Just nu pågår en debatt om fattiga barn, som Expressen initierat mot bakgrund av Rädda Barnens rapport för en tid sedan samt den ekonomiska krisens effekter när det gäller sjuka och arbetslösa. När jag läst en hel del av kommentarerna i tidningen och på en del bloggar blir jag sorgsen till mods. Men, det är ingen lätt uppgift att klura ut varför. Barndomsminnen med hågkomster av hur det var att vara fattigt norrlandsbarn och föremål för välgörenhet blandas med en känsla, som växer medan jag läser. En del läsare begär att fattiga barn ska ha bättre förutsättningar att t ex stå emot trycket av omgivningens klädkoder än de mera välbeställdas ungar.
Samtidigt blir jag beklämd av snacket om insatser för att förebygga elände, istället för att synliggöra att insatser i form av kolonivistelser, lägerverksamhet, idrottsskolar m m handlar om investeringar för att ta till vara den begåvning, som även barn med ekonomiskt mindre välbeställda föräldrar besitter. Om inte de politiska partierna tänker sig för, kommer deras retorik att skapa mer problem än den löser. I det sammanhanget ställer jag faktiskt större krav på de partiföreträdare, som säger sig förstå bildningens och utbildningens betydelse.
Personligen är jag mycket tacksam mot min far, som lärde mig att den, som är fattig på pengar, måste vara desto mer fantasirik och uppfinningsrik. Men, jag är också tacksam mot de välgörenhetstanter, som lärde mig skillnaden mellan att vara föremål för deras omsorg och att som ensamstående förälder ha rätt till barnbidrag och bostadstillägg samt sjukpenning och a-kassa vid sjukdom och arbetslöshet.
Andra som skriver i saken är: Sagor från livbåten; Motpol; Scaber Nestor; Claes Krantz och Johan Ingerö.
1 kommentar:
Ja, många av oss lite äldre har fått lära oss viktiga saker av våra föräldrar.
Som min far sa, man handlar inte ngt utan att ha pengar. Alltså, var sparsam, låna inte, lev inte över tillgångarna.
Och min mor: Ingen har blivit fattig av att ge ngt till den som har det sämre.
Två viktiga lärdomar.
Skicka en kommentar