Vanmakt leder till våld, som föder våld.

Läser Anders Mildners berättelse om hans erfarenheter av händelserna i Göteborg 2001 och slås av minnesbilder från mitten av 50-talet då ”raggarungdomen” även i mindre städer satte skräck i de välartade medborgarna, som ropade på hårdare polisiära tag. Då kunde bl a SSU fungera som en transformator mellan dessa rebeller och polisen, som då hade kloka arbetsledare med insikt i hur sociala förhållanden påverkade ungdomarna och att samtalet var en viktig kanal för ömsesidig förståelse. Då sågs det inte som en svaghet att polisen deltog i samtal där ungdomar ur olika läger kunde ge sin syn på samhället och bli tagna på allvar. Minns särskilt en mycket arg ung man, som min mamma uppskattade för att han hade vett att ta med sig fikabröd till våra möten hemmavid, vilket SSU-arna aldrig ägnat en tanke. När de båda träffades många år senare – hon som undersköterska vid sjukhusakuten och han som ambulansförare – då lät han henne förstå vad det hade betytt för honom att hon tidigare hade sett honom i hans friska öga. En motorklubb blev resultatet av våra möten och ur föreningsarbetet växte hans och andras lust att ta ansvar i utbyte mot att samhällets företrädare var beredd att ge och ta vid diskussioner.

Anders Mildners berättelse gör mig sorgsen till mods. Det sägs att samhället utvecklats, men här kan den, som vill se, notera att attityderna idag mot unga människors frustration och ilska hårdnat hos politiker och andra, som kommer i deras väg. Nu hörs ofta krav på hårdare tag. 1968 hade vi kårhusockupationen och flera av deltagarna vid denna händelse fortsatte därefter att arbeta för en bättre fungerande demokrati. En av dem blev med tiden sinnebilden för föreningslivets engagemang i socialt arbete bland ungdomar; Anders Carlberg, som tillsammans med ett gäng entusiaster startade Fryshuset i mitten av 1980-talet. Vid den tiden hade politikernas attityder mot de kommunala fritidsgårdarna blivit allt frostigare, delvis beroende på att denna verksamhet inte hade något starkt lagstöd men också därför att Socialdemokraterna börjat kasta lystna blickar på en verksamhet, som man ansåg att ideella organisationer kunde driva på entreprenad. ”Egenmakt” var ordet för dagen och det var i fritidsgården, som denna skulle komma till uttryck. Idag har politiker från höger till vänster hjälpts åt att lägga ner de flesta fritidsgårdar utan att särskilt många föreningsdrivna fritidsgårdar kommit i deras ställe.

I slutet av mars 2009 skrev Ivar Forstadius, sakkunnig i ungdoms- och kulturfrågor vid Fryshuset krönikan Framtiden blev kvar i 70-talet med bl a följande: ”I praktiken borde t ex. skolan samverka med föreningslivet, biblioteken med fritidsgårdarna, socialtjänsten med kulturskolan osv. Alla dessa konstellationer skulle kunna utvecklas med hjälp av varandra.” Så sant, som det är sagt, men ska detta ske, krävs en uttalad politisk vision om unga människor, som resurser i ett samhälle där mobiliseringen av deras kraft kan ses som viktigare än allt prat om hårdare tag och straff allt längre ner i åldrarna. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att den frustration, som växer ur politikernas arrogans gentemot ungdomarnas uttryck för sin vanmakt, leder till erfarenheter som det krävs extraordinära krafter för vända till något konstruktivt och gott.

Oftast leder dessa motsättningar till erfarenheter, som växer i en nedåtgående spiral hos både ungdomar och politiker. Därför måste alla, som har hand om förståndet, hjälpas åt att balansera ”vän av ordning”, vars förkärlek för batonger frodas likt ogräs i den här sortens situationer. Detta utan att försvara kriminella handlingar. Att förklara en utveckling är inte detsamma som att försvara den! Isobel tror att om det, som Anders beskrivit, hade hänt idag skulle situationen behandlats annorlunda i media. Jag är inte så säker på det. I så fall skulle regeringen inte kunna gå på i ullstrumporna så som nu sker. FRA-lagstiftningen framställs, som ett under av skydd för integriteten; Behovet av förlikning kring tillägg i Telekompaketet har uppstått när parlamentet, lyssnat på folket och krävt ett starkare skydd för användarnas integritet, vilket Ministerrådet inte är berett att ställa upp på; Polismetodutredningen, ACTA-avtalet och Teledatalagringen väntar om hörnet. Allt detta säger mig att politikerna ser oss medborgare som ett allvarligt hot mot dem själva i synnerhet och samhället i allmänhet, varför de vill ha möjlighet att kartlägga, övervaka och sila allt det, som vi gör på nätet, i tro att staten därmed kan skapa trygghet. Men att se på allt detta ur ett helikopterperspektiv och ställa fler än en minister i taget mot väggen för att besvära dem om deras syn på det svenska folket, det har media hittills inte intresserat sig för. Åtgärderna som regeringen vidtar står inte i någon rimlig proportion till antalet allvarliga brott. Inser man inte att den politiska arrogansen och de hårdare tagen kommer att föda mera våld?

Henrik Alexandersson förklararTeledatalagringen här, här och här. Christian Engström gör en historisk tillbakablick och spår att ett beslut om teledatalagringen kommer i riksdagen omedelbart efter det att valet till Europaparlamentet klarats av; Opassande ser också detta; Göran Widham berättar att han pratat om Pirater – tjuvar och banditer? hos sin Rotary-klubb; Mark Klamberg skriver om Polismetodutredningen; Lars-Erick frågar var riksdagens FRA-kritiker står idag och undrar också om regeringen är ond, sedan han uppmärksammat ett inslag om datalagringen; och MinaModerataKarameller förstår inte att alla andra partier tar Piratpartiets frågor och gör dessa till sina istället för att försöka smutskasta dem. Jag håller med och ser att den enda förklaring, som håller är att de flesta politiker gjort en dygd av att vara analfabeter när det gäller internet. En sorts antiintellektuell snobbism helt enkelt. Avslutar med Badlands Hyena, som ser det hela ur sitt speciella perspektiv. Intressant.