Vara politiskt hemlös har även goda sidor.

Att vara politiskt hemlös är i dag bättre än att vara moderat, avslutar Margit Gennsers utträdesbrev. Det är en mycket starkt laddad slutkläm, där varje ord är skrivet med stor smärta, upplever jag det som. Att lämna ett parti, som man tjänat under decennier, är inget man gör så där i en handvändning. Men, när det väl är gjort måste man välja mellan att leva i en partipolitisk ”asyl” med ständig sorg i hjärtat eller att ta chansen att utforska andra partier, men framförallt andra människors resonemang inför de val man gör. Fram till dess att man tar steget ut i det tidigare okända, råder det – i vart fall som jag minns från min tid som socialdemokrat – ett förhållande där man ska håll sig på sin kant och inte umgås med meningsmotståndare. Något som med tiden leder till att man börjar odla myter om ”de där andra” och attityden ”vi och dom” etableras, vilket gör att man alltid finner försvar för vad man själv gör och nagelfar andra för vad dom inte gör. Ett allt annat än framgångsrikt beteende om man vill göra världen bättre. Därför välkomnar jag Margit Gennser ut i det partipolitiska ingenmansland, där ordet verkligen är fritt och den enda hon behöver visa trohet och lojalitet mot är sig själv. Hon har redan tagit det första steget.

Hennes beslut har kablats ut och mötts av många blandade känslor. Bara den, som är ointresserad av politik eller sina partipolitiska motståndare, kan förhålla sig likgiltig. Väljer en kommentar i högen, som visar att den, som tänker längre än näsan räcker, inser att Gennsers avhopp är en förlust för integriteten inom alliansen – Hanna Wagenius. Men det håller nog inte Staffan Danielsson med om, men det hedrar Hanna att hon med fräsch ungdomlig blick kan se var den skon klämmer. Bloggen Bent har gjort sin bedömning och handlat därefter. Tänk om partistrategerna kunde samla ihop dessa vittnesmål och göra dessa till ett underlag för samtal om partiernas inre arbete och hur man visar respekt för oliktänkande, så att man inte går miste om den breda belysningen, vilket krävs för en bra problemlösning och med det uppnå en framgångsrik politik.

Att integritetsfrågorna med koppling till internet fått betydelse i valrörelsen, råder det inga tvivel om och SvD:s artiklar här och här visar att de etablerade partierna inte kan bortse från att Piratpartiet ser ut att komma in i EU-parlamentet och därmed etablera sig i den svenska politiken, även om deras möjligheter att påverka vid omröstningar måste ses som ytterst begränsad. Men å andra sidan är det ju inte i plena som besluten tas, om vi ska tro de sakkunniga, som yttrat sig om den saken i samband med Anne-Marie Pålssons sorti. Den mer pragmatiske accepterar uppgörelser vid fikabord och i bastun och där tror jag att Christian och andra i PP kan klara argumentationen, utan att för den skull ringakta den roll som MEP:er har vid omröstningarna. SvD:s kartläggning visar att det räknas också.

Från EU-valet är steget inte långt till Göran Rosenbergs artikel Nationen på gott och ont i dagens DN och nationaldagen infaller dessutom dagen före EU-valet. Det är alltid intressant att läsa det Göran skriver, då han har en human syn på mänskligheten som grundbult och dessutom är en skribent av rang. Därför njuter jag vid läsningen av hans analys av sakernas tillstånd, men blir rejält överraskad av hans förslag – att införa en obligatorisk och allmän samhällsplikt med uppgift åt alla medborgare att ”stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna”. Sedan han kastat ut denna brandfackla, ber han att få återkomma med detaljerna och lämnar ut sin mejladress info(snabel-a)rosenberg.se Har han insett nätets möjligheter eller har han en mer eller mindre färdig modell, som han vill ”förankra”? Jag hoppas på det förra, då det först och främst gäller att reda ut om uppgiften ska vara obligatorisk eller kan lösas på frivillig väg med hjälp av folkbildning och användning av IT. En uppgift för organisations-Sverige, som idag måste kunna Lagen om offentlig upphandling (LOU) för att lägga anbud och konkurrera om att få göra de insatser, som samhället beställer? Eller en helt ny modell för att föra dialog med med folket? Intressant.

Sedan en runda för att se vad mina bloggvänner uppmärksammar: Mark Klamberg om Svensk Juristtidnings temanummer om integritet; Jens O med video-klippet Just du är en terrorist innan han skriver några ord om Margit Gennsers avhopp och FRA-förslaget; Daniel Rhodin med ett intressant resonemang om liberalism; Mitt i steget med Skymning i demokratin; Leo med en rapport från PP:s valturné; Opassande toppar med FRA-förslaget; Anna Troberg med bl a några ord om bredbandsdagarna i Kista; Kulturbloggen om bl a att Astrid Lindgren-priset ger fler böcker och bibliotek till palestinska barn; TkJ om hur virus sprids via kommentarer på YouTube; Ting & Tankar om ett release-party och en intressant hemsida; Scaber Nestor om en artikel i SvD Brännpunkt; och Stefan Stenudd om Expressen-reporterns misstag, som jag ser som exempel på detta att om man drivs av låga motiv kan resultatet allt som oftast bli något annat än vad man planerat. Även om kvinnan handlat aningslöst och egoistiskt kan det väl finnas gränser för jakten på henne. Sedan är det en annan sak att ju hårdare motstånd utifrån desto hårdare sammanhållning inne i bunkern och det är väl inte det, som journalisterna vill åstadkomma?