Ett viktigt meningsutbyte pågår.

Sedan jag skrev om Fattiga barn i ett välmående Sverige har diskussionen fortsatt i Expressen och i bloggosfären. Igår skrev Expressens Johannes Forsberg ett läsvärt inlägg rubricerat Fattigt i folkhemmet, som sätter fingret på en utveckling där barn får betala ett högt pris för att deras föräldrar inte hänger med. Men inte bara barnen, utan samhället i stort. Forsberg avslutar ”De ökade klyftorna i Sverige borde bekymra även liberaler. För det går knappast att förverkliga de liberala idealen om att alla ska födas med samma möjligheter i ett samhälle som är så segregerat att barnen inte ens ser varandra över klassmurarna.”

Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Idag gör Lars-Erick ett inlägg om hur politikernas attityder och ordval påverkar de handläggare, som fått delegation att tolka och tillämpa de regelverk som skapats av politikerna för att begränsa människors tillgång till försäkringssystem och försörjningsstöd. Själv funderar jag på om det är möjligt att hålla koll så att skattemedel används på ett sätt som gör det möjligt för dessa barn och ungdomar att stärka självförtroendet. Det går inte att komma ifrån att politiker och byråkrater stärker sina möjligheter att hålla koll på medborgarna, medan vi medborgare försitter de möjligheter vi har att hålla koll på vilka tjänster politikerna upphandlar för våra skattepengar.

Längst har politikerna i Storbritannien vandrat, där man infört Anti-Social Behaviour Orders – ASBO (tack till Ann Markström för länken till Statewatch) Pirat-Janne har skrivit om saken på svenska, vilket jag har lättare för att läsa och förstå, även om jag efter en del jobb klarar av texter på engelska. Det finns ju lexikon ;-) Artikeln i Daily Express är ett måste, annars kan man knappast tro att det är sant det som Janne skriver om. Må en högre makt skydda oss så att ingen av våra politiker får för sig att detta är en framkomlig väg även här. Hittills har 2.000 familjer övervakats med kameror i deras hem – nu vill man utöka det till 20.000 familjer.

Men, det gäller att hålla ett öga på Jan Björklund (FP) eftersom skolan har en roll i upplägget: ”Pupils and their families will have to sign behaviour contracts known as Home School Agreements before the start of every year, which will set out parents’ duties to ensure children behave and do their homework.”

Intressant.

Kunskap vs Information och Propaganda.

När jag läser inlägget på DN Opinion med tankesmedjan Timbro, som avsändare, tänker jag att kritiken mot EU:s propaganda kommer att få fäste, eftersom människor är ärligt förbannade på att en rad saker händer över deras huvuden, samtidigt som de har svårt att se hur de själva medverkar i det som sker. Marknadsförespråkarna befinner sig nu i en situation, liknande den, som den offentliga sektorn befann sig i, när Timbro var en dess främsta kritiker. Det förstår jag, när jag läser Hax.

En ideologi fungerar i den bästa av världar, medan verkligheten (lyckligtvis) rymmer oönskade effekter på grund av mänskliga tillkortakommanden. Det gör att den kloke inser behovet av kritiska röster, som en spärr mot självtillräckligheten. Tråkigt nog lyssnar de flesta inte in kritiken i avsikt att ta till sig det, som är relevant, för att skärpa det egna förhållningsättet. Mestadels ser man den klädd i meningsmotståndarens språkdräkt och avfärdar den.

Allt ett resultat av att allt fler känner till att påverkan av den allmänna opinionen blivit en lönsam affär. Själv lärde jag den läxan, när jag var facklig företrädare för SKTF i slutet av 80- och i början av 90-talet. Då var vi ett lovligt byte för ”marknadsliberaler” långt in i de flesta politiska partier. Till höger i form av Starta Eget och till vänster kooperativ eller (som det kallades) Starta Eget tillsammans. Vi i kommunens tjänst blev paria och jag fick ägna timmar åt att förklara för lokala företagare att offentliga sektorn bestod av människor, som vi kände och kunde se som tillmötesgående och duktiga yrkesmänniskor. Samtidigt fick jag mig till livs att det i olika verksamheter fanns individer, som av olika anledningar inte behärskade konsten att hantera kundperspektivet, när det krockade med sakkunskap i yrket. Det var här som kritiken fick fäste, vilket ledde till en rad omorganisationer i namn av rationaliseringar och effektivitet, vilket skördade sina offer. Kampanjer är beroende av förhållanden, där kritiska röster kan få fäste och nyanser inte har en chans.

Det är nu snart femton år sedan jag lämnade detta, sedan jag, som huvudskyddsombud, misslyckades med att göra troligt att det, som då pågick, skulle kosta enskilda individer lidande och skattebetalarna pengar. De hängivna människor och oklanderliga stålmän, som ideologierna till höger och vänster bygger sina modeller på, finns inte i den omfattning som idéerna förutsätter.

Därför har jag landat i en filosofi, där det som sker strävar efter en jämvikt – i politiken just nu mellan höger och vänster. En balans som bygger på information och kunskap istället för propaganda. Men vem kan begära av Margot Wallström, att hon ska förstå skillnaden? Hon är ett barn av sin tid. Och Europa är ett projekt, som många vill se som lyckat, inte minst de som arbetar där. Samtidigt innebär genomförandet av projektet att välbetalda uppdrag ges till PR-branschen. Den linje i sanden, som förordas i artikeln, står inte precis för något beständigt. Men, utan att bortse från, att en av undertecknarna har arbetat som assistent för EU-kritiska Junilistan, tycker jag att kommissionen behöver denna kritik för att hålla i minnet att subsidiaritetsprincipen kan tolkas olika. Begreppet har lånats från den katolska kyrkan och det stadgar beslut på lägsta möjliga nivå. Där underförstått med utgångspunkt från Påvens encyklikor. Det är en princip, som blir problematisk när Marknadens osynliga hand och Karl Marx´s lärjungar tävlar om att få inta Påvens stol.

Andra som bloggar om saken: Jakob Heidbrink; Peter Swedenmark; Karl Sigfrid; och Gryningsräd. Kan just undra vilken ståndpunkt Påven intar om den teknik, som möjliggör för oppositionen i Iran att kommunicera med omvärlden? Att världsliga ledare kan ha sina dubier det antar Det progressiva USA.

Intressant.