Igår var jag i Stockholm för att tillsammans med många andra pensionärer besöka ABF-husets Fabian-salen, för att lyssna på författare Annika Borg, norrtäljeprofilen Willy Borgs dotter, som berättade om sin senaste bok Inga fler dagar inom parentes.
Jag har haft boken i min ägo, sedan Boklördagen i Norrtälje, men bara hunnit eller orkat med den halvvägs. Eftersom den rör vid känslor, som varje sörjande människa kan känna igen sig i, men inte alltid har möjlighet att sätta ord på, kan man inte sträckläsa den. Jag har förundrats, medan jag läst, att Annika haft förmågan att beskriva det kaos, som man befinner sig i när en kär anhörig dör. Hur har hon förmått fånga orden och sätta dem på pränt? Under hennes föreläsning fick jag förklaringen – hon visste inte att hon hade en bok om sorg inom sig, den rann ut ur henne genom fingrarna, som skrev och skrev. Det var värt resan till Stockholm att få höra henne säga det. Under frågestunden tog jag mod till mig och talade om detta för henne och alla andra åhörare. Efter föreläsningen var det många, som var intresserade av att själva läsa boken. Men bokförlaget var tråkigt nog inte på plats. I gengäld gavs åhörarna tillfälle att tala med varandra och under väntan på bussen vid hållplatsen på Sveavägen berättade en fram till dess helt främmande kvinna vad Annikas röst, radioprästen, hade betytt för henne. Ur upplevelsen av Annika blev vi så förtroliga att kvinnan bad mig hälsa till staden Norrtälje, där hon en gång haft en väninna, som tyvärr inte var i livet längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar