När politiken underordnas religionen.

De senaste veckorna har många av oss, som ser oss själva som sekulära, med stigande förvåning tagit del av samhällsdebatten och försökt förstå bakgrunden till det rabalder som uppstått. Idag skriver Annika Borg i Sydsvenskan under rubriken "Regeringen ger stöd åt historierevisionism" och hon lyckas utifrån sitt perspektiv, som samhällsengagerad och tidigare aktivt debatterande präst inom Svenska Kyrkan, koka ner orsakerna till det höjda tonläget i en enda mening ”Nu uppmärksammas värderingskollisioner, islamismens politiska agenda, förnekelse av folkmord och svenska regeringsföreträdares syn på judar och Israel.”

Sedan många år tillbaka gillar jag Annika, hon räds inte att ”ta debatten”, vilket ansvariga ledare inom Svenska kyrkan har fått erfara. I mitt personliga möte med tonåringen Annika i ett veckolångt projekt, där skolungdomar med hjälp av videokamera och bandspelare tog reda på hur lokala politiker och tjänstemän omsatte regler för arbetsmarknadsåtgärder i praktiken, frapperades jag av hennes iver samt förmåga att ta sig uppåt i samhällets hierarki för att kolla sanningshalten i olika utsagor. Därför tvivlar jag inte på hennes kunskaper om Muslimska Brödraskapet, vilka hon visar exempel på bland annat i juni 2015 i detta meningsutbyte med seniorprofessor Carl Reinhold Bråkenhielm vid Uppsala Universitet i Göteborgs-Posten. Även om de närmast berörda vid Uppsala Universitets Teologiska institution är av en annan uppfattning. Det kan tänkas att Annika grävt djupare än vad de lyckats göra.

I dagens artikel naglar hon fast MP, men sedan kommer något som gör att jag undrar om den unga MUF:aren Annika blivit en fullfjädrad moderat – jag citerar ”I ljuset av att MP har blivit en samlingsplats för extrema åsikter, hoppas S att de egna handlingarna ska blekna i jämförelse och framstå i bättre dager. Men den strategin lär knappast fungera.”

Här tänker jag att den, som söker sanningen, måste ta av sig de partipolitiska eller av andra läror grumlade glasögonen. Har dagens Annika fortfarande kvar sin förmåga att gräva lika djupt efter sin egen agenda, som när hon grävt efter andras? Stannar därför upp för att kolla in hur denna konflikt mellan kristna med ursprung i Sverige och muslimer med ursprung i Mellan-Östern kan belysas ur någon annan synvinkel och upptäcker ett debattinlägg i dagens SvD av Masoud Kamali, professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet. Där ger han sin syn och avslutar: ”Exkludering av olikheter är inte en framkomlig väg. Den föder ännu mer fientlighet och otrygghet för alla oavsett om man sitter högt upp i den politiska hierarkin eller är en vanlig medborgare som vill leva i frihet och trygghet. Ett friskt samhälle är ett inkluderande samhälle där människor bedöms efter sina samlade gärningar och inte efter sin trosuppfattning, etnisk bakgrund och/eller sin selektivt presenterade och stigmatiserade handling.”.

Mot den bakgrunden kan det väl ses som rätt märkligt agerat av Mehmet Kaplan att ställa sig i Riksdagens talarstol den 21 mars 2010 för att vinna förståelse för ett Nej till förslaget om ett erkännande av Folkmordet 1915, samtidigt som han avstår från att rösta - genom att kvitta ut sig efter sitt anförande. Alliansregeringen förlorade omröstningen med endast en röst. Något som den politiske vilden Göran Thingvall, f d M, tog åt sig äran av, eftersom han röstat med oppositionen. Riksdagens agerande blev en mycket märklig händelse, som SvD:s Lena Hennel berättat om under rubriken ”Många avstod sin röst i frågan om folkmord”. Kaplan borde ha insett att en muslimsk man av turkiskt ursprung inte har en chans mot alla de kristna invandrare från Mellan-Östern, som tagit som sin livsuppgift att förmå Sverige att erkänna vad de med ett assyriskt ord kallar Seyfo 1915, trots att de flesta som föll offer för utrensningen var armenier. Forum för levande historia använder det begrepp, som de flesta forskare använder, ”Folkmordet 1915” vilket inbegriper även assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. ”De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.”

När dessa kristna och muslimska grupper på ett eller annat sätt vunnit insteg i alla politiska partier och partierna dessutom är starkt influerade av Israel-Palestina-konflikten, kan det inte bli annat än problem och slitningar i Riksdagen, vilket drabbar Sverige och dess befolkning. Lök på laxen får vi sedan av en forskare i gebitet Rikets säkerhet, som bara klarar av att ta in muslimska fundamentalister i sitt synfält, trots att det även finns fundamentalister inom andra religioner, vilka tillsammans hotar att trasa sönder det svenska samhället. Då känner jag mig verkligen inte trygg. Masoud Kamalis kloka ståndpunkt, som förutsätter att politik och religion hålls isär, passar i ett sekulärt Sverige, men – som det ser ut nu – bara i teorin. För hur ser det ut i praktiken?

Ja, låt oss kolla hur det ser ut i Södertälje - den kommun där många kristna flyktingar och invandrare har etablerat sig. Att SD stärkt sin ställning i denna Björn Söders hemkommun, upplever jag som följdriktigt; kristna invandrare går an, men muslimer göre sig icke besvär. Där har kristna assyrier och assyrier/syrianer byggt upp en egen stat i staden med var sitt biskopssäte och två egna TV-stationer, som svarar för upplysningen till folket. År 2014 utgjorde antalet invånare i Södertälje med utländsk bakgrund (utrikesfödda personer samt inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar) 49,56 % av befolkningen. Det är mot den bakgrunden, som vi kan se ett klart samband mellan det som utspelar sig på riksplanet och det som händer lokalt.

År 2015 fick givetvis kommunledningen i Södertälje kommun känna trycket från lokala politiker, som propsade på ett minnesmärke för att högtidlighålla minnet av Folkmordet 1915 utifrån sin speciella vinkel. På webbplatsen Världen idag.se berättas om den utställning som kommunen anordnade i kommunhuset i Södertälje, som svar på deras begäran. Projektledare för kommunens engagemang i olika inslag med anledning av 100-årsminnet var Paki Holvander, kommunens demokrati- och mångfaldsstrateg. För Världen idag berättar hon bland annat om de anklagelser, som Länstidningen i en ledare samma dag riktat mot henne med beskyllningar om att hon helt på egen hand skulle ha valt bort beteckningen "Seyfo" för det mera allmängiltiga begreppet "Folkmordet 1915" som samlingsnamn för utställningen i Södertälje, vilken visades i kommunhuset under tiden 15 april – 15 maj. Det hjälpte föga att armeniernas företrädare i arbetsgruppen trädde till hennes försvar och bad om en rättelse.

Varför denna antagonism? Här måste jag göra mig skyldig till rena spekulationer, men jag håller inte för otroligt att Paki Holvanders medverkan i Uppdrag Gransknings program Muslimhatet i Sverige i januari 2015 ogillades av tongivande företrädare för Södertäljes mest militanta kristna grupper. I programmet berättades om den förföljelse som muslimer varit utsatta för och att det i samband med valet 2010 bildats ett råd med ledare för de religiösa samfunden i Södertälje, som en reaktion på trakasserierna mot muslimer. Det medgavs att arbetet gått trögt och att man först efter tre år enats om ett gemensamt uttalande om att ”minska motsättningarna mellan olika grupperingar”. Varför föll inte dessa frön till stöd för en fredligare samvaro i god jord?

Kan det vara för att initiativet kom från Paki, en sekulär muslim i likhet med de flesta muslimer i Sverige. Hon kom från shahens Iran till Sverige när hon var 14 år och då fick hon sitt hem hos en äldre syster, som konverterade till kristendomen, när hon gifte sig med en svensk präst, sedermera kyrkoherde i Svenska kyrkan?! Men vilka muslimer hörs i medierna undrar Göran Larsson, Professor i religionskunskap i SvD redan för drygt ett år sedan. Svaret på den frågan kan förklara varför sekulära muslimer utsätts för misstro i miljöer som den i Södertälje.

Nog undrar jag vad Annika Borg skulle säga om hon fick höra Paki berätta om sina år i Södertälje? Som en följd av den ”hetsjakt”, som hon utsattes för, sa hon upp sig och slutade ett år före ordinarie pensionsavgång. Hon är nu på väg att lämna Södertälje för gott. 

Som distriktsguvernör fram till juli 2016 inom Rotary International, har hon inte varit sysslolös, utan sysslat med sådant som hon gillar allra bäst – att tillsammans med samhällsengagerade människor med olika yrkesbakgrund, kön, ålder, religion och etnisk tillhörighet, göra humanitära insatser och arbeta för att främja samförstånd, goodwill och fred i världen.

Intressant?

Granskning bidrar till sund politik

Läser med tillfredsställelse att SvD Näringsliv nominerats till Årets redaktion av tidningen Mediavärlden och Tidningsutgivarna med motiveringen "Med det ena tunga avslöjandet efter det andra raderar SvD Näringsliv varje spår av den hovsamhet som svensk näringslivsjournalistik ofta präglas av. Genom att kombinera smart digital kanalstrategi, experimentlusta kring nya format med ett systematiskt, journalistiskt kvalitetsarbete har redaktionen fått ett unikt genomslag."

Även om de som granskats inte är så happy, vågar redaktionen hålla i och lever därmed upp till sin uppgift att genom granskningen bidra till ett sundare och konkurrenskraftigare näringsliv på längre sikt. I det ljuset vore utmärkelsen Årets redaktion av stort värde främst för näringslivet men också samhället i stort.

En motsvarande insats efterlyses när det gäller att spegla hur ledande politiker - inte minst lokalt - i sina omsorger om alla dem, som försörjer sig inom bygg- och fastighetsbranschen, har påverkat livet för bostadsrättsinnehavare och hyresgäster runt om i landet under decennier.

Ser lovande tecken i SvD Näringsliv (pappersupplagan i lördags och på nätet i söndags), där artikeln "Borättsköpare utan skydd" respektive "Borättsköpare står utan skydd" fångade mitt intresse. Det handlade om situationen för dem som lät sig lockas att investera i en bostadsrätt i Brf Riddaren i Norrtälje. Här mera känd som "Stadthärvan". Ett praktexempel på hur osund Bygg- och Fastighetsbranschen blivit under tiden som ledande politiker tävlat om att ta marknadsandelar i form av röster ur den supporterskara, som på ett eller annat sätt försörjer sig inom och av dessa branscher. Här torde det finnas en hel del att gräva i. För allas vår skull hoppas jag att SvD Näringsliv vinner utmärkelsen Årets redaktion.

Fas 3 – konsten att utnyttja människors underläge.

Försöker få en bild av nyhetsmedias kommentarer till Uppdrag gransknings program om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Att den saken är starkt partipolitiserat blir klart när jag läser Expressens artikel om att ABF i likhet med Medborgarskolan (som omnämndes i programmet) utnyttjat åtgärden för att dra in pengar till sin verksamhet. I övrigt har Expressen endast en TT-notis om granskningen. Även om man därmed visar att de båda studieförbunden, som står S och M nära, är lika goda kålsupare vill jag gärna tro att studieförbunden vill göra en god gärning, men det är svårt att veta vilket intresse som väger tyngst – stålarna eller den goda gärningen? Västerbottens Folkblad efterlyser ”högerns riktiga jobb”. Aftonbladets Björn Fridén har på Ledarbloggen gjort ett nedslag hos olika media landet runt. DN hade en artikel veckan efter att Uppdrag granskning aviserat sin granskning. Göteborgs-Posten talar klarspråk – det handlar om att ”subventionera fram meningsfulla arbetsuppgifter åt långtidsarbetslösa som är chanslösa eller näst intill chanslösa på den öppna arbetsmarknaden”.

Naturligtvis är det en himmelsvid skillnad på samhällets ansvar när människor frivilligt låter sig lockas in i tvivelaktiga verksamheter, som i fallet med lågkalorisopporna, än när de tvingas delta i aktiviteter, där regeringen låter företagare tjäna pengar på deras utsatta situation. Även om det i bägge fallen ser ut att vara ett företagande, som främst är till för ägarens egen nytta. Rebecka Åhlund skrev i sin krönika Knivskarpt om bantningsindustrin och slog huvudet på spiken när hon konstaterade Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.”

Detta tål att upprepas, inte minst efter Uppdrag gransknings senaste program, där jag, som följt diskussionen på nätet, kan se att redaktionen tassar fram. De väljer att ställa Arbetsförmedlingens chef mot väggen, utan att redovisa att staten med hennes goda minne legaliserat att miljontals kronor förts över till anordnare, som kan dra fördel av att människor tvingas att stå till deras förfogande. I och för sig var det väl en klok strategi eftersom det är hon som är ansvarig för det som frodas i hägnet av Fas 3. Det är flera veckor sedan som vi kunde läsa om att SVT påbörjat en granskning av Fas 3. Ett sök på nätet och jag fick del av Jobbfabrikens koncept och att det redan gett många sköna miljoner i ägarens ficka. Jag läser också om att medias granskning lett till att ägaren riggat ett eget filmteam som dokumenterar de intervjuer som sker. Hos Tant Gredelin läser jag om SVT:s besök, där hon intar ett mellanläge – hon ogillar Fas 3 men gillar Jobbfabrikens projekt. Frågan är hur fri hon känner sig att säga något annat?

Fann även en nyanserad berättelse av Anders Abrahamsson, som arbetat som handledare i Jobbfabriken Norrköping. Den visar att förutsättningarna för att lyckas kunde vara bättre. Men vad som är systemets fel och vad som kan ses som alltför stor optimism eller förslagenhet från företagsledningens sida är svårt att avgöra. Undrar hur många i Fas 3, som vet hur man kan använda en blogg för att upplysa andra, utan att riskera bli anmäld för förtal av anordnaren? Att några deltagare i deras projekt blivit anmäld för förtal visar att det är en sak att klaga på myndigheten, men något helt annat när det gäller ett företag. Vi har nu en regering som förnyat Arbetsförmedlingens roll med Arbetsförmedlingen som beställare och olika anordnare som utförare.

Om Hillevi Engström menar allvar med sina uttalanden är det hög tid att följa upp verksamheten och se över hur kvaliteten kan mätas så att utsatta människor inte blir objekt för andras egenintresse. När Af-chefen, som det framkom i programmet, lägger ansvaret för att se till att regelverket följs på den svagaste parten – då måste man ställa frågan hur hon tänker.

Själv undrar jag om inte känslan av att vara utnyttjad av andra – att vara objekt för andras sysselsättning – var minst lika utbredd år 2000 och det alldeles oavsett hos vem och var man som arbetslös hamnade. Då som nu mera av en slump än som ett steg i en plan där individen i process med andra getts möjlighet finna sin egen framgångsrika väg. Det – om något – visar att det torde saknas en medveten pedagogik i såväl Fas 1 som Fas 2, vilket leder till olika mer eller mindre genomtänkta experiment i Fas 3. Pedagogik för människor, som känner sig förtryckta, är något annat än entusiastiskt säljprat för att sälja in en optimistisk modell där handledare är korttidsanställda och ges oklara förutsättningar. Undrar för övrigt hur etablerat facket är hos dessa privata anordnare. För den som ser verksamheten ur ett fackligt perspektiv blir det något av ett moment 22. Självklart undrar jag varför inte länsmuséet Jamtli, som behöver dessa människors insatser, kan få ett statligt eller regionalt bidrag för att kunna anställa dem.

Om man som jag brinner för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ser jag det som lika viktigt att företagare tar ett socialt ansvar som att stat och kommun gör det. Särskilt idag när företagarna kräver lägre skatter och avgifter. Tidigare levde vi med en fördelning av arbetsuppgifterna, där offentlig sektor mot företagens och de anställdas skatter och avgifter svarade för en rad samhälleliga verksamheter i egen regi, medan företagarna ägnade sig åt affärsverksamhet på den fria marknaden. Idag upphandlas en hel del av offentliga sektorns verksamheter och utförs av företag och deras anställda. Tanken är att konkurrensen ska resultera i bra tjänster till vettiga priser. Men för att nå dit måste vi fråga oss om vi är inne på rätt väg när de som ska göra jobbet måste kontrolleras på längden och tvären av olika kontrollorgan för att inte sko sig på skattebetalarnas pengar.

Även om jag ogillar sättet att dra fördel av andras brist på insikt, som i fallet med lågkalorisopporna, lutar jag åt det goda i att vi skaffar oss kunskap genom våra misstag. Det är nämligen sånt vi minns för lång tid framöver, varför det förr kallades ”lärpengar”. Om vi tror oss kunna komma undan genom att lägga skulden enbart på andra, då missar vi ett dyrköpt tillfälle att lära något både om oss själva och andra, vilket vi har av nytta av hela livet. Men för att vara rustad att gå i clinch med såväl Arbetsförmedlingen som anordnare, då krävs inneboende resurser av ett slag, som – om dessa fanns – vore människorna inte i behov av Fas 3.

Uppdatering: Bloggen Yrkesfolk för arbete gör sitt för att visa att det är politiker som ytterst är ansvariga för det som pågår. Han har en poäng i att debattörer med ett välsmort munläder som t ex Johan Ingerö gör det väl lätt för sig, när han inbillar sig att hans oförblommerade ignorans gör saken lättare att hantera för den som är i underläge. Empati verkar inte vara Ingerös starkaste gren även om han har rätt i att redaktionen för SVT:s Debatt gör klokt i att tänka igenom sitt koncept ännu en gång.

Även om Piratpartiet engagerar sig i andra frågor än arbetsmarknadspolitiken, tycker jag att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska bita huvudet av skammen och radikalt förändra denna verksamhet. Detta av kärlek till dessa sina medmänniskor. Att samhället rasar utför visar inte minst Socialstyrelsens rapport från sin tillsyn av vård, omsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det är i sanning skrämmande läsning.

Intressant.

Bistånd och fattigdom

Läser i dagens SvD att EU:s bistånd för bekämpning av fattigdomen i världen förra året minskade med 10 miljarder kronor. Den nyheten baseras på en rapport från paraplyorganisationen Concord Europa. Inom Concord i Sverige verkar etablerade frivilligorganisationer (NGO:s), som på olika sätt arbetar med biståndsprojekt. Dessa har tidigare kritiserat regeringens urholkning av biståndet och i rapporten får Sverige kritik för att använda delar av sin budget för bistånd till att ta emot flyktingar och skriva av exportkrediter. Dessa NGO:s är i sin tur beroende av anslag från SIDA, en statlig myndighet, som lyder under UD. Inom SIDA handläggs stödet till NGO:s olika projekt av en särskild enhet; EO-enheten. Genom ett regleringsbrev ger regeringen SIDA uppdrag samt beslutar om budet och årsredovisningar. I informationen på hemsidan om budget och redovisning sägs avslutningsvis ”Dessutom granskas Sida ofta av journalister, som undersöker hur olika program och samarbeten fungerar och var pengarna tar vägen”. Intressant.

Detta sagt som en bakgrund till journalisten Jan Mosanders bok ”Pengarna som försvann”, vilken Aftonbladet, Expressen och andra tidningar och media skrivit och ordat om nyligen och som chefredaktör Reidar Carlsson skriver om i sin ledare i dagens Norrtelje Tidning.

Om inte SIDA och frivilligorganisationerna förstår att de måste hålla rent omkring sig i de olika projekten då tappar svenska folket lusten att bidra till målet om en procent av BNP i bistånd. Och det vore verkligen tråkigt för alla de som sköter sina projekt på ett bra sätt.

Man kan vara fattig på många sätt, men fattigast är man nog ändå, när man tror att man hjälper fattiga människor genom att se genom fingrarna när egna anställda gynnar sig själva, vänner och bekanta samt håller liv i systemet med mutor i mottagarländerna.

Det angår inte mig

Har nyss sett Uppdrag granskning och skäms. Kan det verkligen vara OK att driftigheten i detta land bara kan komma till uttryck i skumraskaffärer. När vita svenska män blir konfronterad med hur det går till i de företag, som köpt deras koncept och arbetar under deras logga, då har man ingen aaaaaaaaaaning. Medan de, som arbetar vid fronten, är väl medvetna om sakernas tillstånd och försvarar sig med att det inte angår dem.

De köper en tjänst av ett annat företag och det är detta företag, som har hela ansvaret. Det är självklart mycket enklare att rycka på axlarna åt detta när det är en invandrare, som fungerar som slavdrivare, och utnyttjar andra "svartskallar" som slavarbetare! Men, den som ser och inte bryr sig är medskyldig. Det talar vi om när det gäller ungdomar, som blir åsyna vittnen till misshandel och annat olaga tvång, och inte vågar ingripa eller ställa upp som vittnen. Är det någon som på allvar tror att det ena inte har med det andra att göra?

Jag skäms för att vi vuxna, etablerade som företagare eller i andra sammanhang, är så taskiga förebilder för det uppväxande släkten! Istället för att med tvivelaktiga metoder peka ut 95 procent av svenska folket som fuskare i förhållande till våra system för en jämlik välfärd, borde näringslivets företrädare - om man verkligen tror på kapitalismen som inspirationskälla - ta itu med dem, som tror sig kunna göra vad som helst i företagsamhetens namn.

Jag har idag varit tillsammans med ett 30-tal kvinnor, de flesta av annat etniskt ursprung än svenskt, och lyssnat till deras berättelser om hur de lyckats starta nya företag, trots att de ibland mötts av mycket diskriminerande attityder hos handläggare inom våra offentliga system. Handläggare, som haft till uppgift att vara ett proffsigt stöd för människor i behov av försörjning. Dessa invandrarkvinnor är inte betjänta av att svenskar, som blir tagna på bar gärning (när de utnyttjar deras landsmän i behov av inkomster) ostraffat kan svära sig fria från ansvar. Upphandlare av varor och tjänster måste bli bättre på att ställa krav på etiska förhållningssätt i förhållande till kunder och utförare, om man vill vara trovärdig.