Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?
I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:
”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.
Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.
Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”
Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.
I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.
Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.
Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).
Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.
Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!
Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.