Visar inlägg med etikett Rodenskolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rodenskolan. Visa alla inlägg

onsdag 21 maj 2014

Vi behöver ett starkt Europaparlament.

Norrtelje Tidnings politiske chefredaktör Reidar Carlsson redogör för sina intryck av den paneldebatt inför EU-valet, som Rodengymnasiet anordnade igår. Jag håller helt med honom om att man kan undra om debatten var så informativ att den kunde bidra till att underlätta elevernas val. Ovan vid debattformen och rejält ringrostig, kände jag mig själv stundtals rätt bortkommen. Men, hoppas att jag trots det lyckades informera både om Piratpartiets hjärtefrågor och min syn på den övervakning som Edward Snowden avslöjat. För den som vill veta mer om kopplingen mellan FRA och Snowdens avslöjanden hänvisar jag till en välskriven debattartikel i Expressen från den 16 september 2008, som visar att vi som ifrågasatte FRA-lagen redan då hade lyckats klura ut vad som var på G.

Vid gårdagens debatt bekräftades också något, som jag haft på känn sedan en tid tillbaka. Utan att vi riktigt vet, när detta skedde, lever vi idag i en elitdemokrati, det vill säga att vi överlåter all vår politiska makt till en ”elit” utvald av de politiska partierna och sedan har vi inget att säga till om fram till nästa val. Detta stod klart sedan jag vågat påstå att det råder ett demokratiskt underskott inom EU och att Piratpartiet vill ha ett nytt grundfördrag istället för det svårbegripliga som man hittills lappat och lagat.

Om jag minns rätt var det Folkpartiets Monica Renstig som replikerade och menade att besluten i EU är förankrade i Sveriges Riksdag genom de samråd som våra ministrar håller med riksdagens EU-nämnd, innan de deltar i Ministerrådets möten. Detta samråd är alltså den sköra tråd som ska garantera att den makt, som folket överlåtit till riksdagens ledamöter, hanteras med omsorg och respekt för EU-stadgan samt Sveriges grundlag. Här blir det naturligtvis intressant att titta närmare på processen i EU-nämnden. Tar man där uppdraget från folket på allvar eller är de bara en pluton i det knapptryckarkompani, som förre riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skrivit en bok om? Utan att göra en djupdykning efter svaret på den frågan, tycker jag mig redan här få en förklaring till varför valet till EU-parlamentet mest förefaller vara ett spel för gallerierna. Eftersom Ministerrådet ibland blir tvungen att förhandla med EU-parlamentet för att få sin vilja igenom, passar det alldeles utmärkt med ett parlament, som valts med klent folkligt stöd.

Det förklarar också varför varken ledande politiker eller media anstränger sig när det gäller att hålla isär de frågor, som hör hemma i Sveriges Riksdag, och de som ska hanteras i EU. Så blandar man bort korten och förvillar väljarna. Men sådant straffar sig. Politiker som brister i respekten för folkets behov av begriplig information, kommer i längden inte undan med att bara formellt uppfylla kraven på folkligt inflytande i våra beslutande organ. När folket upptäcker att Elitdemokrati blivit ett vedertaget begrepp, då måste de politiska partierna inse det egna behovet av kunskap om folkstyre och dess förutsättningar. Jag är rätt övertygad om att främlingsfientliga partier kan konsten att spela på människors känslor av underläge i den utveckling, som pågår. Och här passar EU, flyktingar, invandrare och muslimer in som utmärkta syndabockar.

Under de dagar som återstår till valdagen söndagen den 25 maj hoppas jag att allt fler väljare genomskådar maktspelet och inser att försvaret för de mänskliga rättigheterna i den politiska miljö, där informations- och kommunikationstekniken vunnit insteg, där behövs Piratpartiet, vars två främsta företrädare Christian Engström och Amelia Andersdotter redan visat att de både har kunskap och mod att säga stopp och belägg när tekniken används mer för att kränka våra mänskliga rättigheter än att stärka dem. Instämmer till fullo i Opassande Emmas funderingar – Om integritetsfrågan är död som valfråga, vad mer är det som är dött i vårt samhälle? Avrundar med Christian Engströms blogginlägg om Piratpartiet; och Henrik Alexanderssons om Beatrice Ask och datalagring.

fredag 5 mars 2010

Yttrandefriheten lokalt och globalt.

När anställda vid våra kommunala arbetsplatser hålls i schack med påståenden om att de är illojala om de luftar mot chefer och politiker avvikande åsikter, då är demokratin i verklig fara. Tystnaden är demokratins fiende nummer ett, så avslutar Lena Hörngren sin ledare i tidningen Dagens samhälle, som är kommunernas och landstingens tidning. Detta med anledning av att SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) nyligen gett ut boken ”Yttrandefrihet och lojalitet”, som beskriver vad som gäller för anställda i kommuner, landsting och regioner. Hon skriver bland annat följande:

”Den enkla sammanfattningen av bokens budskap till förtroendevalda och chefer lyder: Ni måste tåla kritik! Ni behöver inte tåla att folk missköter sitt jobb eller struntar i arbetsplatsens regler, men ni måste tåla att de säger vad de tycker. Också om ni tycker att de har fel och tycker att de är illojala. För den som är offentligt anställd är yttrandefriheten överordnad lojaliteten.”

Ta den sista meningen en gång till - För den som är offentligt anställd är yttrandefriheten överordnad lojaliteten! Det betyder att alla ska kunna säga vad de tycker både på jobbet och i det omgivande samhället utan att behöva befara repressalier av något slag. Om det är som det sägs att en rektor för en av enheterna beordrat sina medarbetare att inte tala med utomstående om situationen på skolan, då är den rektorn ute på diktaturens gungfly.

Det som sker på Rodenskolan är särskilt allvarligt. Skolan är en gymnasieskola där eleverna ska ges kunskap om vårt demokratiska samhälle, men också förvärva vissa färdigheter när det gäller att utöva sina egna demokratiska fri- och rättigheter. När skolans chef river ner elevers affischer i en situation då de praktiskt vill pröva sina möjligheter till demokratiskt inflytande är det knappt man kan tro att det är sant. Jag utgår från att anslaget satts upp på en anslagstavla eller en plats där det inte tydligt angivits att affischering är förbjuden. Utan att känna till skolans ordningsregler föreställer jag mig att en elev på skolan äger rätt att sätta upp en affisch i en angelägenhet som rör honom eller henne och andra i deras egenskap av elever, utan att ett sådant anslag ska godkännas av skolans ledning i förväg. Skulle affischens innehåll strida mot lag och förordning borde ett borttagande föregås av ett samtal med de berörda, då det ligger ett lärande i en sådan situation.

Om så inte skett, är väl det enda rätta att slå på stora trumman och uppmärksamma det omgivande samhället på att den person som har ansvaret för lärares och elevers arbetsmiljö åsidosätter deras demokratiska fri- och rättigheter. Det är inget mindre än en präktig skandal! Samtidigt är det en signal om att vi inte kan ta för givet att makthavare respekterar mänskliga rättigheter och demokratiska spelregler. Om jag vore lärare eller elev, skulle jag starta en anonym blogg för att med den, som kanal, regelbundet sprida information om det som pågår bakom Rodenskolans murar. Offentlighet och transparens är det enda som kan motverka makthavares odemokratiska metoder.

Intressant att notera att de försök som görs i vårt lokala samhälle för att hindra elever att uppmana till en demokratisk aktion, har sitt ursprung ur samma rädsla för det fria ordet som emellanåt tar sig riktigt groteska uttryck i den stora vida världen. När argumenten riskerar att smulas sönder under offentlighetens tryck, då tar man till mörkläggning. Här berättar Hax om hur amerikanska myndigheter använder sig av Upphovsrätten för att hindra publicering av dokument som läcker ut. Ett beteende som kommer att spridas runt hela klotet om ACTA-avtalet går igenom. Här hemma har HD redan avgjort ett mål till förmån för en upphovsrättsinnehavare, som ogillat att hans bilder publicerats i en skärmdump.

Pirater i Göteborg gör sitt för att sprida kunskap om alternativet Creative Commons License, vilket Majestatis Pluralis berättar om. Anna Troberg och Rick Falkvinge ute på turné filar på en bättre språkdräkt åt Piratpartiets hjärtefrågor. I kommentarstråden kan vi se hur det goda anslaget av meningsmotståndare vrängs till sin motsats. Förmåga att finna de rätta orden är att seriöst pröva de formuleringar, som så lätt leder en del läsare vilse. Anna har inspirerats till ännu ett inlägg. Intressant om Carl-Johan Rehbinder analyserade och kom med goda råd. Lars-Erick kommer med konstruktiv kritik.

För övrigt är datalagringen fortfarande på tapeten. UNT:s ledare talar om att den inte kan undvikas, medan Lake noterar att MEP Lena Ek talar om att det måste göras frivilligt. Mark Klamberg klargör skillnaden när man jämför olika sätt att lagra trafikuppgifter – antingen hos internetleverantörer, som datalagringsdirektivet handlar om eller i FRA:s superdator Titan, som lagklustret kring FRA:s verksamheten handlar om. Se där något att bita i! I nuläget känner jag större misstro gentemot FRA:s verksamhet, medan risken för missbruk (men också möjligheten att vi i så fall får reda på det som sker) läggs i flera olika händer med datalagringen. Som att välja mellan pest och kolera, alltså. Techrisk noterar att företrädare för Sverige gärna säger ett i offentliga sammanhang, men i verkligheten gör något annat.

Med detta tar jag nu helg och återkommer först på tisdag. Måndag är jag inbjuden att medverka vid 100-årsfirandet av Internationella kvinnodagen i Södertälje, som är ett framåtsyftande avstamp inför kommande år.

Intressant.

tisdag 26 januari 2010

Människosyn och förhållningssätt.

Med all rätt är det många, som har reagerat på den artikel i Aftonbladet där två ledande moderater sågar en sjukskriven trebarnsmamma jäms med fotknölarna, då de - i hennes sätt att beskriva sin situation - sett en möjlighet att tvåla till oppositionen. Sagor från livbåten gör med hjälp av Isobel Hadley Kamptz en kommentar värd en omläsning flera gånger. Vad jag kan se handlar det om människosyn och förhållningssätt utifrån en oförmåga till empati men också, vilket är min gissning, en vilja att se kvinnan ifråga som en del i meningsmotståndarnas vapenarsenal.


När jag under senare tid försökt fånga vad som borde komma istället för vänster-höger retoriken, har jag tyckt mig sakna ord. Ordkriget, som pågått i åratal och accelererar inför ett val, har skapat en inlåsningseffekt, där de eftertänksamma och empatiska människorna på ömse sidor tvingas genomlida många kval på grund av rädslan att en rejäl och ärligt menad kritik ska skada det parti, som man trots allt känner lojalitet med. Men om det är med den sortens retorik, som dessa moderater ska fånga väljare, då ber jag en högre makt bevara det största allianspartiet. Så illa kan det inte vara tänkt att ”arbetslinjen” ska fungera. Jag håller med Marcus, när han skriver: ”arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.” Turligt för moderaterna att de har en kämpe som Mary XJ – hon tillhör de inom alliansen som har en juste människosyn och praktiserar ett juste förhållningssätt. Men vad hjälper det, när hennes ledande partivänner beter sig så exempellöst illa?!


Mobiliseringen av en människas inneboende kraft kräver ett metodiskt arbete tillsammans med kapabla ledare, som har den insikten och kan förmedla hur befriande det är att öva upp förmågan och kunna ta makten över det egna livet. Vad jag kan se behövs det (som min pappa elektrikern lärde mig) ”transformatorer”, som kan transformera informationen emellan myndighetspersoner, som reser krav på att en människa ska kunna försörja sig själv, och den enskilde individen, som inte ser några utvägar i ett tilltrasslat liv. Jag ser det, som hänt, som ett utmärkt exempel på att den traditionella höger-vänster-retoriken triggar igång människors sämsta sidor och dessutom förefaller människor, som lever i och med politiken över tid drabbas av tänket att människor i utanförskap behöver att någon styr och ställer i deras liv och håller ett vakande öga på dem och deras beteenden, när de vistas ute i offentligheten eller på internet. Detta istället för att erbjuda en juste hjälp till självhjälp när livet trasslar till sig. Målet måste vara att erbjuda några handtag så att en människa fortsättningsvis kan ta ansvar för sig själv och sitt eget liv. Men på vänsterkanten verkar man också tro på att beslut högt över huvudet på folk, kan lägga livet tillrätta.


Läste hos Pär Ström om domaren, som utdömt GPS-övervakning av skolkande skolbarn. Även om detta hänt i USA kan vi se tendenser även här hemma där övervakningskameror förväntas råda bot på sådant, som handlar om hur vi abdikerar från uppgiften att samtala om en juste människosyn och att praktisera ett juste förhållningssätt. Har människor i skolvärlden totalt tappat förmågan att kommunicera med elever, föräldrar, personal inom elevvården och andra viktiga personer i elevens nätverk samt att dra nytta av det tänk som ligger till grund för arbetsmiljölagen?


Om jag minns rätt från min tid som skyddsombud, kan ombudet med stöd i lagen ta initiativ och ge chefen i detta fall rektor förslag till åtgärder för att både lärare och elever ska kunna skapa en bra arbetsmiljö tillsammans. Om rektor underlåter att möta ombudet och diskutera detta och eventuellt komma med alternativa förslag till lösningar, har ombudet möjlighet att låta saken gå vidare till Arbetsmiljöinspektionen. Och ombudet är därefter befriad från sin skyldighet att konstruktivt föreslå åtgärder. Den, som arbetar med elevhälsa, vet att hälsa och välbefinnande hänger samman med möjligheter till delaktighet och inflytande över den egna situationen samt kontinuerlig återkoppling där självkänsla och självförtroende ges möjligheter att växa. Alla som arbetar i miljöer med barn och ungdomar, måste vara medvetna om att de har sin del i detta arbete.


Det tänker jag på, när jag grunnar på hur jag ska hantera den information, som jag fått i ett anonymt mejl från någon, som arbetar vid Rodenskolan – Norrtälje kommuns gymnasieskola. En effekt av några tidigare blogginlägg, som jag känner att jag måste ta ett ansvar för. Samtidigt förfogar jag över ett verktyg, som rätt använt kan öppna upp den slutna värld, där människor är rädda för att uttala sig offentligt och där elevernas uppsatta anslag med bäring på de problem, som finns, tas bort från anslagstavlorna. Tror att jag börjar med att länka till Emil Isberg, som måhända kan ge mig några goda råd, eftersom han gillar Internet och besitter kunskap om ledarskap m m. Tyvärr finns inga länkar till de inlägg, som anställda gjort i Norrtelje Tidning. Som en del i tidningshuset Stampen ransonerar Norrtelje Tidning sitt utbud på webben.


För övrigt har den 7:e förhandlingsrundan om ACTA-avtalet börjat idag i Mexiko, vilket EFF skriver om och under det spanska ordförandeskapet görs nya utspel i linje med tidigare ambitioner, vilket såväl Sagor från livbåten, Christian Engström och Hax med flera skriver om. Liberal och långsint bidrar med en kommentar till Carl Bildts syn på nätet.

Intressant.