Läste nyligen i DN, Aftonbladet och SvD om den utrotning av palestinier i Gaza, som Israel ägnar sig åt, vilket nu lett till att FN höll ett krismöte om detta natten till idag. Tidningen refererar där till utrikesminister Carl Bildts blogg där han bland annat skriver "En vapenvila av det ena eller det andra slaget är nu en nödvändighet. En fortsatt upptrappning av våldet kommer bara att ha förlorare", skriver Bildt. Det är länge sedan Israel passerade den gränsen. De har alltför länge tillåtits att ge igen för gammal ost och det är ingen väg som leder till fred.
För mig har det rätt länge varit svårt att hålla fast vid mina sympatier för Israel och det beror främst på att deras ledare inte ser att de, från att de själva varit utsatta för en förintelse, nu ägnar sig åt detta. Ifrån att ha varit en Israel-vän har jag, efter allt som hänt nu övergått till att vara en, som vill att Sverige kraftigt ska fördöma Israels agerande. Och jag är inte ensam, vi blir allt flera, som tycker att allt dödande och den lemlästning, som ofta drabbar oskyldiga kvinnor och barn, inte är försvarbart.
Jag har börjat fundera över vad som händer i ett land, där ledarna tycks tro att de kan dra hur hårda växlar som helst på Förintelsen och få folk med sig. Kan verkligen den ondska, som judarna utsattes för under Förintelsen, gottgöras genom att de idag tillåter sig och av USA med flera tillåts utföra det ena övergreppet efter det andra mot palestinierna. Var finns empatin med de människor, på bägge sidor, som inget högre önskar än fred? Vedergällning har aldrig någonsin visat sig vara en framgångsrik väg mot fredlig samvaro. Det är den som har hand om förståndet, som måste använda det, alldeles oavsett vem som startade konflikten. Varför är FN så senfärdiga? En fredsmäklare måste in tidigt i en konflikt innan den eskalerat bortom allt förnuft. Sveriges stöd för FN är starkt skriver regeringen på sin webbplats. Intressant se hur långt det räcker.
