Nine Eleven – den elfte september, del 1.

Vissa datum naglar sig fast i människors medvetande – den 11 september är en sådan dag – och åter fylls media av artiklar. Även om DN talar om att minnet av tragedin bleknar, är det ändå den skräck, som detta illdåd år 2001 skapade, främst i USA, men också i världen i stort, som bildar bakgrund till FRA-lagen och all annan övervakning. Rädslan för allt ont, som andra människor kan tillfoga oss, kan exploateras av en industri, som livnär sig på den, samt ängsliga eller cyniska politiker. Här hemma är det utrikesminister Anna Lindhs död den 11 september 2003, som gripit tag i oss. SvD skriver om ett besök vid hennes grav, som cyniska betraktare ser som en partipolitisk exploatering av en omtyckt utrikesministers död. Men alldeles oavsett partipolitisk tillhörighet minns vi med vilken förfäran vi den 10 september fick veta att hon råkat ut för en galen människas knivattack under en shoppingrunda i en galleria i Stockholm.

Psykiskt labila människor, som inte får den vård de behöver, utgör ett tänkbart hot mot sin omgivning, men vi kan för den skull inte betrakta alla som potentiella mördare. Ett sådant beteende kan i sig jaga upp en rädsla, som skapar fler problem än vad vi ser ut att vara kapabla att lösa. Med hjälp av tekniken kan all sköns berättelser om mänsklig ondska spridas på nolltid över hela världen – en del av större sanningshalt än andra. Därför krävs det omdömesgilla ledare och en sansad bevakning i våra media. En rad händelser den senaste tiden visar att det är litet si och så med den saken och att journalister lika litet som dagens utbildningsminister är vaccinerade mot överdrifter.

Men, jag hade inte väntat mig att Björn Elmbrant, Dagens Arena, skulle sälla sig till skaran, som ryckts med i skallet på The Pirate Bay på grund av att Tingrätten i Arboga, år 2008, verkar vara så okunnig om dagens spridningspotential att de sumpade möjligheten att med stöd av sekretesslagen hemligstämpla bilderna av de två ihjälslagna barnen. Varken journalister med sina pressetik eller människor i allmänhet behöver dessa bilder för att granska hur domstolen sköter sin sak. Därför kan jag inte låta bli att se det inträffade som en medveten provokation i avsikt att åstadkomma lagändringar riktade mot just denna princip. Om det var ett olycksfall i arbetet, saknas inte ”fingerfärdiga”, som använt och använder detta för sina egna syften. Vem/vilka andra tjänar på att allmänheten tror att The Pirate Bay är den stora boven i detta spinn?

Det behöver jag ta mig en funderare på, varför jag återkommer i en ny post, del 2. Men till dess bjuder jag på den nedräkning som pågår hos Opassande.