Vem tjänar mest på att det slås in kilar mellan journalister i etablerade media och alla glada amatörer i bloggosfären? Den frågan ställer jag mig sedan jag läst författaren och filosofen Roland Poirier Martinssons kolumn ”Karl Rove i Almedalen”. Dessförinnan hade jag igår läst artikeln av Martin Jönsson, som han skrivit för Göteborgs-Posten men också publicerat på sin blogg i SvD. Herr Poirier Martinsson avfärdar många av oss bloggare som opimionshaverister, som tar vara på fallfrukt och låter den jäsa (och svamlar på fyllan kan man tänka). Hur kan den, som presenterar sig som författare och filosof, hemfalla åt sådan billig retorik? Kan arrogansen förklaras av den roll, som han har i den idéproduktion som Timbrosfären ägnar sig åt? Eller eftersträvas en revision av begreppet demokrati?
Martin Jönsson är mera resonerande kring mediernas dilemma med ett sviktande förtroende hos folket, varför han ser att en dialog bör komma till stånd. I brist på den dialogen ser han att det i andra sociala media stöts och blöts företeelser, som inte kan avfärdas så enkelt, som en del aktörer inom de etablerade medierna gör. Martin Jönsson efterlyser en bättre interaktiv dialog mellan journalister och läsare. Men på den nivån ser inte herr Poirier Martinsson att röra sig. Med vänner bland journalister i de högre environgerna, har han svårare att se att de mäktiga blir ännu mäktigare, därför att de omges av journalister, som i likhet med herr Poirier Martinsson trivs i maktens närhet. Självklart dock att en hederlig politiker är lika betjänt av av ett juste stöd, som den enkle medborgaren.
En helt annan vinkel bjuder Cordelia Edvardson på i sitt inlägg ”Mentala blottare banar väg för FRA”, där hon har en teori, som jag hört förut. Den handlar om att riksdagens ledamöter blivit så avtrubbade av att det finns – som hon kallar det – alltför många ”mentala blottare” på nätet att riksdagsledamöterna lockades tro att det därför inte längre fanns någon integritet att vara rädd om. Man kan tycka vad man vill om alla dessa själsliga utvik, men vad både hon och i så fall riksdagens ledamöter bortser från det är att dessa människor gör detta av egen fri vilja. Men bara för att de ägnar sig åt det, betyder det inte att staten därmed har rätt att kränka oss alla andra. Dessutom undrar jag vad det egentligen är för skillnad på att människor bjuder på avsnitt av sina personliga liv och när Lars Norén gör det? I bägge fallen tror jag att det hjälper den som skriver att mest se sig själv.
Avslutar med Badlands Hyena, som har något mycket väsentligt på hjärtat. Instämmer helt i vad MinaModerataKarameller skriver. Intressant.
