Fas 3 och sedan?

Igår fick begreppet ”maliciöst leende” ett ansikte när Ylva Johansson (S), vice ordförande i Arbetsmarknadsutskottet, debatterade Fas 3 med Tomas Tobé (M), ordförande i samma riksdagsutskott, i SVT:s Aktuellt (drygt 12 minuter in i sändningen). Tillvaron för många berörda av åtgärden Fas 3 är knappast något att dra på munnen åt, varför det måste vara den politiske motståndaren som väckte löje av någon anledning, som dock inte var helt uppenbar för oss tittare. Möjligen kunde jag uppfatta Tobias Tobés argumentation som ett tomt ekande ordflöde, men knappast något att le åt. Yrkesfolk för Arbete tycker att det ska bli intressant att syna vad oppositionens löfte om att stoppa Fas 3 leder till.

DN noterar att pressen är hård på regeringen när det gäller Fas 3, samtidigt som artikeln ändå visar att Fas 3 blev en möjlighet för en människa att visa vad hon dög till. Men, om inte arbetsgivaren brutit mot reglerna hade det knappast varit möjligt. Dessutom bekräftar artikelns Britt-Marie svårigheterna att leva på den låga ersättningsnivån. Idag vet vi också att Arbetsmarknadsministerns ”utspel” på DN Debatt i januari var framtvingat av bl a AF:s internrevisions rapport (pdf-fil) överlämnad den 3 januari. Anders Widén visar att han inte gett upp tilltron till att förändring är möjlig både på sin blogg och i dagens Metro. där han berättar om ett nedbrytande system. SvD återger TT:s artikel om oppositionens och S D:s inspel i Arbetsmarknadsutskottet. Andra som skriver är Björn Fridén i Aftonbladet och E24.

SVT:s granskning av Fas 3 är ett hyggligt försök att ge de berörda en kanal för att delge makthavarna berättelser ur en trist verklighet. I vilken mån de nu har förmåga att leva sig in i hur alla dessa människor har det, när levnadsomkostnaderna stiger och deras ersättning krymper. För att inte tala om de som inte får någon ersättning alls. Lars-Erick kommer med ett radikalt förslag. Men vi har hört det förut – det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Därför är jag rätt nyfiken på vad som väntar runt hörnet d v s vad Fas 3 är ett förstadium till. Min gissning är att vi är på väg mot något rätt likt America Works. Inte så sällan hämtas modeller för offentligt betalda tjänster på den svenska köp- och sälj-marknaden från det hållet. Men, den som lever får se.

Efter detta dopp i mediefloden ska jag nu göra något annat i denna soliga dag.

Intressant.

Demokrati - Maktutövning eller ledarskap?

Kollar in riksdagens kalender för kommande vecka och ser att det blir allt sämre med servicen till oss medborgare. Vanligtvis brukar riksdagsinformationen länka till dagordningen för varje utskottsmöte under kommande vecka, men sedan några veckor tillbaka får vi på sin höjd se dagordningen för tisdagens sammanträden. Men de har väl fullt upp med den oordning som uppstått sedan S D blev tungan på vågen vid olika omröstningar. Men det ser nu ut som att Riksdagsstyrelsen kommer att ta itu med den saken vid ett möte i ledamotsrådet. Hoppas att det tvittras från det mötet – undrar bara vilken hashtagg som kommer att användas? #riksdagsleaks ?

På onsdag blir det debatt och beslut om bl a Ändringar i Arbetsförmedlingens och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens registerlagar där Josefin Brink (V) i en motion gör oss uppmärksam på att nya regler införs tid efter annan och att stödet för den enskilde individens medgivande urholkas. I valet mellan myndighetens anspråk och den enskildes rättigheter väger som vanligt den enskilde individens rättigheter till inflytande lätt. Hur kommer det sig att det bara verkar vara Vänsterpartiet som intar en mer försiktig linje? Vid ett försök att ta reda på vilken värdegrund som styr Arbetsförmedlingen i dess arbete visar det sig vara omöjligt. Däremot erbjuder de en möjlighet till chatt om Fas 3 nu på måndag den 9 maj – länk till chatten läggs ut kl 10.00.

Undrar hur många av dem som är drabbade av Arbetsförmedlingens och/eller anordnares nedlåtande attityder, som har resurser att göra sig gällande i en chatt? Ibland undrar jag om inte myndigheters användning av den här typen av kommunikation mest handlar om den obotfärdiges förhinder? Främst gäller det att kommunicera att handläggarna bara verkställer den politiska majoritetens beslut. Beslut som inte så sällan runnit upp i huvudet på chefer, som vill ligga bra till hos de politiska makthavarna. De chefer, som kommer med andra bud, ses som illojal och får antingen tänka om eller se sig om efter ett annat jobb. Ett förhållningssätt som inte bara Arbetsförmedlingen lagt sig till med, utan spridit sig djupt ner i det lokala politiska livet.

Mot den här bakgrunden är det inte oproblematiskt att vi pirater verkar ha svårt att ta in varandras åsikter i frågan om vilken organisationsmodell som passar bäst i en tid där informations- och kommunikationstekniken gör det möjligt att prata om en sak i flera andra forum än mötesforumet. Något som också kan bidra till att vi talar förbi varandra eller rent av missförstår och börjar sprida myter om varandra. Många har säkert noterat att jag varit osedvanligt tyst under den här veckan, då jag haft ett behov av eftertanke men också klura ut om och på vilket sätt jag skulle kunna bidra till en mindre infekterad diskussion mellan den grupp som gillar traditionella organisationsmodeller och de som vill bygga något nytt i takt med tiden.

Jag har i mitt tidigare liv sett alltför mycket av hur mötesrävar kunnat styra och ställa eftersom de behärskat den representativa modellen till fulländning och inte sett något fel i att träffas innan de betydelsefulla mötena och kongresserna och göra upp om hur de var och en ska agera för att få med sig det egna distriktets ombud vid starten och under mötets gång. Därför har jag tyckt det vara intressant se om Piratpartiet, med tillgång till informations- och kommunikationstekniken, skulle kunna skapa något nytt och mera demokratiskt. Men då gäller det att vi klarar av att tala med varandra, eftersom det är värdet av att ta tillvara varandras olikheter som är en styrka om man vill bygga upp en framtidsinriktad och kreativ organisation. Nu sitter jag närmast förlamad och ser på när viktiga personer gör sitt bästa för att ta ära och redlighet av varandra i kommentarstråden till Hax´s blogginlägg. Själv har jag röstat nej till motion A 14, då jag inte förstår vitsen med den, samtidigt som jag har svårt att köpa alla stadgekramares förkärlek för den traditionella modell, som maktspelare verkligen kan manipulera.

Nu tänker jag ägna jag lördagskvällen åt TMK Old School Revival Bandstand - Mannish Boys - Warpigs - Manhattan Magsår. Det ska bli skoj att träffa alla dessa ungdomar som nu vuxit upp och snart kan räknas till de medelålders. En gång i tiden fick jag namn om mig att vara Norrtäljes ungdomsförförare nr 1, när jag hjälpte ungdomarna att bilda en musikklubb för att kunna ordna övningslokaler m m.

Intressant.

Fas 3 – konsten att utnyttja människors underläge.

Försöker få en bild av nyhetsmedias kommentarer till Uppdrag gransknings program om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Att den saken är starkt partipolitiserat blir klart när jag läser Expressens artikel om att ABF i likhet med Medborgarskolan (som omnämndes i programmet) utnyttjat åtgärden för att dra in pengar till sin verksamhet. I övrigt har Expressen endast en TT-notis om granskningen. Även om man därmed visar att de båda studieförbunden, som står S och M nära, är lika goda kålsupare vill jag gärna tro att studieförbunden vill göra en god gärning, men det är svårt att veta vilket intresse som väger tyngst – stålarna eller den goda gärningen? Västerbottens Folkblad efterlyser ”högerns riktiga jobb”. Aftonbladets Björn Fridén har på Ledarbloggen gjort ett nedslag hos olika media landet runt. DN hade en artikel veckan efter att Uppdrag granskning aviserat sin granskning. Göteborgs-Posten talar klarspråk – det handlar om att ”subventionera fram meningsfulla arbetsuppgifter åt långtidsarbetslösa som är chanslösa eller näst intill chanslösa på den öppna arbetsmarknaden”.

Naturligtvis är det en himmelsvid skillnad på samhällets ansvar när människor frivilligt låter sig lockas in i tvivelaktiga verksamheter, som i fallet med lågkalorisopporna, än när de tvingas delta i aktiviteter, där regeringen låter företagare tjäna pengar på deras utsatta situation. Även om det i bägge fallen ser ut att vara ett företagande, som främst är till för ägarens egen nytta. Rebecka Åhlund skrev i sin krönika Knivskarpt om bantningsindustrin och slog huvudet på spiken när hon konstaterade Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.”

Detta tål att upprepas, inte minst efter Uppdrag gransknings senaste program, där jag, som följt diskussionen på nätet, kan se att redaktionen tassar fram. De väljer att ställa Arbetsförmedlingens chef mot väggen, utan att redovisa att staten med hennes goda minne legaliserat att miljontals kronor förts över till anordnare, som kan dra fördel av att människor tvingas att stå till deras förfogande. I och för sig var det väl en klok strategi eftersom det är hon som är ansvarig för det som frodas i hägnet av Fas 3. Det är flera veckor sedan som vi kunde läsa om att SVT påbörjat en granskning av Fas 3. Ett sök på nätet och jag fick del av Jobbfabrikens koncept och att det redan gett många sköna miljoner i ägarens ficka. Jag läser också om att medias granskning lett till att ägaren riggat ett eget filmteam som dokumenterar de intervjuer som sker. Hos Tant Gredelin läser jag om SVT:s besök, där hon intar ett mellanläge – hon ogillar Fas 3 men gillar Jobbfabrikens projekt. Frågan är hur fri hon känner sig att säga något annat?

Fann även en nyanserad berättelse av Anders Abrahamsson, som arbetat som handledare i Jobbfabriken Norrköping. Den visar att förutsättningarna för att lyckas kunde vara bättre. Men vad som är systemets fel och vad som kan ses som alltför stor optimism eller förslagenhet från företagsledningens sida är svårt att avgöra. Undrar hur många i Fas 3, som vet hur man kan använda en blogg för att upplysa andra, utan att riskera bli anmäld för förtal av anordnaren? Att några deltagare i deras projekt blivit anmäld för förtal visar att det är en sak att klaga på myndigheten, men något helt annat när det gäller ett företag. Vi har nu en regering som förnyat Arbetsförmedlingens roll med Arbetsförmedlingen som beställare och olika anordnare som utförare.

Om Hillevi Engström menar allvar med sina uttalanden är det hög tid att följa upp verksamheten och se över hur kvaliteten kan mätas så att utsatta människor inte blir objekt för andras egenintresse. När Af-chefen, som det framkom i programmet, lägger ansvaret för att se till att regelverket följs på den svagaste parten – då måste man ställa frågan hur hon tänker.

Själv undrar jag om inte känslan av att vara utnyttjad av andra – att vara objekt för andras sysselsättning – var minst lika utbredd år 2000 och det alldeles oavsett hos vem och var man som arbetslös hamnade. Då som nu mera av en slump än som ett steg i en plan där individen i process med andra getts möjlighet finna sin egen framgångsrika väg. Det – om något – visar att det torde saknas en medveten pedagogik i såväl Fas 1 som Fas 2, vilket leder till olika mer eller mindre genomtänkta experiment i Fas 3. Pedagogik för människor, som känner sig förtryckta, är något annat än entusiastiskt säljprat för att sälja in en optimistisk modell där handledare är korttidsanställda och ges oklara förutsättningar. Undrar för övrigt hur etablerat facket är hos dessa privata anordnare. För den som ser verksamheten ur ett fackligt perspektiv blir det något av ett moment 22. Självklart undrar jag varför inte länsmuséet Jamtli, som behöver dessa människors insatser, kan få ett statligt eller regionalt bidrag för att kunna anställa dem.

Om man som jag brinner för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ser jag det som lika viktigt att företagare tar ett socialt ansvar som att stat och kommun gör det. Särskilt idag när företagarna kräver lägre skatter och avgifter. Tidigare levde vi med en fördelning av arbetsuppgifterna, där offentlig sektor mot företagens och de anställdas skatter och avgifter svarade för en rad samhälleliga verksamheter i egen regi, medan företagarna ägnade sig åt affärsverksamhet på den fria marknaden. Idag upphandlas en hel del av offentliga sektorns verksamheter och utförs av företag och deras anställda. Tanken är att konkurrensen ska resultera i bra tjänster till vettiga priser. Men för att nå dit måste vi fråga oss om vi är inne på rätt väg när de som ska göra jobbet måste kontrolleras på längden och tvären av olika kontrollorgan för att inte sko sig på skattebetalarnas pengar.

Även om jag ogillar sättet att dra fördel av andras brist på insikt, som i fallet med lågkalorisopporna, lutar jag åt det goda i att vi skaffar oss kunskap genom våra misstag. Det är nämligen sånt vi minns för lång tid framöver, varför det förr kallades ”lärpengar”. Om vi tror oss kunna komma undan genom att lägga skulden enbart på andra, då missar vi ett dyrköpt tillfälle att lära något både om oss själva och andra, vilket vi har av nytta av hela livet. Men för att vara rustad att gå i clinch med såväl Arbetsförmedlingen som anordnare, då krävs inneboende resurser av ett slag, som – om dessa fanns – vore människorna inte i behov av Fas 3.

Uppdatering: Bloggen Yrkesfolk för arbete gör sitt för att visa att det är politiker som ytterst är ansvariga för det som pågår. Han har en poäng i att debattörer med ett välsmort munläder som t ex Johan Ingerö gör det väl lätt för sig, när han inbillar sig att hans oförblommerade ignorans gör saken lättare att hantera för den som är i underläge. Empati verkar inte vara Ingerös starkaste gren även om han har rätt i att redaktionen för SVT:s Debatt gör klokt i att tänka igenom sitt koncept ännu en gång.

Även om Piratpartiet engagerar sig i andra frågor än arbetsmarknadspolitiken, tycker jag att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska bita huvudet av skammen och radikalt förändra denna verksamhet. Detta av kärlek till dessa sina medmänniskor. Att samhället rasar utför visar inte minst Socialstyrelsens rapport från sin tillsyn av vård, omsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det är i sanning skrämmande läsning.

Intressant.

Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

Arbetslösheten sysselsätter allt fler.

Häromdagen läste jag Anders Widéns bloggpost där han börjat nysta i sin och andras situation i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Det han skrev kändes som ord skrivna med ett glödande stift i mitt hjärta. Idag går han vidare och berättar om ett uppföljningsmöte med handläggare och ansvarig chef inom Arbetsförmedlingen. Anders filmar och låter olika filmsekvenser stryka under hans frustration över att vara föremål för den här omsorgen från samhällets sida. Han är inte medlem i någon fackförening, som han kan gå till, varför han tycker att han måste kunna få ställa frågor och lufta vad han känner vid detta möte. Det saknas inte jobb, men t ex Jamtli, där han gör en insats med sin händighet, har inte pengar att anställa människor för regelrätta jobb. Jag kan tänka mig att detta museum inte är det enda vars verksamhet går runt med hjälp av människor, som av en eller annan anledning står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Människor som dock genererar både en gratis arbetsinsats men också ett statligt bidrag till arbetsgivaren i form av 5.000 kronor per person och månad.

Tidigare har SVT, Sveriges Radio i Ekot, och TV4 Nyhetskanalen belyst saken och LO-tidningen har skrivit om de sju krav som fackföreningsrörelsen ställer på denna åtgärd. Om man vill förstå varför politiker inte tar i frågan med någon nämnvärd kraft måste vi våga se att ”arbetslösheten sysselsätter allt fler”, vilket författaren Henrik Tikkanen kunde notera redan 1976 i DN. Vad jag kan se är det inte bara företag som ser om sitt hus med hjälp av denna åtgärd, samtidigt som de anser sig göra en socialt god gärning. Inom den s k sociala ekonomin växer organisationen Coompanion med sina lokala kontor med hjälp av Fas 3. På en gemensam webbplats beskrivs verksamheten där människor som Anders alltför ofta ses som objekt för för deltagande organisationernas verksamhet. Det är ingen självklarhet att aktörer inom den sociala ekonomin skulle vara mera besjälade av viljan att ge berörda individer möjlighet att mobilisera den egna inneboende kraften än vad privata företagare kan vara när de lägger manken till. Det är när politiker odlar den sortens myter, som jag finner politik som sämst.

Eftersom både regering och opposition med hjälp av Fas 3 slussar statsbidrag och gratis arbetskraft till företag och organisationer i tro att de ska klara av att göra en insats, som gör att Anders och andra kan känna sitt värde som människor, finns inga starka motiv för en förändring med någon form av kvalitetssäkring. En del företag och organisationer gör hedervärda insatser, men alltför många får den arbetslöse att känna sig som en andra klassens medborgare. Läser att det finns en avhandling som berättar om tidigare kamp bland arbetslösa – Arbetslösa i rörelse – och tänker att den kanske kan bli en tändande gnista för Anders och andra i hans situation. Han har börjat bra med att ställa frågor och dokumentera det som pågår. Här ser jag ett embryo till något som kan bli en stark berättelse om människoöden inom Fas 3. Det behövs motbilder till den syn på arbetslösa som fått fäste, framförallt hos alla som har ett arbete och sägs värja sig mot att betala mer i skatt för att ”andra ska få gå och dra benen efter sig”. Bilden av den late, som bara vill leva på birag har ätit sig in i folkmedvetandet, utan att särskilt många frågar sig hur mycket sanning det ligger i den.

Lyssnade på Håkan Juholt och tänkte att han har att göra eftersom en #nystart gör det nödvändigt att syna dagens system i sömmarna. Då räcker det inte med en omtalad mustasch och god retorik, även om Opinionsbloggen mycket fyndigt erinrade sig vad han med mustaschen lyckades med på dansbanan. Företagare och organisationer som tagit på sig att göra en insats inom Fas 3 ska inte kunna se detta som vilken födkrok som helst – det handlar om människor och människor behöver en positiv feedback för att kunna göra rätt för sig. Att vara objekt för andras förtjänstmöjligheter går förr eller senare i dagen – och är lika nedbrytande oavsett om det handlar om omhändertagna barn och ungdomar eller sjuka och arbetslösa. Att ersätta dalt med kärlekslöshet är ingen hållbar lösning. Ser hos Mikael Persson att Arbetsförmedlingens mål, när det gäller att få ut Fas 3-människor i jobb ligger så lågt som 1,5%. Är det inte läge att kartlägga hindren?

Kommen så långt undrar jag naturligtvis vad som rör sig i sinnet hos andra denna lördagkväll. Eftersnack till sossekongressen, Earth Hour, ishockeykval, men också fortsatta reaktioner om domen mot polisen i tunnelbanan, som här Scaber Nestor; och Lars-Erick. Sist men inte minst påminns vi om att ställa fram klockan en timme innan vi går och lägger oss, eftersom sommartiden börjar i natt.

Intressant.

Människosyn och förhållningssätt.

Med all rätt är det många, som har reagerat på den artikel i Aftonbladet där två ledande moderater sågar en sjukskriven trebarnsmamma jäms med fotknölarna, då de - i hennes sätt att beskriva sin situation - sett en möjlighet att tvåla till oppositionen. Sagor från livbåten gör med hjälp av Isobel Hadley Kamptz en kommentar värd en omläsning flera gånger. Vad jag kan se handlar det om människosyn och förhållningssätt utifrån en oförmåga till empati men också, vilket är min gissning, en vilja att se kvinnan ifråga som en del i meningsmotståndarnas vapenarsenal.

När jag under senare tid försökt fånga vad som borde komma istället för vänster-höger retoriken, har jag tyckt mig sakna ord. Ordkriget, som pågått i åratal och accelererar inför ett val, har skapat en inlåsningseffekt, där de eftertänksamma och empatiska människorna på ömse sidor tvingas genomlida många kval på grund av rädslan att en rejäl och ärligt menad kritik ska skada det parti, som man trots allt känner lojalitet med. Men om det är med den sortens retorik, som dessa moderater ska fånga väljare, då ber jag en högre makt bevara det största allianspartiet. Så illa kan det inte vara tänkt att ”arbetslinjen” ska fungera. Jag håller med Marcus, när han skriver: ”arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.” Turligt för moderaterna att de har en kämpe som Mary XJ – hon tillhör de inom alliansen som har en juste människosyn och praktiserar ett juste förhållningssätt. Men vad hjälper det, när hennes ledande partivänner beter sig så exempellöst illa?!

Mobiliseringen av en människas inneboende kraft kräver ett metodiskt arbete tillsammans med kapabla ledare, som har den insikten och kan förmedla hur befriande det är att öva upp förmågan och kunna ta makten över det egna livet. Vad jag kan se behövs det (som min pappa elektrikern lärde mig) ”transformatorer”, som kan transformera informationen emellan myndighetspersoner, som reser krav på att en människa ska kunna försörja sig själv, och den enskilde individen, som inte ser några utvägar i ett tilltrasslat liv. Jag ser det, som hänt, som ett utmärkt exempel på att den traditionella höger-vänster-retoriken triggar igång människors sämsta sidor och dessutom förefaller människor, som lever i och med politiken över tid drabbas av tänket att människor i utanförskap behöver att någon styr och ställer i deras liv och håller ett vakande öga på dem och deras beteenden, när de vistas ute i offentligheten eller på internet. Detta istället för att erbjuda en juste hjälp till självhjälp när livet trasslar till sig. Målet måste vara att erbjuda några handtag så att en människa fortsättningsvis kan ta ansvar för sig själv och sitt eget liv. Men på vänsterkanten verkar man också tro på att beslut högt över huvudet på folk, kan lägga livet tillrätta.

Läste hos Pär Ström om domaren, som utdömt GPS-övervakning av skolkande skolbarn. Även om detta hänt i USA kan vi se tendenser även här hemma där övervakningskameror förväntas råda bot på sådant, som handlar om hur vi abdikerar från uppgiften att samtala om en juste människosyn och att praktisera ett juste förhållningssätt. Har människor i skolvärlden totalt tappat förmågan att kommunicera med elever, föräldrar, personal inom elevvården och andra viktiga personer i elevens nätverk samt att dra nytta av det tänk som ligger till grund för arbetsmiljölagen?

Om jag minns rätt från min tid som skyddsombud, kan ombudet med stöd i lagen ta initiativ och ge chefen i detta fall rektor förslag till åtgärder för att både lärare och elever ska kunna skapa en bra arbetsmiljö tillsammans. Om rektor underlåter att möta ombudet och diskutera detta och eventuellt komma med alternativa förslag till lösningar, har ombudet möjlighet att låta saken gå vidare till Arbetsmiljöinspektionen. Och ombudet är därefter befriad från sin skyldighet att konstruktivt föreslå åtgärder. Den, som arbetar med elevhälsa, vet att hälsa och välbefinnande hänger samman med möjligheter till delaktighet och inflytande över den egna situationen samt kontinuerlig återkoppling där självkänsla och självförtroende ges möjligheter att växa. Alla som arbetar i miljöer med barn och ungdomar, måste vara medvetna om att de har sin del i detta arbete.

Det tänker jag på, när jag grunnar på hur jag ska hantera den information, som jag fått i ett anonymt mejl från någon, som arbetar vid Rodenskolan – Norrtälje kommuns gymnasieskola. En effekt av några tidigare blogginlägg, som jag känner att jag måste ta ett ansvar för. Samtidigt förfogar jag över ett verktyg, som rätt använt kan öppna upp den slutna värld, där människor är rädda för att uttala sig offentligt och där elevernas uppsatta anslag med bäring på de problem, som finns, tas bort från anslagstavlorna. Tror att jag börjar med att länka till Emil Isberg, som måhända kan ge mig några goda råd, eftersom han gillar Internet och besitter kunskap om ledarskap m m. Tyvärr finns inga länkar till de inlägg, som anställda gjort i Norrtelje Tidning. Som en del i tidningshuset Stampen ransonerar Norrtelje Tidning sitt utbud på webben.

För övrigt har den 7:e förhandlingsrundan om ACTA-avtalet börjat idag i Mexiko, vilket EFF skriver om och under det spanska ordförandeskapet görs nya utspel i linje med tidigare ambitioner, vilket såväl Sagor från livbåten, Christian Engström och Hax med flera skriver om. Liberal och långsint bidrar med en kommentar till Carl Bildts syn på nätet.

Intressant.

Nytt år och nya tag för ett humant samhälle.

Efter en välbehövlig vila och tid för eftertanke, känns det bra att vara ute på nätet igen. Har ingen aning om vad som passerat under tiden, som jag varit a f k. Men, tänker inte lägga krut på att undersöka den saken. Det, som fångade mitt intresse igår räcker som en uppvärmning. Dessutom förgylldes gårdagen av att en god vän (sedan drygt 40 år tillbaka) hälsade på och då kan hur stora fiskar som helst passera i nyhetsfloden, utan att jag känner att jag går miste om något. Hon och jag träffas inte så ofta, men, när vi gör det, känns det som om det var igår. Det blev mycket prat och många goda skratt. Livet är underbart i sällskap med människor som hon – prövad av livet har hon en eminent förmåga att fokusera på livets goda sidor. Det känns som en mycket bra start på ett nytt år.

När hon kom, var jag i färd med att skriva om SvD:s artikel Förslag: Större valfrihet där en analys görs av Arbetsmarknadsdepartementets förslag om valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen från och med 1 juli 2010. Hade hunnit tänka: - Månne hur detta är tänkt att fungera? Först gör Arbetsförmedlingen en upphandling av tjänster, som – om man ska tro de arbetssökande, som uttalat sig i media – har lämnat en hel del i övrigt att önska. Sedan dröjer det nästan ett helt år innan ansvariga politiker gör det möjligt för de arbetslösa att göra ett eget medvetet val av ”jobbcoach”. För de arbetssökandes skull kan jag bara hoppas att det, intill dess att detta blir möjligt, går att få kläm på vilka, som kan sitt jobb, såväl hos Arbetsförmedlingen som hos de upphandlade företagen.

I situationer när en människa är i beroendeställning, kan ett läge uppstå då man känner att man är i händerna på en handläggare, som har behov av att markera sin makt i stunden. En handläggare, som i den sökande ser ett objekt för sitt eget arbete och därför gärna skyltar med piskan. Detta till skillnad mot den som ser den sökande, som ett eget verkande subjekt med inneboende resurser, vilka det gäller att synliggöra. I den processen händer något nära nog magiskt, som gör att den sökande - ibland mot alla odds - klarar av att gå vidare mot nya uppgifter antingen i form av studier eller en ny inriktning.

Därför är det viktigt med regler, som gör det möjligt att byta handläggare antingen hos Arbetsförmedlingen eller det anlitade företaget eller dem emellan. Här ser jag dessutom en möjlighet för myndigheten att med hjälp av kommunikationstekniken bygga upp en kundtjänst, som lägger en grund för kvalitet i utförandet. Gör AMV inte detta i egen regi, kan vi bara hoppas att något av de mest framsynta företagen i ”branschen”, kommer att göra det. Månne om Antenn är det företag som kan se den möjligheten? Måste komma ihåg att ställa frågan till min brorsdotter, som jobbar där. Ser dock att man i vart fall är på bettet när det gäller möjligheten att bli auktoriserade. Men alldeles oavsett om verksamheten sker i privat eller offentlig regi är synen på människan och ett metodiskt arbete avgörande för ett gott resultat. Att se människan och visa respekt hennes personliga integritet är en god början.

Medan jag tänkte i dessa banor, undrade jag inom vilket politiskt koncept, som det finns utrymme för att både se individen och utveckla ett humant system, varför jag med viss behållning senare läste Katrine Kielos ledarkrönika i Aftonbladet. Den gängse vänster-högeranalysen känns passé, men vad sätta i dess ställe?

Annars funderar jag en hel del på hur jag bäst kan arbeta till stöd för internet som verktyg för alla dem, som vill bygga ett demokratiskt kunskapssamhälle. Får, som aspirant på en kandidatplats, frågor i Piratpartiets forum, vilket kräver att jag med handen på hjärtat avger ärliga svar. Svar, som visar vem jag är och var jag står. Som den tänkande människa jag är, vill jag vända och vrida på saken både en och två gånger innan jag tycker att jag hittat ord för det som jag vill ha sagt. Tycker mig ofta förstå innebörden i Kahlil Gibrans ord ”I mycket av ert tal stympas tänkandet. Ty tanken är en fågel i rymden som i en bur av ord möjligen kan breda ut sina vingar men inte flyga.” Därutöver gäller det att göra ett eget urval av kandidater till min egen personliga valsedel före den 17 januari.

En som börjat ta itu med den uppgiften är Sagor från livbåten; och jag delar uppfattningen att Joshens slägga behövs. Blir överraskad och glad när jag ser att jag själv räknas till det gänget. Tack Marcus – Jag hoppas att du och Göran fortsätter att vara uppfordrande i era analyser av det som vi håller på med! Sedan har jag en läxa att göra eftersom jag måste medge att mina argument i patentfrågan behöver slipas – ett tack till Rick och Hax som delar med sig av sina kunskaper. Olof är en tekniskt kunnig och praktiskt lagd pirat, som tillsammans med andra jobbar med en supportfunktion till stöd för oss pirater. Vill också bjuda på Emmas Nyårsfluffremix som förtjänar att läsas mer än en gång. Den stora snackisen är annars vargjakten – här nöjer jag mig med att länka till Badlands Hyena.

Intressant.

Allt utvecklas under livets gång.

Gör mitt bästa för att kolla upp vad jag gått miste om de senaste dagarna, när jag gjort en resa till Falun för att gratulera den pigge 90-åringen Svante Pedersson. Under åren 1963 – 1968 var han min chef, först när jag jobbade på LO-skolan i Brunnsvik och senare när han behövde en sekreterare som VD vid Litteraturfrämjandet, vilket var en stiftelse skapad av de folkrörelser som tidigare engagerade sig i Boklotteriet. LO-skolan i Brunnsvik var då en filial till LO-skolan Åkers-Runö, men har under 1990-talet avvecklats som egen enhet. Kvar finns Brunnsviks folkhögskola med ABF Sollentuna, som en ny stark part. Som medlem i Brunnsvikarnas förbund tycker jag naturligtvis att det är bra att skolan kan leva vidare och i tider av arbetslöshet borde Brunnsviks folkhögskola och andra folkbildare ha häcken full. Runöskolan har också utvecklats till en folkhögskola med flera strängar på sin lyra. Det har onekligen hänt en del under de decennierna som förflutit sedan jag arbetade i där. När det gäller Litteraturfrämjandet vet jag att det upphörde 1992, men att bokförlaget En bok för alla ännu så länge lever vidare.

Det är klart att de här åren i mitt liv har satt sina spår och där uppe i sällskap med Svante, hans familj, släkt och goda vänner var det många minnen som poppade upp. Under hela kvällen rådde där en genuint varm och skön stämning. Med sin obändiga tilltro till människorna är han fortfarande i farten och engagerar sig i folkbildningen som föreläsare och författare. Just nu håller han på med sina memoarer, som det ska bli riktigt intressant att få ta del av. När hans äldsta barnbarnsbarn berättade om hur häftigt det var att vara med och fira 90-årsdagen, då stod det klart att Svante och hans hustru Svea har säkrat folkbildningsintressets återväxt.

Vid sidan av denna fest fick jag tillfälle att umgås med min brorsdotter Anki med familj, då hon bjöd på husrum under min vistelse i Falun. Hon är en trebarnsmamma, som nu med vuxna barn och en mycket positiv syn på livet och tillvaron, för närvarande ingjuter mod och hopp i människor, som blivit varslade från sina jobb. Det företag, där hon arbetar, går in redan under varselperioden och peppar människor att plocka fram sina resurser och redovisa sina kunskaper i ett propert CV samt se möjligheten i att vidga sina sökområden. Hon och hennes kollegor behöver inte mötas av den misstänksamhet, som handläggarna på Arbetsförmedlingen kan mötas av, eftersom de inte håller på med myndighetsutövning. De arbetar med målsättningen att en arbetssökande ska vara i nytt jobb inom tre månader.

Företaget finns nu med i den upphandling, som Arbetsförmedlingen gjort, vilket innebär att en arbetssökande kan välja deras coach istället för en handläggare på förmedlingen. Det kan vara positivt för alla parter, men för att det ska fungera måste Arbetsförmedlingens system utvecklas. Såg innan i Idg.se att Af har en del inkörningsproblem. Rätt intressant att läsa kommentarstråden, där man kan se att diskussionen utmynnar i en partipolitisk träta. Detta istället för att se det hela, som något intressant – kan samhället och individen lyckas bättre när den sökande själv kan välja vilken coach han eller hon vill vända sig till?! Jag är helt övertygad om att den arbetssökande som ser möjligheten i detta kommer att tillhöra vinnarna, eftersom jag vet att de företag, som vill lyckas, dammsuger marknaden efter alla typer av jobb för att kunna lyckas med sin målsättning! Dessutom kan förmedlingens egna handläggare se möjligheten och anta utmaningen samt visa att de också kan. Detta utan att ta till piskan – indragen A-kassa – så fort en arbetssökande ställer sig tveksam till att bli pådyvlad ett jobb. De borde tänka på att om de ska överleva, som förmedlare, måste arbetsgivare vara nöjda med de medarbetare som rekryteras. Moroten torde då vara ett bättre verktyg att ta till än piskan, även om det mest är en massa prat om hårdare tag, som märks i samhällsdebatten.

Intressant.