Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

Om bombers inverkan på politiken ...

... och läckors påverkan på journalistiken är det som måste bearbetas i dagen blogginlägg.

En desperat man som beslutat sig för att delta i Jihad sätter nu skräck i Sverige. SvD rapporterar från presskonferensen, DN likaså, men därutöver kan jag se att medier tävlar om att rapportera och diskussioner pågår runt om på nätet ifall det är så klokt att tala i termer av terrorism när det rör sig om en ensam galning. Det senare vet jag naturligtvis inget om, men jag väljer att tro det för att inte dras med i de allt vildare diskussionerna om hur galet allt blev när USA drog in världssamfundet i sitt krig i Mellanöstern.

Carl Bildt twittrade redan i natt om saken och använde då begreppet terrorism, vilket jag och många med mig tycker var synnerligen obetänksamt. Där visade han att USA:s ambassadör hade rätt när han i mejl hem talade om Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd. I en sån här situation förväntar jag mig att ledande politiker ska uppträda statsmannamässigt, vilket Fredrik Reinfeldt visat så här långt. Det är dock inte särskilt förtroendeingivande att Socialdemokraternas Håkan Juholt går i taket på grund av Carl Bildts tweet. Bland oss i bloggosfären framstår det som hämtat från stenåldern att tycka att Carl Bildt ”skvallrar” när han rör sig på nätet. Jag och andra begär att Carl Bildt som utrikesminister ska väga sina ord på guldvåg i detta läge och det tycker jag att han inte alls klarade av. Håkan Juholt visade med sin reaktion att det var viktigare att bråka om Carl Bildts twitter än att säga något klokt om situationen som sådan.

Nu avlöpte det hela på ett för folket på Drottninggatan relativt hyggligt sätt, men det hela har skakat om oss, vilket ger efterverkningar av skilda slag. En del blir rusiga av lycka – och tvittrar Äntligen, andra blir dödsförskräckta och tror att ännu fler svenska kommer att hata eller misstro muslimer. Därför går deras imam Abd al Haqq Kielan ut och fördömer det som skett. Amanda Brihed och Jens Odsvall skriver hos Newsmill Massövervakning och islamofobi ökar risken för fler terrordåd och Rick Falkvinge vill att vi ska sätta in detta vansinnesdåd i ett större sammanhang. Alla speglar en oro, som visar att Carl Bildt borde ha varit mycket mera varsam med orden ifall han tänkt mer på svenska folkets väl och ve än egna vinster med en tweet. Men, det är klart – han satt ju på en världsnyhet och är landets utrikesminister. Men, det är väl just därför han borde ha tänkt till? Eller ska vi se det som en del i det vanliga politiska spelet? Tänka litet mer åt Carl Johan Rehbinders håll. Han påminner bl a om Churchills ord: - Det enda vi har att frukta är vår egen rädsla.

Därifrån är steget inte långt till debatten om Wikileaks, som letar sig fram genom en djungel av åsikter om Spioneri eller Terrorism; Grundlagsskyddad informationsläcka; Stöld av annans material, eftersom intrång i upphovsrätten kräver att dokumenten måste ha ”verkshöjd”; Brott mot sekretessen som kan orsaka stor skada för enskilda individer; Medieföretagens fixering vid att tillfredsställa massans behov av lättviktigt gods som gör att man glömt att granska den politiska makten och dess institutioner; samt sist men inte minst konspirationsteorier där Julians Assange sexliv kommit att spela stor roll. Det sista kommer jag inte att gå in på då det för min del avhandlats klart. I den delen förväntar jag mig att domstolarna gör vad de ska.

En del av gårdagen gick åt till funderingar över varför jag fortfarande blir så in i helvete arg när jag tänker på vad som nu kommit fram och alla turer kring FRA-lagstiftningen och hur jag och andra slet för att få fram fakta om det hela. Inser att jag har svårt att smälta att ledande politiker ljög men framförallt undanhöll viktiga fakta. Allt mitt förtroende för landets ledning och deras administration har rasat i botten, vilket gör mig till rov för en mängd olika känslor. Men mest förbannad är jag över att de trampar demokratin under sina fötter. Som en ödets skickelse fick jag under skrivandet för att få ordning på mina känslor, se en tweet om en direktsändning från ett symposium i New York City på temat Wikileaks och Internet Freedom, varför jag raskt bytte ”kanal”.

Det visar sig vara Personal Democracy Forum (PDF) som arrangerade. Jag kom in mitt i en paus efter det första passet, men genom att söka upp #pdfleaks kunde jag skaffa mig en hygglig bild av hur snacket hade gått tidigare. Panelen i den debatt som följde bestod av en rad namnkunniga inom press och media och jag fick brått att notera en del av det som sas då jag gärna ville få med en del av det här. Emily Bell ansåg att Guardian.uk och BBC hade rapporterat mer och bättre om Wikileaks än media i USA. AmericanEditor twittrade att om USA kan göra Assange till brottsling då står alla andra media sedan på tur. Någon annan twittrade om att USA:s press har böjt sig under National Security i nästan tio år.

Arianna Huffington uttalande ”det är inte medias uppgift att skydda makthavare från penibla situationer”, blev en mycket populär tweet som retweetades många gånger. Själv tog jag fasta på "the breakdown of trust in all institutions is at the center of what we're dealing with here". Det centrala i allt detta är att tilliten till våra institutioner har kollapsat. Läckan har gjort det möjligt att se vad som varit hemligt och vad som varit rena lögner. Det är en väldig skillnad mellan regeringens lögner och att de håller saker och ting hemliga, slog någon fast. Yes!!! Där satt den. Bekräftelsen på att jag är i min fulla rätt att gå omkring och vara förbannad, när jag tänker på hur regering och riksdag hanterade lagklustret kring FRA:s verksamhet och hur de förhalat saker för att slippa få diskussioner om övervakning och kontroll före valet. Och dessutom ljugit för riksdagens ledamöter. När jag under sändningen i Agenda hör någon nämna att Maud Olofsson försökt skära pipor i den här vassen till stöd för Centerns och Alliansens beslut om FRA, då vill jag kräkas. Hoppas att PDF lägger ut sändningen från sitt symposium så att fler kan ta del av det senare.

När jag sedan ser att Maj Rehnberg lämnat en kommentar på min blogg, eftersom jag där hade länkat till Norrtelje Tidnings ledare, förstår jag att Maj upplever frustration när hon inte får komma till tals i offentligheten. Hon vill få ut information om nya rön när det gäller det kolesterol som hittills ansetts vara orsak till hjärt- kärlsjukdomar. Eftersom det är rätt många som tar medicin för att sänka kolesterolhalten borde hennes insändare kunna resultera i en klargörande artikelserie om tvisten mellan förespråkare för LCHF bl a läkaren Annika Dahlqvist och skolmedicinen som praktiseras av de allra flesta andra läkare. Artiklar som utgår från att läsarna kan dra kloka slutsatser om de får en allsidigt information och man tror dem om det. Maj har en poäng; Man kan inte bortse från att det handlar om mycket pengar för de läkemedelsföretag som säljer den aktuella medicinen om läkaren Annika Dahlqvist har rätt. Även här handlar det om tillit. Hur mycket kan vi lita på läkare, som låter sig smörjas av läkemedelsföretagen? Att kunna interagera med sina läsare, det handlar Sveriges radios projekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn handlar också om.

Noterar sedan att Anna Troberg gjort ett inlägg hos SVT Debatt och tänker: - På något sätt kommer bombdådet i Stockholm att fungera som en vattendelare. Wikileaks och bomben i Stockholm kommer att ge rejäla avtryck i tryckfrihetskommitténs arbete – det är jag ganska säker på.

Intressant.

När människovärdet devalveras drabbas alla.

Vad är det som pågår i Afganistan – egentligen? Läser en artikel i guardian.co.uk som berättar att det är tufft att vara den slår larm om svinaktigt beteende inom den trupp som är utsänd för att hjälpa det afganska folket. Soldater, som skär av fingrar som troféer, säger bättre något annat att kriget mot talibanerna gjort dem till bestar. Naturligtvis är de farliga även för den som vågar slå larm. Vi behöver många bilder av Afganistankriget, eftersom det är Sveriges insatser i Afganistan, som anges som skäl till lagklustret kring FRA:s verksamhet och deras övervakning av oss . Därför är det intressant att Jesper Huor skrivit boket ”I väntan på talibanerna” i ett försök att visa upp en sannare bild än den som vanligtvis ges. SvD recenserar i likhet med vad DN tidigare gjort. Av dessa artiklar drar jag slutsatsen att boken är väl värd att läsa. Det var bra att ha detta i baknacken när jag sedan bläddrade vidare i SvD:s papperstidning.

Som prenumerant får jag ibland ta del av bilagor producerade av Mediaplanet – inte så sällan innehållande material och annonser finansierade av oss skattebetalare. Idag var det åter igen en dag då Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ”bjöd” mig och andra på en 24-sidig reklamtidning med fokus på samarbetet mellan det civila samhället och försvarsmakten, vilka har en stark koppling till aktörerna i säkerhetsbranschen. En fråga på toppen av en ”nyhetsartikel” lyder: Hur kan vi möta den nya hotbild som terrorismen utgör? Svaret lyder: Genom ökade satsningar på civil säkerhet där företag, myndigheter och högskolor samverkar. Därunder följer en artikel där jag får veta att branschen har bildat organisationen SACS Swedish Association of Civil Security, där lobbyverksamhet ses som en viktig uppgift med målet att vara en erkänd röst mot politiker och myndigheter i frågor som rör civil säkerhet.

Samarbete är ledordet även när det gäller organiserad brottslighet. Det är här Iagring av våra trafikdata kommer in. Här berättas det om att ett femtiotal personers brottsliga verksamhet håller det Operativa rådet med folk från Åklagarmyndigheten, Tullverket, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen och Polisen sysselsatta, bland annat med sammanträden var 14:e dag. Deras tips till det civila samhället är 1. vi ska förhindra nyrekrytering genom att påverka de ungas värderingar, 2. då det är hela samhällets skyldighet att visa att det finns alternativ till en kriminell livsstil. 3. Media måste förstå att deras rapportering kring grov brottslighet skapar en glorifiering av brottslingarna. Därför ska de visa att det finns en baksida. Avhoppare från kriminella gäng kan här vara en resurs.

Det förefaller vara en rätt enkel bild av livet, som odlas i de kretsar där strategin för jakten på grova brottslingar tar form. När en ung människa bestämmer sig för att bli brottsling då måste någon auktoritet i den unges omgivning tala om att vederbörande ska låta bli. Det är något att hålla i minnet när alla dessa säkerhetssträvande män och kvinnor kommer på det ena efter det andra för att hålla kolla på oss alla. Ett sådant projekt är Indect, som jag (efter att ha skrivit om datalagringen) berättade om i mitt senaste inlägg. Mårtensson är en bland många som reagerat.

Något rätt lustigt hände medan jag läste Mediaplanets bilaga. Jag kände vibbar, som påminde om stunden när jag upptäckte hur företag, som köpt upp upphovsrätter, skickligt hade lobbat och fått sina rättigheter inskrivna i Bern-konventionen. Jag häpnade när jag insåg att detta hände så sent som 1967, när det vitt och brett hade talats om upphovsrättens 300-åriga historia. Sedan lyckades man också med bedriften att lobba in sin organisation WIPO under FN:s beskydd 1974. Månne hur länge det dröjer innan SACS tagit sig upp i världshierarkin inom sitt område? De är redan en partner i forskningsprojektet Security Links, som ska sätta Sverige på världskartan när det gäller forskning kring civil säkerhet.

Började detta inlägg med exempel på vad som händer i miljöer där man avhumaniserar dem som har till uppgift att skydda civilbefolkningen. Men, vi behöver inte gå så långt som till Afganistan för att finna exempel på det. Det är inte bara ”avhoppare” från kriminella gäng som kan bidra med kunskap om den vålds- och övervakningsspiral, som vi nu ser resultatet av. Alla får betala ett pris för avhumaniseringen. Fann hos Scaber Nestor bland annat en länk som ledde till en artikel ur DN i februari 2005. Det är en polis, som ingick i den beryktade piketstyrkan vid Norrmalmspolisen, som berättar. Slutklämmen gör att jag förstår varför Operativa rådets tips ser ut som de gör.

- Närpolisreformen har kapsejsat. Allt färre poliser jobbar i nära kontakt med folket, allt fler gömmer sig i sina bilar och i sina militariserade uniformer. Jag hoppas och tror att polisvåldet har minskat. Men många av de hårdingar jag jobbade med är ju chefer nu. De anger tonen för de nya polisaspiranterna.

Det är fem år sedan. Vad har hänt sedan dess? Ja, en hel del kan vi läsa mellan raderna i Mediaplanets tematidning. Ett annat exempel skriver Lars-Erick om – det handlar om äldreomsorgen i hans hemkommun, Piteå, som vi kunde ta del av genom SVT:s Uppdrag granskning i går. Och som en droppe från ovan nåddes jag för en stund sedan av ett mejl från Our Comments.org, som vädjar till mig, som kandidat för Piratpartiet, att engagera mig. Han berättar om de brister i integritetsskyddet, som uppstår när människor i avsaknad av empatisk förmåga går på i ullstrumporna. Humant? Nej, knappast. Ju mer jag tar del av olika exempel, som visar att individens människovärde har devalverats, desto hetare önskan har jag att svenska folket ska sätta ner foten och ge de etablerade partierna en riktig bakläxa. PP klarade att ta sig in i EU-parlamentet och gör sitt bästa där, vilket Hax berättar om. Nu återstår att Piratpartiet tar sig in i Sveriges riksdag och rör om i den grytan.

Intressant.

Alla dessa intressen som ska samsas i en demokrati.

Idag bekräftas av SR:s Ekot att det är oklart hur en rödgrön majoritet i valet kommer att hantera frågan om FRA:s signalspaning som förutom kontroll av ett specifikt urval av trafikdata även sysslar med en hemligstämplad utvecklingsverksamhet där anställda med tillgång till stora mängder trafikdata kan ägna sig åt en kartläggning av det svenska folket. OlofB, som tidigare illustrerat vad det är fråga om, ställde i april frågan Hur gör vi FRA till en valfråga? En berättigad fråga eftersom den granskande makten – medierna – ser den lagstiftning, som dribblats genom riksdagen, som ett resultat av ett demokratiskt beslut och således något vi måste acceptera. Medan vi i bloggosfären gjort vårt bästa för att visa att beslutet är ett resultat av en demokrati i förfall. Men utan bekräftelse i etablerade medier kan vi viftas undan som mygg.

Det är gott och väl att saker synas i sömmarna i efterskott, men vi kan idag notera att det i valrörelsen mera spekuleras i tänkbara effekter av de bägge blockens politik, än det som visar hur politikerna förvaltat väljarnas förtroende efter ett val. Jag tycker att regeringen kommit undan granskningen av vad som då var på gång alltför lättvindigt och nu är den i mitt tycke obehagligaste delen av FRA:s verksamhet hemligstämplad och således omöjlig att syna i sömmarna. Men, att FRA-debatten fortfarande är i högsta grad levande visar t ex Beelzebjörn i ett gästinlägg hos Håkan Ünsal.

Själv har jag lutat åt att det är journalisternas kluvna förhållande till internet, som kan förklara att idéer om censur och övervakning ostört kan vinna terräng bland politikerna. Det ska bli intressant se hur länge KD:s Alf Svensson klarar sig undan en förklaring till att han skriver under en skriftlig förklaring med uttrycklig koppling till Datalagringsdirektivet ”för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter”, utan att samtidigt ha en avsikt att därigenom påverka hela EU. Det går inte att ta miste på att Alf Svensson i sitt genmäle i Expressen är rätt stolt över att KD lyckades övertyga alliansen om ett förbud mot innehav av barnpornografi. I dess kölvatten har vi nu här i Sverige dessutom en lag om ”tittförbud”, vilket visar att riksdagen genom att öppna upp för KD:s ivrande hamnat på ett sluttande plan, där arbete med och innehav av serietidningar kan straffas. Jag kan också se att Rick Falkvinges, min och andra piraters reaktion på den lag, som gjort detta möjligt, av dessa moralister tolkas som att vi skulle försvara sexuella övergrepp på barn. Men, när de själva kan använda nätet för att sprida sina missuppfattningar och vanföreställningar, då är tydligen internet helt OK.

Det skulle inte förvåna mig om detta är en medveten spekulation i människors vämjelse inför barnporr, för att KD ska klara 4-procentspärren. Jag hoppas givetvis att människor tänker längre än näsan räcker och tar avstånd från en utveckling där politiker kommer undan med att utmåla internet som roten till allt ont och att en bättre värld bara kan vinnas med hjälp av censur och övervakning.

Det började med terroristhot, något som Gösta Hulten, journalist och författare samt talesperson medborgarrättsrörelsen Charta 2008 tar upp i sitt inlägg i SvD Brännpunkt och som han avslutar ”systemet av speciallagar och massövervakning som blivit en ny, lönsam global industri, hotar oss alla. Kriget mot terrorismen, vår tids farligaste villfarelse, skulle skydda det öppna samhället, men är på väg att bli dess största hot”. I terrorns spår följer sedan villfarelsen att ondskan i världen kan utrotas genom censur och övervakning av än det ena och än det andra. Calandrella ger exempel på hur polisen i vår närhet vill rucka på en grundbult i vårt rättssystem för att förenkla jobbet. Men, märkligast av allt är att Alf Svensson och andra som verkar i Guds namn inte längre sätter sin lit till sin förmåga att vinna människors hjärtan för det goda, utan försöker inbilla sig själva och andra att det går att komma åt människors ondska med en vedergällning, där det ses som försumbart att även oskyldiga blir dömda.

Avrundar med Hax som tycker sig se en ny medievärld. Jag har rätt länge varit inne på liknande funderingar. Men, medan Hax lyfter fram politikers och andra makthavares oförmåga att hantera att deras hemligstämplade handlingar läcker ut och därför kommer att besluta om regler för kommunikationsverktyget internets användning, har Deepedition funderingar kring den balansgång som krävs för att ett vettigt samspel ska fungera till nytta för såväl individer som kollektiv. Och när Niclas undslipper sig även ett PS med en tanke, som inte är helt fel i sammanhanget, då visar det bara hela vidden av vad världsamfundets oförmåga att hantera konflikterna i Mellanöstern kan ställa till med. Lars-Erick undrar om kritikerna vill skjuta budbäraren och Medievärldens chefredaktör Axel Andén bidrar med sin syn på det skeende som bäddat för detta.

Egentligen visar konflikten där borta i grund och botten på samma oförmåga, som vi själva trots alla goda föresatser visar prov på här hemmavid. Även den som kan sin bibel har lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Hur går man vidare sedan man kommit fram till den insikten? Innan jag brottas vidare med den frågan, skrattar jag hejdlöst åt Deepeditions kommentar till sådant som flyter upp i valrörelsens kölvatten. Allt detta och mera därtill finner vi också i Opassande Emmas lästips.

Intressant.

Europadagen – på gott och ont.

En dag som denna, kan det vara på sin plats att tänka efter hur politiker här hemmavid agerar när de har en möjlighet att påverka våra lagar genom direktiv i Bryssel. Cecilia Malmström är den senaste i raden med sina förslag till direktiv. Rick Falkvinge , Hax och Magnihasa skriver mer om detta. Badlands Hyena skruvar till det på sitt oefterhärmliga sätt. Efter det passar det bra med Karl Sigfrid (M), som idag skriver på sin blogg om European Evidence Warrant (EEW) den så kallade Europeiska bevisinhämtningsordern. Den finns redan i dag, men som en följd av det program som Sverige tog fram under sitt ordförandeskap – Stockholmprogrammet – kan befogenheterna vidgas. Karl har snappat upp att Torys rättspolitiske talesman lyfte fram detta i slutet av den brittiska valrörelsen.

”Det är inte rimligt att andra stater, som vi som svenskar saknar demokratiska möjligheter att ställa till svars, får rätten att avlyssna eller kräva DNA-prover från svenska medborgare”, skriver Karl. Man kan tycka att Karl har alla chanser att driva sin uppfattning inom Moderaterna, eftersom detta parti besitter såväl Statsminister-, Justitieminister-, Utrikes- och Försvarsministerposten, men alla som följt de senare årens politiska debatt vet att politikerna står sig slätt gentemot den krets inom de olika departementen, som anser sig vara oförmögna att göra ett bra jobb om de inte ges långtgående möjligheter att använda metoder, där medborgarnas rättssäkerhet hänger på en skör tråd. Händelsen i Hornstulls T-banespärr talar sitt tydliga språk, vilket jag skrev om den 19 februari i år. Metoder som kan missbrukas, kommer att missbrukas och därför borde regering och riksdag en gång för alla sätta ner foten. DNA-registret, som inrättades i forskningssyfte, används för ett helt annat ändamål. Det som är tekniskt möjligt blir politiskt lämpligt och vi befinner oss på ett sluttande plan. Precis som vi förespådde när det gäller lagklustret kring FRA:s verksamhet.

Igår fick jag möjlighet att för Sollentunas medborgare berätta om min väg från att vara en omedveten pensionär till att bli riksdagskandidat för Piratpartiet. Det handlar om tiden före och efter den 9 juni 2008, då jag fick klart för mig att FRA-lagen var på väg att antas i riksdagen. Den kamp som då påbörjades för att påverka alliansens riksdagsledamöter och mitt sökande efter information och kunskap om lagstiftningens konsekvenser, gjorde att jag kom i kontakt med andra aktiva individer med partisympatier på hela skalan från höger till vänster. Då fick jag klart för mig att snacket om att freda folket mot terrorister, kunde vara en förevändning för att använda tekniken för helt andra ändamål. Precis som när upphovsrättsindustrin för flera år sedan bestämde sig för att använda barnporr och pedofili för att övertyga politiker om det kloka i att möjliggöra filtrering och blockering av visst innehåll i nätet. Efter barnporr och pedofiler väntar upphovsrättsskyddat material, som internetleverantörerna ska göras ansvariga för genom ACTA-avtalet. För att skydda sitt eget skinn kommer de att tvingas skriva om sina användarvillkor, vilket gör att vi som medborgare kommer att ha ett sämre skydd mot anklagelser om olagligheter på nätet än i livet vid sidan av tangentbordet. Men det kommer väl Polismetodutredningen att råda bot på eftersom rättssäkerheten kommer att försämras även där :(. Detta visar att det inte spelar någon större roll om det är alliansen eller de röd-gröna som regerar.

Rättsprinciper om att skydda individer mot statens intrång i privatlivet kan med hänvisning till terrorism, barnporr och pedofili överges i ett nafs. För mig har processen, där jag steg för steg, insett att de etablerade politikerna inte kan komma till besinning förrän Piratpartiet kommit in i riksdagen, varit en helt följdriktig utveckling. Ju mer man lär sig om vilka krafter som ligger bakom attackerna mot det fria internet, desto viktigare blir det att väljarna använder sin röst i höstens val. Det språk som politiker förstår är när folket röstar med fötterna. Alla som känner sig svikna av de etablerade partierna, när det gäller demokratiska fri- och rättigheter på internet, har nu ett alternativ att rösta på - Piratpartiet. Det håller inte att lägga sig på sofflocket – bara genom att rösta kan man visa vad man tycker. Dessutom ger det oss väljare rätt att lägga oss i det politiska spel som pågår. På sofflocket lämnar väljaren walk over och låter övervakningsivrarna få fritt spelrum. Fram till dess gäller det att fokusera på positiva tecken i tiden. MEP Christian Engström skriver om ett sådant. Intressant.

Rättsväsendet kapat av särintressen?

Ser hos Satmaran att Jim Keyzer is back in town. Efter en tjänstledighet med jobb hos filmbolaget Warner Brothers Entertainment är han nu åter i tjänst hos polisen – nu som gruppchef för IT-brottsgruppen som ska bistå Utredningsroteln med ”analyser och bevissäkring av digital media, Internetspårning och undersökningar i nätverksmiljö samt teknisk rådgivning. I arbetsuppgifterna ingår även att bistå vid husrannsakningar i IT-miljö”. Spontant tänker jag: - Har rättsväsendet kapats av särintressen? För att strax därpå tänka att sådana tankar visar att mitt förtroende för rättsväsendet är på väg att krackelera.

För några dagar sedan skrev Anders S Lindbäck om bakgrunden till det förslag som Henrik Ponthén nu lobbar för på uppdrag av APB (Antipiratbyrån) d v s Sony, Warner Brothers, IFPI m fl, som gärna döljer sig bakom en gemensam täckmantel. I detta sammanhang för att jaga fildelare. Lindbäck berättar också att en del av dessa aktörer ”lånat” (med eller utan lov) ett varumärke av Motorola till sin nya skapelse för opinionsbildning – Netopia. Intensifier bidrar med sin syn på det som pågår – det är ord och inga visor. Copyriot förklarar varför Voddler har problem - de bryter mot spelregler.

En titt i Netopias Manifest gör att jag drar på munnen – IFPI, som dragit skaparna av bittorrent-trackern The Pirate Bay inför rätta, står nu bakom följande: Internet ger möjligheter som kunskapsnationen Sverige kan utnyttja för att skapa framtidens jobb, företagande och tillväxt. Netopia vill ifrågasätta de politiska och kommersiella krafter som håller tillbaka denna potential. Vi är oroade över ett scenario där ett fåtal aktörer styr utvecklingen och där politiska idéer som gynnar dessa intressen dominerar utan motvikt. Snacka om fotarbete! Vilka är det som man tror sig kunna förföra med den ramsan?

Eftersom repetition är all inlärnings moder länkar jag än en gång till OlofB, som förklarar varför APB nu måste ge sig. Men, som jag sagt tidigare är det svårt för den regering och riksdag, som släppt igenom lagklustret till skydd för FRA:s verksamhet, att sätta ner foten när det gäller andra intressen, som anser sig ha legitima skäl att få fiska i internettrafikens flöden.

Och fler än FRA och APB är intresserade. MiNimaliteter twittrade om att DN skriver m a a mötet med inrikes- och justitieministrarna idag och imorgon i Bryssel. Där sägs bland annat följande:

Brottsbekämpande myndigheter behöver ha ”snabb tillgång så mycket data som möjligt” om brottslingar, deras tillvägagångssätt, fordon med mera, fastslås i strategin. Därför måste informationsutbytet mellan länder och myndigheter öka väsentligt. Utbytet ska gälla alla olika databaser inom EU som är relevanta för att garantera medborgarnas säkerhet.

Orden är hämtade ur den nya strategi för EU:s inre säkerhet, som de nu ska klubba igenom. Allt är således tänkt att läggas i händerna på ett rättsväsende, som inte klarar att hålla rågångarna klara gentemot olika särintressen. Hos Hax läser jag om EU:s nya säkerhetsbyråkrati EEAS eller EAS. Han ställer en hel del mycket relevanta frågor. Jag har en till: - Vilka beröringspunkter har FRA till denna skapelse?

Ibland kan jag tänka att det är skönt att inte längre vara ung. Men, sedan tänker jag på i vilket samhälle jag vill att mina barnbarn ska växa upp och får nytt pågångsmod. Även om det jag berört ovan och artiklar som denna visar att det finns utmaningar. Vad skulle Ryssland vinna på att låta sin internettrafik gå andra vägar än genom Finland och Sverige, när hela EU har gripits av terroristskräck? Nog är det väl en ödets ironi att statsmakterna skrämmer upp sig själva och folket på ett sätt, som terroristerna inte kan klara av på långa vägar? Scaber Nestor har också läst, men verkar ha missat ministermötets propåer. Mark Klamberg tror att detta handlar om ekonomi.

Efter dessa något dystra tankegångar behöver jag något upplyftande och finner strax ett inlägg av Nicklas Lundblad, som visar att han håller i när det gäller något så viktigt som öppenhet och transparens i statliga och kommunala verksamheter. Genom att ta sig tid och berätta om det som varit och det som händer på annat håll, visar han hur halvdant det blir när regeringen genomför reformer, utan att göra allt det som krävs för att allt det goda man tänkt inte ska bli till pannkaka. På gott och ont kommer dock det politiska landskapet att förändras med hjälp av internet – var så säker. Avslutar med att önska Rick Falkvinge lycka till inför kvällens utdelning av Guldmusen till Årets IT-person. Bara detta att vara nominerad är betydelsefullt. Binero svarar för en bra presentation – tummen upp för den.

Intressant.

IT-politiken på sparlåga i valrörelsen?

Läser Idg.se där Marcus Jerräng i CS förutspår att valrörelsen inte kommer att bli särskilt IT-intensiv. Det får vi lov att bli minst två om, inte minst med tanke på spelet kring ACTA-avtalet och datalagringsdirektivet. Undrar hur många som egentligen vet att ACTA-avtalet i grund och botten inte är ett handelsavtal? Som jag har uppfattat det är ACTA-avtalet ett nytt spår, som USA och en rad industrialiserade länder öppnat upp, när de inte lyckats kuva utvecklingsländerna till underkastelse genom en anslutning till TRIPS-avtalet. Om lobbyn lyckas i sitt uppsåt att få politikerna med sig, kan vi vara säkra på att detta kommer att påverka den lagstiftning som kringgärdar användningen av Informations- och Kommunikationstekniken d v s Internet. ACTA-avtalet är således inte ett handelsavtal och ska inte hanteras som ett sådant.

Politikerna i Sverige och EU måste börja inse skillnaden i synsätt när det gäller immateriell rätt här i Europa och i USA och ställa sig frågan vilket synsätt som bäst gagnar utveckling av handel och innovationer. Dessutom är det absolut inte OK att advokater hos bolag, som köpt upp upphovs- och patenträtter, har tillgång till såväl handlingar som tillträde till förhandlingsbordet, medan våra folkvalda politiker stängs ute från både det ena och det andra. Opassande ställer sig också frågor. Karl Sigfrid bidrar med att visa det absurda i dagens ordning.

Dessutom ligger i resans riktning, det som redan är sjösatt i Frankrike och på gång i Storbritannien – avstängning från nätet sedan beskyllningar om olagligheter framförts tre gånger, under minst sagt rättsosäkra förhållanden. Säger bara Ipred … Risken finns att ACTA-avtalet åsidosätter internetleverantörernas budbärarimmunitet och att nätägarna – i likhet med Norrtelje Energi, som äger stadsnätet – anser sig behöva ta in regler i användarvillkoren som ger dem rätt att kolla såväl innehåll i de trafikdata, som en kund sänder i deras kablar liksom innehållet i kundens dator. Det finns klara tendenser till detta redan idag.

Håller med Ola Wong i dagens SvD – hans slutkläm tål att läsas om och om igen: ”För varje islamist som blir stoppad går det oräkneliga affärsmän, forskare och studenter som nekas visum, förnedras i säkerhetskontroller, som inte vågar investera i väst längre: som kort sagt hellre stannar i Asien med sina pengar och hjärnor, Det är det stora hotet mot EU och USA. Inte terrorister som Umar, de är patetiska muppar och man borde skratta åt dem, då krymper de.”

Nog är det märkligt att det fortfarande finns de som ställer sig frågande inför mitt engagemang i Piratpartiet?! Annars är dagens snackis Sociala medier; här dessutom en länk som Brit Stakston twittrade om för en stund sedan.

Intressant.

PP lok för en bättre informationspolitik?

Läser hos statsvetaren Henrik Oscarsson att SCB nu släppt sin sedvanliga redovisning av valdeltagandet i EU-valet. Rubriken PP lokomotiv för högt valdeltagande säger det mesta, men inte allt. Som många trott fick PP de flesta rösterna bland väljare under 30 år. Men samtidigt visar ålderssammansättningen av PP:s väljare att omkring hälften är äldre än 30 år, vilket betyder att PP bidrog till högre valdeltagande även bland de äldre.

PP:s partiledare Rick Falkvinge kan vara nöjd så här långt, men inför 2010 års val har vi en pedagogisk uppgift att förklara varför Piratpartiets frågor är så viktiga att vi anser det vara hugget som stucket vilket av blocken vi ger vårt stöd i alla övriga frågor i utbyte mot en acceptans för våra frågor. Ja, grundbulten är naturligtvis all den övervakning, som vän av ordning och rädda politiker samt övervaknings- och bevakningsindustrin begåvat oss med under det senaste decenniet och som tydligast kommit till uttryck genom lagklustret kring FRA:s verksamhet samt Ipred och Datalagringsdirektivet. Nicklas noterar och visar att det går att tolka det som följer i lagstiftningens spår på flera olika sätt – återgång eller utveckling?

Dessutom har det genom de etablerade partiernas legalisering av ”krigen” mot terrorism och pedofiler dykt upp många andra, som vädrat morgonluft och sett en möjlighet att kräva teknikens användning för att komma till rätta med sådant som de starkt ogillar. Toleransen sitter trångt i Sverige 2009. Längst har nog upphovsrätts- och patentindustrin kommit, det visar de hemliga turerna i förhandlingarna om ACTA, men även det finstilta i fiberägarnas användarvillkor. Medan de etablerade partiernas företrädare fallit undan för lobbyisternas och renlighetsivrarnas krav har motståndet växt och nu formerat sig i Piratpartiet.

Till skillnad mot alla dem som ser internet, som brottslighetens tummelplats nr 1, ser internets vänner teknikens möjligheter när det gäller att bygga Kunskapssamhället. I Radio Sthlms intervju i måndags talade jag om mitt liv på nätet och att jag genom datorn fått tillgång till all världens kunskap. Med handen på hjärtat kan jag säga att nätet är mitt universitet. Det är för att försvara internets frihet, rättssäkerheten, kunskapsutvecklingen och därmed tilliten människor emellan, som jag engagerat mig i Piratpartiet.

Åsa Torstensson är i USA för att delge presidentens handelsrådgivare och andra intresserade sina erfarenheter från EU:s horisont och samtidigt påtala behovet av öppenhet i ACTA- förhandlingarna. Via Michael Geist har jag tagit del av ett meningsutbyte mellan MP Charlie Angus och Canadas industriminister Tony Clement. Nöjesindustrins lobby har varit framgångsrik och ser ut att vara allestädes närvarande. Därför är Intensifiers och alla andras arbete för Werebuild.eu så viktigt och därför är Stockholms Tingsrätts dom i Portlane-saken så värdefull, vilket Jardenberg noterat. Funderar på om något i detta går att förena med aktiviteter och idéer inom Nätverket Svart Måndag och #Bitfear?

Ser också att Google ser ut att ha vikit ner sig i kraftmätningen med Murdoch och andra tidningsmoguler. Men, möjligen har någon tänkt till – somliga kan bara lära sig den hårda vägen. Känner för att applådera Sydsvenskan som tagit tag i kommentarerna till artiklar om de ensamkommande flyktingbarnen och synat sanningshalten. Ett lysande initiativ, som andra medier borde ta efter. Istället för att ojja sig över det farliga i att låta vanligt folk komma till tals i kommentarstrådarna – ta dem på allvar och syna argumenten!

Att folk är förbannade kan bero på att där ute pågår en kamp om livsutrymme åt alla. Många känner sig klämda mellan omöjliga förväntningar från omgivningen. Anders Widén gör sig till tolk för detta. I myndigheternas krig mot de som anses ligga samhället till last är tydligen allt tillåtet – här ger Mattias Klang exempel på hur Facebook kan användas i det sammanhanget. Är det dags att ställa frågor om detta även i vårt land?

Intressant.

Hotbilder och Hjärnspöken

Vetenskapsrådet meddelar att boken Hotbilder och Hjärnspöken – Forskare om terrorism av Willhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, Lunds universitet och Janne Flyghed, professor i kriminologi, Stockholms universitet, släpps den 27 september 2008, vid ett arrangemang under Bok & Biblioteksmässan. Då genomförs också ett samtal "Terrrorism — när hotbilderna blir ett hot", som leds av vetenskapsjournalisten Thomas Heldmark. Intressant med tanke på den diskussion som förts och förs om FRA och den s k FRA-lagen.

Hur kampen mot terrorism, kan se ut i verkligheten, berättar f d Guantánamofången Murat Kurnaz från Tyskland. Han var hedersgäst på Amnestys seminarium ”Krig mot terrorism och mänskliga rättigheter” under ESF i Malmö. Sorgligt nog är det några vettvillingars framfart på Malmö stads gator, som tar utrymme i media istället för angelägna frågor som denna. Men, precis när jag skrivit detta slår det mig att det inte alls är säkert att det skulle har skrivits något alls om ESF, om det inte hade varit för detta, som det tydligen är lättare att dramatisera eftersom det på båda sidor finns militanta, som vill ha hårdare tag. Bland en del poliser och politiker i förhållande till demonstranter och omvänt bland en del demonstranter i förhållande till ordningsmakten och politiker. Precis som i alla konflikter runt om i världen. En del vet ju med sig att de drivs av föreställningar, som de har om sina meningsmotståndare, men långt ifrån alla är medvetna om detta. Ju mer makt en människa har, desto farligare blir den sortens omedvetenhet för människor av en annan uppfattning. Här två röster från var sin sida om demarkationslinjen mellan blocken – Fredrik Malm (fp) och Alliansfritt Sverige. Därutöver från en som var där, Svensson.

Ett maktövergrepp av en annan kaliber och som tydligen är vanligt förekommande inom politiken, är de verbala övergrepp som skedde i olika partigrupper inom alliansen i samband med att FRA-lagen piskades igenom. Hittills har jag varit så naiv att jag trott att det var något, som bara socialdemokrater sysslar med. Sedan Lake hört Per Schlingman tala om att det var högt i tak hos moderaterna vid detta tillfälle, fick han en idé, som Mattias S. illustrerat. Signaturen Arthur försöker dämpa lusten att diskutera beteendet genom att göra troligt att denna typ av kamratfostran är ett påhitt av författarna till Fokus-reportaget. Men jag tvivlar, med tanke på att det var känt att Karl Sigfrid var fast besluten att rösta Nej och trots det valde han att kvitta ut sig. Vem tror att det var silkesvantar på när den utvägen anvisades. Men, frågan är om vi gynnar saken och hjälper Karl med nidbilder? Fast jag kan mycket väl förstå att det är frestande. Karls partiledare och kollegornas omogna beteende har ju ställt till det för oss alla. Bilden är mycket talande och kan måhända hejda översittares lust att sätta sig på oliktänkande i fortsättningen. Processen, som jag själv gick igenom i december 2006, för att förstå mig på figuren Borat gav mig insikten att gyckel är ett vapen, när härskare inte nås på annat sätt. Så OK då.

FRA-lagen vs det civila samhället

Utan engagerade medborgare, ingen demokrati, säger signaturen Y i SvD.s artikelserie om Trender i tiden, och jag instämmer helt i det. Någon beskriver föreningslivets förmenta förfall, men är tydligen omedveten om att kontrollen av hur bidrag används, blivit så rigorös att det bara är föreningar med anställda funktionärer, som idag kan göra sig besvär. Samhället genomgår en förändring, som vi inte riktigt kan föreställa oss vidden av. Och det mesta som sker, beslutas av en relativt liten klick politiker och chefstjänstemän. Man rider högt på käpphästen "den representativa demokratin", som försett dem med detta mandat. Därför är det hälsosamt att FRA-lagen möter ett sådant motstånd och blottlägger hur demokratin fungerar i praktiken. Nu senast är det moderaternas partisekreterare, som bidragit till att skringra dimmorna sedan hans mejl publicerats på Politikerbloggen.

Där fick vi alla veta att det behövs ett nytt begrepp – antiterrorlagen. Ett gammalt beprövat knep när en företeelse blivit en belastning. Men, varför denna undanmanöver? Varför bevaka oss alla, med motiv att det måste ske för bekämpa terror? Genom att söka information hos organisationen Kvinna till kvinna kommer jag vidare. Denna organisation rapporterar om kvinnors situation i krig och konflikter, men de kämpar också för att bygga fred genom att verka för demokrati och därmed kvinnors deltagande i lösningar av problem. Det är mycket värdefullt för det civila samhället att det finns organisationer, som kan ge oss information ur ett annat perspektiv, eftersom tidningar och andra media inte alltid har de resurser som krävs för en mera allsidig bevakning.

De skriver bl a om mötet den 24 juli 2008 i New York anordnat av Center on Global Counter Terrorism Cooperation, där deltagare från hela världen samlats för att samtala kring viktiga frågor inför en översyn av FN:s strategi mot terrorism, som antogs 2006 av en ening generalförsamling. Då sågs detta som ett stort genomslag. FN:s medlemsländer skulle i linje med denna strategi gå från att fokusera på repressiva, mestadels militära, åtgärder för att bekämpa terrorism och satsa på fyra områden – inbördes beroende av varandra och därför måste beaktas jämsides. Regeringarna skulle beakta de orsaker, som bidrar till spridning av terrorism såsom fattigdom, diskriminering och marginalisering av grupper och brist på respekt för de mänskliga rattigheterna.

Det tydliga budskapet från mötet i New York är att terroristbekämpning slår undan fötterna på det civila samhället och urholkar de mänskliga rättigheterna.

Man kan undra hur regeringen tänkt kring FN:s strategi och hur den nu implementeras i Sverige genom bl a FRA-lagen. Att regeringen gör sin egen tolkning av innebörden i FN:s strategi står klart när man ser vad som sägs på regeringens webbplats. Och den enda svenska tidningsartikel jag funnit på nätet om FN:s strategi mot terrorism handlar om att skydd mot elterrorism är viktig för regeringen och fanns i Dalarnas Tidningar 2007-05-09. Intressant.

Till sist några länkar till andra som funderar kring FRA-lagen; MinaModerataKarameller, Opassande, Kanalen, Ordförandebloggen och Hjärnfilspån. Lars-Erick funderar även han kring samspelet mellan folket och politiker.