Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?
I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:
”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.
Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.
Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”
Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.
I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.
Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.
Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).
Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.
Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!
Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.
11 kommentarer:
I ett demokratiskt samhälle kommer vi aldrig att ha 100% sysselsättning och därmed 0% arbetslöshet.
Det kommer alltid att behövas en abetskraftreserv, när dåliga tider byts mot bättre.
Den avgörande frågan är vem det är som skall stå för att abetskraftreserven hålls vid liv, när det är dåliga tider.
Skall det vara så att abetskraftreserven själv skall tillse sin överlevnad, då får vi som är arbetstagare se över vår lojalitet mot vår arbetsgivare.
Varför skall man som arbetstagare vara lojal mot sin arbetsgivare, när de uppför sig som hyenor?
Skall vi arbetstagare också börja att uppföra oss som hyenor?
Skall vi suga ut och utnyttja arbetsgivarna så mycket det går, när tillfället medger det, och spela ut dem mot varandra.
Alternativet till denna "hyena-sug-ut-och-stick-marknad" är det humana samhället, som det tidigare varit, tar denna investering i framtiden.
Det är detta spel arbetsgivarna spelar mot oss arbetstagare.
Varför skall inte vi arbetstagare göra likadant, istället bara för att vända andra kinden till?
Samhällsmodeller där arbetsgivarna utnyttjar arbetstagarna och där arbetstagarna utnyttjar arbetsgivarna har prövats åtskilliga gånger. Dessa har alltid kraschlandat med död och elände för alla inblandade.
Här i Sverige var det inte länge sedan vi hade statarsamhället. Det avskaffades 1945. Det motsvarar tre generationer.
Jag verkar både som arbetsgivare och arbetstagare.
Efter skandalen i danska Farö, där Peter Brixtofte, borgmästare och politisk komet, fälldes för att ha tvingat arbetslösa att jobba för minimal ersätning åt sin egen fotbollsklubb, myglat med kommunkassan m m, är det svårt att bli förvånad över någonting i AMS-branschen. Farö var under åren innan skandalen grävdes fram ett enormt hyllat exempel även i Sverige, där var arbetslösheten i stort sett noll procent och affärerna blomstrade. Om Svenskt Näringsliv fick bestämma skulle de metoder som användes där bildat skola även i Rosengård och litet överallt. Men det finns kanske hopp igen, se debatten om "ekonomiska frizoner" efter kinesiskt mönster med inlägg av en SvNL-ekonom i SvD: http://tinyurl.com/3jvmytp och kommentar av Ali Esbati: http://tinyurl.com/64bhfdw. Varför inte bygga tio svenska Shenzhen där folk tvingas jobba 15 timmar om dagen för skräplöner och där både facklig organisation och yttrandefrihet kan sättas ur spel med några penndrag?
@Farmor. tackar för ditt grävande i detta - som jag hoppas att du orkar fortsätta med.
Och jag ser gärna att vi kan hitta beröringspunkter mellan denna mer sociala kamp och den ideologiska kamp om vår integritet vi också för.
Saker brukar hänga ihop mer än vad vi till en början tror eller förstår.
@Galileo Galilei: Tack för din kommentar, som kändes som en lisa för min själ. När jag försöker förstå den inhumana syn som styr hanteringen av socialförsäkringarna blir det lättare att begripa om man kan se vilka som bidragit med underlag till partituret. Idag har Alliansen samma problem med Svenskt Näringsliv och Timbro, som sossarna på sin tid med de mest militanta inom LO. Men, av detta borde de lära att krukan går efter vatten tills den spricker ...
@Philip K Dick: Tack för värdefulla länkar. Har kollat och ser att en anställd hos Svenskt Näringsliv inom ramen för tankesmedjan Timbro vill att regeringen inför frizoner efter kinesisk modell i de tre storstadsområden där vi har flest invandrare. Helt plötsligt fick inslaget i Kvällsöppet häromkvällen om kinesisk uppfostran en särskild relief. Måste utmana moderata vänner för att få ett grepp om hur djupt detta tänk fått fäste bland deras gräsrötter.
@Anders: Som du skriver så finns det beröringspunkter mellan synen på mänskliga rättigheter och regeringens experimentlusta. Det som nu sker förefaller vara en blandning av Hasselapedagogiken "Tvånget till frihet" och kinesisk uppfostran. Se länk hos Philip K Dick här ovan där ett debattinlägg i Svenskan avslöjar vem som förfinar det resonemanget och vill skapa frizoner i de tre mest invandrartäta områden vi har i Sthlm, Göteborg och Malmö.
Jon Weman - duktig journalist - har skrivit en bok som snart släpps - här är en länk till hemsidan!
http://atgardslandet.se/
Wemans inpass om "arbetslinjen" i Aftonbladet har varit lysande och Aftis är över huvud taget nästan den enda stora tidning som verkligen uthålligt och skarpt driver granskningen av Arbetsförmedlingen och dess åtgärdsträsk, av sjukskrivningar och kontorsmobbning - och av de halvuttalde idéerna bakom, driver det på en systemnivå och inte som enstaka 'snyfthistorier'. Det vore idag otänkbart att t ex DN, GP eller Fokus skulle göra den sorts grävjobb som Peter Kadhammar har gjort i flera år - det ligger dåligt i fas både med deras småputtriga tonfall och med deras "målgrupper".
Det var nog ingen ingenjör som byggde Fas3, det var sökert en ekonom. Ingenjörer är vana att se konsekvenserna av sina konstruktioner redan i föväg.
@Anonym: Du har rätt – Kärnekull är ursprungligen civilekonom, vilket jag läser om hos bloggen Den nya jorden vaknar http://varnyavarld.ning.com/profiles/blogs/signal-1
@Philip K Dick Du får tänka på att jag är rätt yrvaken i Fas 3-världen, varför jag håller på att orientera mig. Tack för all input.
http://jobbochutvecklingsgaranterade.blogg.se/2010/march/solidaritet.html
Ja, Galileo Galilei, varför ska ex. arbetstagare vara solidariska med sina arbetsgivare. Detta är i mitt tycke en envägskommunikation och det presenterar jag i min blogg.
Skicka en kommentar