Yes! Äntligen kan vi se att författare och deras agenter förstått vad de kan göra utan mellanhänder. SvD nämner saken helt kort. DN skriver att flera kända författare nu säljer sina e-böcker på egen hand via Amazon.com. Självklart kan de inte göra detta utan att de hotas av sina tidigare förlag, som anser att de därmed gör sig skyldiga till avtalsbrott. Här rör det sig om välkända författare, varför vi kan hoppas att där finns tillräckligt med muskler för att klara den matchen.
Ser på Fb att författaren Anders Widén blir så otroligt glad att han i en kommentar till Ester Pharasyns uppdatering om saken ger oss ett halvt löfte om en bloggpost, fastän han numera ägnar sin tid åt annat enligt det senaste inlägget den 1 juli. En bloggpost med rubriken ”Titta och gå i fängelse” som den dagen kom till med anledning av att en ny lag då trädde i kraft. En lag som nu tolkats och tillämpats av tingsrätten i Uppsala, sedan en man med intresse att översätta japanska mangaserier dömts för innehav av förbjudna bilder – i detta fall tecknade serier. Något som jag bloggade om igår. Då verkligen upprörd över hur ledande politiker använder sig av de känslostormar som sveper runt bland ”verklighetens folk”. Som segelbåtar i full storm där seglen inte kan revas och rodren gett vika. Här ser vi tydliga tecken på att ECPAT och dem närstående är moralentreprenörer, som tagit på sig uppgiften att vara motorer för den folkliga upprördhet, som mindre nogräknade politiker och media kan exploatera. Får vi därigenom ett bättre samhälle?
Idag kan jag konstatera att vi i Piratpartiet inte är helt ensamma om att se det befängda i att åtgärda sexuella övergrepp på barn med sådana metoder. Genom Hagwall (M) har jag fått klart mig att ECPAT:s självpåtagna uppgifter här hemma ligger rätt långt från deras ursprungliga arbete att hjälpa utnyttjade barn i Thailand. I en kommentar berättar Jan-Olof Flink att nuvarande ordförande för dessa moralentreprenörer är Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen, Lars Arrhenius. Miljöpartiets Stenberg med bloggen Modernisera Sverige tycker att det är svagt att inte andra partier, inklusive hans eget, är beredda att försvara människors frihet bara för att man tycker några av människorna i fråga är äckliga.
Göran Fröjdh illustrerar sitt inlägg med en bild av Carl Larsson och tycker sig också se att ECPAT:s roll är högst diskutabel. Kan just undra vad han tycker om att Skolinspektionens Lars Arrhenius ger dessa moralentreprenörer legitimitet? Vore jag journalist skulle jag ta reda på hur barnen i Thailand kan se att en man vid Skolinspektionen i Sverige arbetar med att åtgärda den situation, som gör att barn i Thailand ser sig nödsakade till att utföra sexuella tjänster åt turister från Sverige och andra länder. Lyssnar under tiden på Percy Parnevik, som vigt sitt liv som pensionär åt biståndsorganisationen Hand in Hand, där man med hjälp av mikrokrediter ger människor i fattiga länder möjlighet att etablera mikroföretag som gör att de kan försörja sig själva och sin familj. Erfarenheter från Grameen Bank, som grundades av Muhammad Yunus, vilka fick dela Fredspriset 2006, visar att ett sådant stöd till framförallt kvinnor är en framgångsrik väg när det gäller att bekämpa fattigdomen. I programmet Sommar i P1 berättar Percy Barnevik om liknande erfarenheter i Indien och det barnarbete som förekom där under uppbyggnaden av organisationen Hand in Hand och hur deras konkreta arbete ledde till en ändrad syn på utnyttjandet av barn i väverierna.
När jag hör honom blir den himmelsvida skillnaden mellan att göra något konkret på fältet och att sitta på ett kontor i Stockholm och ”opinionsbilda” i sanning tydlig. Snacka går ju, men att ta itu med roten till det onda – den extrema fattigdomen – kräver att man inser att det inte håller att sitta i Stockholm och förfasa sig över att fattiga barn utnyttjas för en viss typ av tjänster. Dessa barn kan på grund av föräldrarnas fattigdom utnyttjas för en lång rad arbetsuppgifter olämpliga för barn. I varje civiliserat land bör fattiga barn ha möjlighet att gå i skola och bli medvetna om att de i ett samspel med sina föräldrar och andra kan göra något av egen kraft för att förändra sin livssituation.
Men inget ont som inte bär något gott med sig. Till att börja med måste jag postumt ge min avlidne bror Kjell rätt i hans försvar av Percy Barnevik, när den s k pensionsskandalen briserade. Kjell, som själv arbetat hos ABB, var övertygad om att dessa pengar skulle komma någon form av företagsamhet till del, varför han inte ville tjuta med vargarna. Pengarna var i bättre händer hos Percy Barnevik än någon politiker eller annan företagsledare, ansåg min bror. Efter att ha lyssnat instämmer jag. När jag hör Barnevik tala om mobiliseringen av de fattiga människornas egen kraft för att utrota fattigdomen i världen, känner jag att just detta är hans viktigaste budskap. Ingen kan säga annat än att han vet vad han talar om. Den är av betydelse i alla typer av stödåtgärder oavsett vem som tar på sig uppgiften att inspirera till mobilisering av den egna kraften, vare sig det gäller där borta i ett u-land eller här hemma bland arbetslösa. Därutöver har andras reaktioner på gårdagens inlägg återgett mig pågångsmodet.
Förutom dem, som jag redan nämnt, vill jag uppmärksamma Emil Isberg som lyfter fram Oscar Swartzs idé om att vi bör ställa frågor till de politiker som beslutat om lagen. En uppgift för Riksdagssvar? Det tål att fundera på. I svallet av den här debatten har jag också sett att sexköpslagen varit föremål för en utvärdering, som inte kan anses hålla måttet som en sakkunnig utvärdering. Erik Laakso berättar om en debattartikel i saken, som den ansvarige för DN Debatt inte ville eller vågade publicera. Varför, kan man fråga sig. Tycker mig finna förklaringar när jag läser feministen Louise P:s blogginlägg och en del annat av hennes material. Moralentreprenörerna och deras beskyddare klarar inte av att ställa krav på saklighet när det gäller översynen av deras skötebarn. Vad är man rädd för? Sedan undrar jag varför moralentreprenörer är vanligast bland feminister som finns i mitten eller till vänster i politiken. Ännu en dag således i den skola, som internet öppnat för mig och andra, som är intresserade av att vilja förstå samtiden. Där har MMN-o också berättat att Miljöpartiet är emot att vi ska ha möjlighet att dela filer med varandra i de fall att de innehåller material med upphovsrätt. Det ska vara OK att hämta hem för eget bruk, men vill man byta ord med någon annan om det, som man håller på att kolla eller lyssna på, då ska man be den personen att i sin tur ladda ner detta från någon annan, som laddat upp materialet. Blir mest förvirrad av dessa surr – kan man ladda ner utan att någon först har laddat upp?
