internet kan vi se att det som nu pågår stressar världens ledare och därför kan man mycket väl tänka sig att det kommer att påskynda olika åtgärder för att omöjliggöra allmänhetens befattning med hemligstämplat material och strängt straffa dem som gör sådant material tillgängligt. I USA uppmanas offentligt anställda att inte befatta sig med materialet. Tillgängliggörande av upphovsrättsskyddat material har redan bedömts vara brottsligt och som dömd brottsling kan man sedan civilrättsligt dömas att betala dryga skadestånd. Om det förfarandet är förenligt med våra konstitutionella grundlagar när det gäller den typen av material, torde det inte vara svårt för makten att sätta hårt åt när det gäller den som läcker hemligheter, vilka de anser hotar rikets säkerhet. Maktens motiv att dölja sina förehavanden står mot Wikileaks motiv att se till att medborgarna ska ha möjlighet att se hur världens ledare sköter sitt våldsmonopol. Väl informerade medborgare fattar klokare beslut, har Wikileaks grundare tidigare framhållit.

Hos SR kan vi ta del av en redogörelse om Wikileaks grundare Julian Assange, vilket är ett försök att förstå bakgrunden till Wikileaks. Hans barndom och uppväxt kan naturligtvis vara intressant, men för mig står Wikileaks för något långt viktigare än Julian Assange som person. På alla nivåer i det demokratiska samhället behövs människor som klarar av att hålla tummen i ögat på makthavarna för att hjälpa dem att motstå frestelser av olika slag som mera gynnar dem själva än folket, som får betala antingen som skattebetalare eller kunder. Redan de gamla grekerna talade om risken för det storhetsvansinne som kunde drabba den som trodde sig vara höjd över all kritik.

Det senare förklarar också varför diskussion uppstått inom den grupp som arbetar med att hålla Wikileaks i gång. Där har nu en i gruppen påmint ledaren om att han måste ta sig i akt om han inte vill att hans ego ska äventyra organisationens möjligheter att göra jobb som kan vinna människors respekt. Överlevnaden beror nog mera på det, än det krig som nu pågår på internet, där bland annat betaltjänsten PayPal stängt möjligheten att via dem donera pengar. Något som i sin tur lett till att många av Wikileaks sympatisörer sagt upp sina PayPal-konton. Mikael Persson tycker att det kan vara bättre att göra något mera konstruktivt.

Idag berättar SvD att Sverige inte alltid lagt sig helt platt för USA:s maktanspråk. Nyheten återges i många andra media bl a SR. Frågan är om det skedde mot bakgrund av att politikerna här var modiga eller om det berodde på att de insåg att de riskerade att bli avslöjade på grund av meddelarskyddet. Möjligen kan det handla om en kombination av både det ena och andra. Sett i ljuset av diskussionen om medborgarnas rätt till information är det givande att läsa Calandrella, som ger ett perspektiv på detta med information i relation till kunskap efter att ha lyssnat på Mathias Klang. Det tänder ett hopp om en bättre framtid.

Såg dock tidigare att Mathias Klang kommenterade skeendet runt Wikileaks under rubriken En bra idé med en dålig ledare. Vad jag kan förstå oroar sig Mathias för att kraften i en god sak, gått förlorad när ledaren låter tillgängligheten till Wikileaks webbplats garanteras av Piratpartiet på olika håll i världen. Men, jag tror att det är så enkelt som att den, som blir jagad på detta sätt, den söker hjälp där hjälp står att få. DN skriver också om att Reportrar utan gränser protesterar mot det som Wikileaks nu utsätts för. Sedan går det inte blunda för att det bland pirater finns människor som känner till hur man rent tekniskt kan hålla sig flytande på nätet och dessutom har det politiska modet att ställa upp när en stormakts säkerhetstjänst försöker sänka en så informationspolitiskt viktig webbplats.

Synen på Piratpartiet är något som ligger i betraktarens öga. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag själv gått från att se PP, som ett gäng insnöade datanördar till att själv bli medlem, sedan jag kommit underfund om vilka demokratiska och kulturella värden som Piratpartiet kämpar för. Samtidigt kan jag se att det naturligtvis är lättare för samhällets ”stöttepelare” att dra ett löjets skimmer över mig och mina åsikter, sedan jag blivit aktiv i Piratpartiet, framförallt bland dem som inte känner mig sedan tidigare. Mot det finns bara ett att göra – jobba vidare och visa vem man är.

Det är således mot en rätt komplex bakgrund, som man kan se Wikileaks ambitioner att synliggöra maktens motiv i de krig och konflikter som pågår i världen. Deepedition ger i sin adventskalender en komplex bild av det som sker. Men, även om det naturligtvis följer en hel del negativa effekter av det som sker, tycker jag att världens makthavare behöver en rejäl tankeställare. Ansvarsfulla politiker måste inse att den typ av maktdemonstrationer, som vi hittills fått se prov på, motverkar sitt syfte. Jag har sagt det tidigare och säger det igen: - Det är med respekt som med kärlek, bara genom att ge kan man få. Vill man förbättra världen måste man börja hemmavid med sig själv.

SvD visar i en av sina artiklar att den som hjälper till med att bearbeta läckt material även här i vårt land anser sig behöva vidta olika säkerhetsåtgärder för att inte råka illa ut. Och reaktionerna på kriget mot Wikileaks låter inte vänta på sig. Hittills har DN:s artikel dragit till sig drygt 45 olika blogginlägg och närmare 400 kommentarer, bland annat Opassande; Kulturbloggen; Ipse Cogita; Rick Falkvinge; Skivad lime; Annarkia; Bergsäkra åsikter; JensO; och Lars-Erick, som publicerar ett läsvärt bidrag skrivet av den liberala kämpen Hans Lindblad. Märker också att allt fler börjar granska Wikileaks och den svenske journalist som säljer sitt material till olika media. Men om jag förstått den saken rätt blir det allt vanligare med att köpa tjänster sedan man skurit ner den egna redaktionen.

Intressant.

De kämpar för livet.

Piratpartiet har inga åsikter i försvarspolitiska frågor, varför det kan ställa till en del oreda ifall jag dristar mig till att orera om min personliga uppfattning att Läkare utan gränser behöver vårt stöd för sitt engagemang i Afghanistan. Men en dag som denna bjuder jag på det.

Läser på Läkare utan gränsers hemsida om den bombattack i södra Afghanistan igår, då många skadades och två barn och en kvinna dog. Genom att Läkare utan gränser fanns på plats vid sjukhuset i Lashkargah, kunde vård ges redan efter den första explosionen. Organisationen Läkare utan gränser använder endast gåvor från privatpersoner för sitt arbete i Afghanistan och tar inte emot några ekonomiska medel från regeringar för verksamheten i landet. Detta är viktigt att betona sedan Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i ett uttalande för en tid sedan antytt att frivilligorganisationer bör utgöra en ”mjuk” komponent” (soft power) som en del i den militära strategin. Något som Läkare utan gränser kraftigt motsätter sig av förklarliga skäl.

De skriver ”Läkare Utan Gränser återvände till Afghanistan under 2009, i samband med att konflikten eskalerat, med ett enda mål: Att bistå människor, som fångats i krigsområden, med sjukvård. För att nå det målet har Läkare Utan Gränser förhandlat med alla stridande parter, likväl med afghanska och internationella säkerhetsstyrkor som med oppositionella grupper, för att hålla vapnen utanför de sjukhus i Kabul och Lashkargah där vi arbetar. Endast då känner sig människor i behov av hjälp tillräckligt säkra för att våga sig dit och söka hjälp, eftersom all avsaknad av militär utrustning gör att sjukhusen inte attackeras av någon stridande part.”

Läkare utan gränser uppmanar Anders Fogh Rasmussen, liksom alla andra involverade parter i konflikten, att respektera den nödvändiga skillnaden mellan politiska, militära mål och oberoende medicinskt, humanitärt hjälparbete.

Vad ligger bakom Rasmussens tankegods? Att frivilligorganisationerna ska skyla över att FN varken har kraft eller mod nog att hindra krigshandlingarna, eller vad? Men, det må vara hur det vill med den saken;Vi kan visa vårt stöd för Läkare utan gränser och deras förhållningssätt genom en gåva – går bra att ordna på nätet eller med mobilen. Sedan USA:s president Barack Obama klarat av att ge general McChrystal sparken, vilket SvD och DN med flera skrev om häromdagen, har vår utrikesminister Carl Bildt haft synpunkter. Men om jag förstått saken rätt är det samma krig idag som igår. Hittills under juni månad i år har 79 utländska soldater dödats och en rapport hos försvarsdepartementet i London visar att skadestånden för civilpersoner som dödats av brittiska soldater har trefaldigats sedan förra året. Krig kostar inte bara liv och mänskligt lidande. Krig ger samtidigt näring åt hela det enorma militärindustriella komplexet, vilket ser ut att vara den makt som bestämmer.

Intressant.

8 mars - en dag av betydelse.

Såg i SvD en liten notis om att Barack Obama inrättat en tjänst för internationella kvinnofrågor och utnämnt Melanne Verveer till denna ambassadörspost, som organisatoriskt sorterar under utrikesminister Hillary Clinton och ska arbeta med USA:s nya politik för kvinnors problem i världen. Det kan betyda att vi nu kan hoppas att resolution 1325 "Kvinnor, fred och säkerhet", antagen av FN:s säkerhetsråd den 31 oktober 2000, kan få ett bättre genomslag. Den handlar om att stärka kvinnors rättigheter och värna om kvinnors deltagande samt att se dem som viktiga aktörer i fredsprocesser. Något som bl a Carl Bildt fnyst åt, när organisationen Kvinna till Kvinna påtalat detta vid bl a konflikten i Georgien. Kvinnorna i de berörda länderna hade med stöd av denna resolution jobbat hårt för att bygga fred istället för det krig, som de insåg kunde komma på grund av männens eskalerande ordkrig. Intressant.

Igår fanns en artikel i UNT, som berättar att den internationella kvinnodagen är en dag med anor. I början var det vänsterkvinnor som firade dagen, men 1977 antog FN en resolution där ett allmänt firande rekommenderades. Den som läst Ulrika Knutsons bok ”Kvinnor på gränsen till genombrott”, vet att det även fanns en grupp kvinnor liberalt sinnande kvinnor - Fogelstadgruppen - vilka funnit varandra under rösträttskampen och sedan arbetade vidare för att förbättra kvinnors villkor. När Ulrika Knutson nominerades till Augustpriset 2004 skrev Karin Thunberg en läsvärd artikel i SvD. Där kan vi se att Ulrika Knutson fyller år idag – grattis!

Hon har för övrigt föreläst om sin bok även här i Norrtälje för några år sedan. Jag minns att jag dessförinnan läst hennes bok och tyckte om att höra henne berätta. Sparbankslokalen var knökfull, men jag kommer inte ihåg om det satte något spår i Norrtelje Tidning – det finns i vart fall inte sökbart på webben. Istället bjuder jag på NWT:s spegling av hennes besök i Kristinehamn i höstas. Artikeln visar att det är ett intressant stycke kvinnohistoria, som berättas och att det uppskattas. Själv hade jag förra året förmånen att bli inbjuden till en av Norrtäljes Rotaryklubbar för att uppmärksamma kvinnodagen och då valde att berätta om dessa kvinnor så som jag lärt känna dem genom Ulrika Knutsons bok. Jag ville lyfta fram deras idé om värdet av att samla kvinnor ur olika samhällsgrupper, då kampen för bättre villkor sågs som ett projekt höjt över partipolitiken. Idag blockeras en sund utveckling när det gäller kvinnors villkor av den hårda polarisering som pågår mellan blocken. Ordkrig bryter ner mer än det bygger upp.

Idag uppmärksammas den internationella kvinnodagen i Norrtälje med ett arrangemang i Stadsbiblioteket anordnat av en rad organisationer verksamma i vår kommun.

FRA med RÄDSLA som grund

Utan några andra jämförelser är det något av krigets logik, som driver på regeringens inre kärna i hanteringen av FRA-lagen. När Thomas Bodström, idag tar till orda på DN Debatt, tar också debatten om sossarnas skuld i saken ny fart. Tankar från rooten, tycker att han fegt skyller ifrån sig på tjänstemännen, men riktigt så lätt kan man inte avfärda tjänstemännens roll i det som hänt och händer. Redan den 23 juli lyfte jag fram den forskning, som bedrivits vid Uppsala Universitet om tjänstemäns makt över politiska beslut, eftersom GD Åkesson vid den här tidpunkten var mycket aktiv i debatten. Då såg jag Åkessons uppträdande på den offentliga arenan, som följdriktigt, med tanke på att försvarsministrar hade kommit och gått och att förslaget legat i pipen rätt länge. Sedan drevs detta igenom på det mest skamliga sätt, men snacket om vem som är mest skyldig till eländet är inte särskilt konstruktivt, för alla oss som vill finna en lösning, där regeringen inte ska behöva förlora ansiktet om de backar. Nu har statsministern och andra bitit sig fast i att man är beredd att hänga på en hel lång rad av ”integritetshöjande” krusiduller – inte riva upp tidigare beslut, d v s den del som handlar om att telekomföretag ska tvingas leverera in sin trafik i FRA:s filter. Och det är detta, som är den springande punkten!

Mark Klamberg, doktorand i folkrätt, har klargjort att signalspaningen enligt lagtexten handlar om avlyssning, även om det inte är så att en hel rad gubbar på FRA kommer att sitta med hörlurar på och aktivt lyssna. Det är den tekniska lösningen, som är ett övergrepp på våra medborgerliga rättigheter enligt grundlagen. Men hur vi än försökt att klargöra detta, har vi mötts av ett massivt ointresse från ledande politikers sida och vår förundran över andra medias ointresse har växt dag för dag. Får därför närmast glädjefnatt när jag möts av nyheten att SvD Kultur idag inleder en serie om Sverige i FRA-lagens spår.

Där inleder Lena Halldenius, lektor vid institutionen för globala politiska studier vid Malmö högskola, med artikeln Rädslan som det politiskt normala. Den talar för sig själv. Hon avslutar med: - Det är bevekelsegrunden för protesten som gör den till en politisk handling; Vi är medborgare, inte skräckslagna får. Det kan inte sägas bättre. Här får jag även bekräftelse på hur viktigt det är med sans och balans i fråga om konflikten mellan Georgien och Ryssland, där kvinnornas organisationer i dessa och angränsande länder krävt fredsförhandlingar i åratal. Inte ens hänvisningen till resolution 1325 i FN:s säkerhetsråd hjälper, som jag skrev om igår. Men detta kommer inte heller fram genom krigslarmet i våra media. Intressant.

Andra som bloggar om FRA är Folkpartiet i Nacka, Mark Klamberg, Jakob Heidbrink, Kanalen, Conjoiner, Intensifier och självklart MinaModerataKarameller, som antagit utmaningen att skriva om kärlek som motvikt till FRA. Men sedan detta var gjort har Mary skrivit om FRA och folkets rädsla - ett inlägg som förtjänar en uppdatering. Rhodin skriver läsvärt Personlig integritet - en frukostflinga.

Några frågor till Carl Bildt

Hör på radion att det råder delade meningar om situationen i Georgien. DN skriver om oklarheter om antalet döda och om ryska truppers tillbakadragande samt om tillståndet bland civilbefolkningen i Tschinvali, den sydossetiska huvudstaden. När ord står mot ord försöker journalister ta reda på vad som egentligen hände, men vi får nog vänta ännu en tid innan vi kan få en fullödig bild av händelseutvecklingen.

Har också läst Carl Bilds bloggpost Nato och OSCE i fokus och undrar om han har ett bra svar på varför han och andra förefaller strunta i resolution 1325 i FN:s säkerhetsråd. Med stöd av denna resolution om kvinnor fred och säkerhet har kvinnoorganisationerna i Kaukasusområdet upprepade gånger uppmanat FN, EU och Georgiens president Sakhashvili att påbörja fredsförhandlingar mellan Georgien, Sydossetien och Abchazien och ställt sin expertis och sin erfarenhet till förfogande, men de har ännu ej blivit hörda, skriver organisationen Kvinna till Kvinna. Intressant.

Dessutom undrar jag hur det, som nu pågår mellan ministrar i EU och USA, stämmer överens med FN:s strategi när det gäller terroristbekämpning. Detta berörde jag den 13 augusti ”FRA-lagen vs det civila samhället” och återkom igår ”Var är kvinnorna i konflikten”, när tidningssidorna bågnade av uttryck för att en allvarlig dragkamp pågår, där Nato-anhängarna anser sig ha tolkningsföreträde. MinaModerataKarameller lät Gunnar Hökmark gästspela på sin blogg och han gav sin bild av situationen och att det som hänt och händer måste ge återverkningar i den svenska försvarspolitiken. En, vad jag kan förstå, rätt nyanserad bild av orsak och verkan. Hur som helst oroar konflikten även här och en läsare av Norrtelje Tidning bidrar med ett inlägg om behovet av ett upprustat försvar. Annars är det påfallande hur uppskruvat tonläget är mellan höger och vänster i synen på det som pågår. Det gäller både på tidningssidor och i bloggosfären.

Som vän av en fredlig samexistens är jag allvarligt bekymrad över att så få tänker på behovet av både förnuft och känsla för att komma framåt på ett klokt sätt. Det behövs både roder och vind i seglen för att seglatsen ska vara något att skriva hem till mamma om.

Var är kvinnorna i konflikten?

Medan det slamras med vapen och tonläget höjs i kommentarerna med anledning av det som pågår i Georgien och de båda utbrytarna Sydossetien och Abchazien, där Ryssland ingripit med vapenmakt, försöker företrädare för kvinnornas organisationer få komma till tals. I nyhetsbrev från organisationen Kvinna till kvinna läser jag bland annat följande om krisen i Georgien:

”Kvinnoorganisationer från Abchazien, Sydossetien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland har i över ett decennium fört dialog och samtal över gränserna via sina nätverk och arbetat för fredliga lösningar av konflikterna i södra Kaukasien. De har utbildat kvinnor i förhandlingstekniker och konflikthantering i regionen, analyserat fredsplaner och föreberett sig på att förhandla. Med stöd i FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet har de upprepade gånger uppmanat FN, EU och Georgiens president Sakhashvili att påbörja fredsförhandlingar mellan Georgien, Sydossetien och Abchazien och ställt sin expertis och sin erfarenhet till förfogande, men de har ännu ej blivit hörda.”.

De skriver också om svårigheter för kvinnor att göra sig gällande inom politiken. Lika Nadaraia, ordförande för Women's Political Resource Centre i Tbilisi och med lång erfarenhet som kvinnorättsaktivist i Georgien, menar att kvinnors plats i politiken har försvagats allt sedan 2004 då Micheil Saakashvili tog makten i den så kallade rosenrevolutionen. Georgiens politik präglas starkt av frågor som rör polis och militär. Presidenten har lagt ned stora resurser på en reformering av polisen och under förra året stod Georgien för den största procentuella ökningen i världen när det handlar om militärutgifter. Intressant.

FN:s säkerhetsråd har slagit fast kvinnors rättigheter och deltagande är centrala frågor för internationell fred och säkerhet. Kvinna till kvinna noterar att vi har en regering och en opposition, som säger sig vara ledande internationellt i jämställdhetsfrågor, medan deras granskningar visar att såväl Sveriges utrikesminister Carl Bildt som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tycks sakna kunskap om detta. Läs mer om deras granskning och konkreta krav här. Jag påstår inte att kvinnorna är bättre än män när det gäller fredliga lösningar, utan menar att det måste till både kloka kvinnor och kloka män för att hantera konflikten innan ordkriget leder till fler väpnade konflikter.

SvD 1, SvD 2, SvD 3, SvD 4, SvD 5, AB 1, AB 2, AB 3, Expressen 1 och 2.

FRA-lagen och Georgien.

I SvD:s ledare använder Claes Arwidsson den animerade filmen Star Wars som utgångspunkt för ett resonemang om gott och ont, men också vad som kan anses vara rätt och fel i konflikten mellan Georgien och Ryssland. Precis som om det skulle finnas någon enhetlig bild om konflikten, dess orsak och verkan. Det verkar vara så att man ser på det hela med olika glasögon beroende på var man själv befinner sig på höger-vänster-skalan i politiken och att ordkrig pågår här som där om än i mindre skala. En som försöker vädja till förmån för fred i området är Mikhail Gorbachev, Sovjetunionens siste president tillika fredspristagare, i ett inlägg rubricerat ”A Path to Peace in the Caucasus” i Washington Post den 11 augusti. En motvikt till det höga tonläget hos George W. Bush, som med tanke på rävspelet bakom Irak-kriget inte borde blåsa upp sig som han gör.

En välgörande frisk synpunkt, långt från krigslarmet, fann jag när jag läste Dick Bengtssons inlägg. Han skriver bl a ”Om FN vore starkare och hade större auktoritet så vore det ju där eventuella avgörande beslut borde fattas enligt demokratiskt beslutade regelverk. Än så länge kan vi bara konstatera att även i den storpolitiska världen gäller sandlådedokrinen ”min pappa är mycket starkare än din och därför är det här min spade”.” Här hade jag gärna flikat in Johanne Hildebrandts ”Krig är en relation”, men då den ligger oåtkomlig för mig i AB:s plusmaterial, nöjer jag mig med att ifrågasätta hennes slutsats: kvinnor borde styra världen. Jag är inte alls så säker på att det skulle vara bättre. Själv efterlyser jag kloka män och kvinnor besjälade av en ambition att mäkla fred och om Nato vore under FN:s ledarskap skulle jag inte ha några invändningar; ibland behövs ”en stark juste pappa”, när bråkstakarna i sandlådan inte vill ta reson.

Att konflikten där borta leder till att trycket stiger i diskussionerna här hemma, är inte heller att förvåna. Det visar försvarsminister Sten Tolgfors inlägg på SvD:s Brännpunkt. Men jag tycker verkligen det är magstarkt när han avslutar den tredje viktiga punkten, som handlar om underrättelseverksamhet, med

”Inte minst för Sveriges möjligheter att fatta välgrundande och självständiga politiska beslut är en välfungerande underrättelseverksamhet av vikt. Därför är också den nya signalspaningslagen en förutsättning för den som vill värna vår säkerhet och militära alliansfrihet.”

Det är uppenbart ohederligt att dra ett likhetstecken mellan en väl fungerande underrättelseverksamhet och signalspaningslagen; vanligtvis kallad FRA-lagen. Det ena förutsätter faktiskt inte det andra. Men här finns en låsning, som inte kan förklaras på något annat sätt än att det handlar om en liten maktfullkomlig klicks prestige. Som en motvikt har jag funnit andra som fortsatt argumenterar i hopp om att statsministern ska våga vara den kraftfulla rättfärdiga person, som behövs för en bra lösning av denna konflikt: MinaModerataKarameller, Mark Klamberg, Aktivdemokrati, Lars-Erick, Svensk Myndighetskontroll, Ledarbloggen och Folkpartiet i Nacka. Hjärnfilspån, ställer den intressanta frågan Har medborgarna en skyldighet att balansera sig? Att man kan vara obalanserad på ett oacceptabelt sätt skriver Helen Törnqvist om, samtidigt som hon håller fast vid sitt fokus inför seminariet den 29 augusti.

Ge igen för gammal ost – ingen väg till fred.

Läste nyligen i DN, Aftonbladet och SvD om den utrotning av palestinier i Gaza, som Israel ägnar sig åt, vilket nu lett till att FN höll ett krismöte om detta natten till idag. Tidningen refererar där till utrikesminister Carl Bildts blogg där han bland annat skriver "En vapenvila av det ena eller det andra slaget är nu en nödvändighet. En fortsatt upptrappning av våldet kommer bara att ha förlorare", skriver Bildt. Det är länge sedan Israel passerade den gränsen. De har alltför länge tillåtits att ge igen för gammal ost och det är ingen väg som leder till fred.

För mig har det rätt länge varit svårt att hålla fast vid mina sympatier för Israel och det beror främst på att deras ledare inte ser att de, från att de själva varit utsatta för en förintelse, nu ägnar sig åt detta. Ifrån att ha varit en Israel-vän har jag, efter allt som hänt nu övergått till att vara en, som vill att Sverige kraftigt ska fördöma Israels agerande. Och jag är inte ensam, vi blir allt flera, som tycker att allt dödande och den lemlästning, som ofta drabbar oskyldiga kvinnor och barn, inte är försvarbart.

Jag har börjat fundera över vad som händer i ett land, där ledarna tycks tro att de kan dra hur hårda växlar som helst på Förintelsen och få folk med sig. Kan verkligen den ondska, som judarna utsattes för under Förintelsen, gottgöras genom att de idag tillåter sig och av USA med flera tillåts utföra det ena övergreppet efter det andra mot palestinierna. Var finns empatin med de människor, på bägge sidor, som inget högre önskar än fred? Vedergällning har aldrig någonsin visat sig vara en framgångsrik väg mot fredlig samvaro. Det är den som har hand om förståndet, som måste använda det, alldeles oavsett vem som startade konflikten. Varför är FN så senfärdiga? En fredsmäklare måste in tidigt i en konflikt innan den eskalerat bortom allt förnuft. Sveriges stöd för FN är starkt skriver regeringen på sin webbplats. Intressant se hur långt det räcker.