8 mars - en dag av betydelse.

Såg i SvD en liten notis om att Barack Obama inrättat en tjänst för internationella kvinnofrågor och utnämnt Melanne Verveer till denna ambassadörspost, som organisatoriskt sorterar under utrikesminister Hillary Clinton och ska arbeta med USA:s nya politik för kvinnors problem i världen. Det kan betyda att vi nu kan hoppas att resolution 1325 "Kvinnor, fred och säkerhet", antagen av FN:s säkerhetsråd den 31 oktober 2000, kan få ett bättre genomslag. Den handlar om att stärka kvinnors rättigheter och värna om kvinnors deltagande samt att se dem som viktiga aktörer i fredsprocesser. Något som bl a Carl Bildt fnyst åt, när organisationen Kvinna till Kvinna påtalat detta vid bl a konflikten i Georgien. Kvinnorna i de berörda länderna hade med stöd av denna resolution jobbat hårt för att bygga fred istället för det krig, som de insåg kunde komma på grund av männens eskalerande ordkrig. Intressant.

Igår fanns en artikel i UNT, som berättar att den internationella kvinnodagen är en dag med anor. I början var det vänsterkvinnor som firade dagen, men 1977 antog FN en resolution där ett allmänt firande rekommenderades. Den som läst Ulrika Knutsons bok ”Kvinnor på gränsen till genombrott”, vet att det även fanns en grupp kvinnor liberalt sinnande kvinnor - Fogelstadgruppen - vilka funnit varandra under rösträttskampen och sedan arbetade vidare för att förbättra kvinnors villkor. När Ulrika Knutson nominerades till Augustpriset 2004 skrev Karin Thunberg en läsvärd artikel i SvD. Där kan vi se att Ulrika Knutson fyller år idag – grattis!

Hon har för övrigt föreläst om sin bok även här i Norrtälje för några år sedan. Jag minns att jag dessförinnan läst hennes bok och tyckte om att höra henne berätta. Sparbankslokalen var knökfull, men jag kommer inte ihåg om det satte något spår i Norrtelje Tidning – det finns i vart fall inte sökbart på webben. Istället bjuder jag på NWT:s spegling av hennes besök i Kristinehamn i höstas. Artikeln visar att det är ett intressant stycke kvinnohistoria, som berättas och att det uppskattas. Själv hade jag förra året förmånen att bli inbjuden till en av Norrtäljes Rotaryklubbar för att uppmärksamma kvinnodagen och då valde att berätta om dessa kvinnor så som jag lärt känna dem genom Ulrika Knutsons bok. Jag ville lyfta fram deras idé om värdet av att samla kvinnor ur olika samhällsgrupper, då kampen för bättre villkor sågs som ett projekt höjt över partipolitiken. Idag blockeras en sund utveckling när det gäller kvinnors villkor av den hårda polarisering som pågår mellan blocken. Ordkrig bryter ner mer än det bygger upp.

Idag uppmärksammas den internationella kvinnodagen i Norrtälje med ett arrangemang i Stadsbiblioteket anordnat av en rad organisationer verksamma i vår kommun.

Ställd eller jämställd?

I dagens Brännpunkt bemöts den - genom alla år av feministisk analys och debatt - finslipade feministen Maria-Pia Boëthius av den kränkte mannen Pär Ström. Den senare är tekniksnillet, som i kraft av sitt engagemang för att rädda världen från Storebrors-samhällets intrång i den personliga integriteten, helt plötsligt av många media även ses som en gigant i jämställdhetsfrågor. Uppmärksamheten kring hans bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” visar att många, som kallar sig feminister, bör se upp – deras överdrifter gör medievärlden mottaglig för vad som helst som motvikt. Här är feministen Maria-Pia Boëthius ett lysande undantag. Medan hon gör en analys av männens situation baserad på Susan Faludis iakttagelser, redovisade i boken ”Ställd – förräderiet mot mannen”, ondgör sig Pär Ström över de framgångar vad gäller forskningsanslag, som ”lite feministisk retorik i ansökan” kan leda till. I stället för att ta del av vad t ex Susan Faludi skrivit och som Maria-Pia refererar till, bjuder Pär Ström på samma sorts argumentation, som många kränkta kvinnor gör i förhållande till flertalet män.

Vad Susan Faludi med stor empati visade i ”Ställd” var hur de makthavande lämnat männen – de arbetande – i sticket, skriver Maria-Pia och redovisar vad Susan Faludi funnit vid sina intervjuer av män. När boken kom möttes den av en kritikstorm bland en del feminister. Framförallt de, som har svårt att ta till sig att både kvinnor och män kan se sig som offer, när samhället förändras på ett sätt som är svårt att förstå och hantera.

”Men det passar de makthavande skikten att slippa ansvaret för sina svek, friställningar och utförsäljningar och låta skulden falla på ´feminister´”, konstaterar Maria-Pia och fortsätter ”Och det är här jag vill utmana Pär Ström. Tror han verkligen att det är feminister som marginaliserat de förut användbara killarna i bruksorterna? De som nu gjorts överflödiga?”. Hennes slutkläm är intressant: ”Män som vill en annan värld måste våga det allra mest tabu: de måste sluta skylla sin hemska belägenhet på kvinnor eller feminister och ta itu med varandra och det män tillfogar andra män. Den dagen de vågar det, den dag de vågar sätta sig upp mot makten, blir början till en ny värld”.

Medborgarråd eller Timbro?

I tider då den, som har råd, kan köpa sig tjänster hos kommunikationskonsulter för att stärka sin stämma på allehanda smarta sätt, blir jag glatt överraskad, när jag av en slump köper Hemmets veckotidning för deras korsord och sudoku och finner artikeln Nu vet alla i Bryssel vad jag tycker. Det handlar om de Medborgarråd i olika länder, som fått möjlighet att ge sin syn på EU:s framtid. Slumpmässigt fick Kicki Lindstrand i skånska Tullstorp, beläget i utkanten av Malmö, chansen att vara med. Hon och 99 andra svenska medborgare fick en inbjudan att komma till Karlstad en helg för att påverka EU-politiken. Slutet på artikeln är väl värd en upprepning: ” Tänk att av nio miljoner invånare blev just jag vald, det är väl fantastiskt. Idag tänker jag mycket mer på kvinnor i andra länder. För vi är ju faktiskt mer lika än vad vi tror, avslutar Kicki.”

Hon har upptäckt något, som nationalister och andra främlingsrädda människor i Sverige värjer sig mot och jag tror att hon har mer att vinna på det än att förlora. Hade önskat att jag kunnat länka till artikeln, men tyvärr – Hemmets veckotidning har ännu inte upptäckt nätets möjligheter, när det gäller att skaffa flera läsare. Eller rättare sagt Allers förlag, som ger ut tidningen, har inte upptäckt detta. När kvällstidningarna allt mer fylls av trams blev det en glad överraskning att finna ett seriöst material i en veckotidning.

Med tanke på de resurser som tankesmedjor typ Timbro lägger ner på att påverka opinionen i den riktning, som näringslivets aktörer arbetar för, är det väl naivt tro att Kicki Lindstrand och de andra 99 svenska medborgarna ska kunna påverka politiken eller politikerna. Det tänker jag när jag läser artikeln i dagens SvD Timbro anställer toppmoderat där det berättas om att Henrik von Sydow, som sitter i den moderata riksdagsgruppens ledning och är ledamot i grundlagsberedningen, nu anställts för att ta fram en lista på reformer för en borgerlig regering efter 2010. Många stolar är det att hålla reda på, om man säger så.