Allt strävar efter sin egen jämvikt.

Går det att finna en vettig balans mellan juridik, ekonomi, demokrati och rättssäkerhet när det gäller upphovsrätten? Det undrar jag sedan jag läst ytterligare ett inlägg av Kevin Kelly. Jag inledde igår med inlägget Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn och har översatt det han skriver för att underlätta för den, som i likhet med mig själv, kan ha svårt att hänga med. Google Översätt fixar inte alltid en översättning, som är begriplig i alla dess delar, vilket kräver en del sökande i andra källor.

”Ingenstans är trenden mot konstant rörelse tydligare än i nöjesbranschen centrerad i södra Kalifornien. Hollywoods "kultur-industriella komplex" omfattar inte bara film utan även musik, multimedia, temapark, design, TV-produktion och reklam.

Stora filmstudior gör inte längre film. Lösa entreprenöriella nätverk av småföretagare gör filmer, som visas under de stora studiornas namn. Förutom olika kameramän, plockas ca 40 - 50 andra företag, plus frilansare, ihop för att producera en film, dessa inkluderar specialeffektsäljare, produktplaceringsspecialister, ljustekniker, administration, säkerhetsfolk och cateringföretag. De fungerar som en finansiell organisation för att genomföra filmprojektet, och sedan när filmen är klar, skringras man. Rätt snart kommer de att träffas igen som andra filmskapande enheter i helt nya ad hoc-arrangemang. Cyberpunkförfattaren Bruce Sterling har på sitt eget oefterhärmliga sätt beskrivit flödet i "Hollywood-film adhocracies." Att göra en film, säger han, "Du handplockar ett gäng frilansare, exponerar en film, med hjälp av filmen som skylt säljs birättigheter och sedan den blivit överförd till video, försvinner alla."

Färre än tio underhållningsföretag sysselsätter mer än 1.000 anställda. Av de 250.000 människor, som deltar i underhållningskomplexet i Los Angelesområdet, sysselsätter uppskattningsvis 85% av företagen 10 personer eller färre. Joel Kotkin, författare till artikeln i Inc. Magazine, "Varför varje företag kommer att se ut som nöjesbranschen," skriver: "Hollywood har muterat från en industri av klassiska stora, vertikalt integrerade företag till världens bästa exempel på nätverksekonomin. Så småningom kommer varje kunskapsintensiv industri hamna i detta platta, finfördelade tillstånd. Hollywood har precis kommit dit först". När detta skrevs 1995 sågs det som en milstolpe i utvecklingen.”

Sett i detta ljus måste man fråga sig om det inte är hög tid att ifrågasätta det rimliga i att den del av upphovsrätten, som dessa underhållningsföretag köpt upp för sin produktion, ska vara skyddade under lika lång tid som den rättmätiga upphovsrättsinnehavarens ideella rätt d v s livstid +70 år. Vad skulle hända om man lagligen begränsade de närstående rättigheterna till ett antal kortare perioder, för att stärka kreatörens förhandlingssits och tills samhället upprättat en databas med möjlighet att registera olika överenskommelser under olika licenser?

Om regeringen menade allvar med att vi ska ha en upphovsrättslagstiftning som främjar kreativitet borde den utredning, som Jan Rosén fått regeringens uppdrag att genomföra, ges ett nytt utvidgat uppdrag, möjligen under annan ledning. Han sa tidigare till bland andra DN:s Erika Svantesson att skyddstiderna måste synka bättre, men drog då en helt galen slutsats. Det är säkert så att Jan Rosén är Sveriges skarpaste hjärna när det gäller den lagstiftning kring upphovsrätten som hittills växt fram med hans och andras hjälp. Men jag tvivlar starkt på att Jan Roséns kunskaper om den globala ekonomiska utvecklingen är så väl utvecklad att han är kapabel att inse att de s k närstående rättigheterna måste ses som något väsensskilt från kreatörens rättigheter till sitt verk. Sedan jag läst artikeln Jan Rosén om juristen i informationssamhället tycker jag att det är uppenbart att han idag ser uppgiften att fostra nätsurfande tonåringar som sin främsta uppgift.

Bakgrunden till Jan Roséns uppdrag är enligt Regeringskansliets webb ett direktiv från den 10 april 2008 om en översyn av vissa frågor om upphovsrätt, Dir. 2008:37. ”I uppdraget ligger att se över bestämmelserna om upphovsrättens övergång i 3 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), vissa frågor om avtalslicenser m.m. samt hela upphovsrättslagen i redaktionellt och språkligt hänseende. Enligt direktiven skulle frågorna om upphovsrättens övergång och vissa frågor om avtalslicens redovisas i ett delbetänkande senast den 31 oktober 2009 och uppdraget i övrigt senast den 31 oktober 2010. Genom beslut om tilläggsdirektiv den 25 juni 2009 utökades uppdraget till att omfatta vissa ytterligare frågor avseende framför allt avtalslicenser. Samtidigt förlängdes utredningstiden så att slutredovisning av uppdraget skulle ske den 31 januari 2011, och tiden för delbetänkandet flyttades fram (dir. 2009:65).”

Den 8 april 2010 överlämnades delbetänkandet Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24). Då förlängdes utredningstiden och kvarvarande del av uppdraget ska redovisas senast den 8 april 2011. När delbetänkandet presenterades skrevs ytterst litet om dess innebörd, i vart fall skedde inte någon mer ingående granskning. Mårtensson, Carls konsumentblogg Cybernormer m fl försökte bli klok på innebörden av det hela vilket ledde till berättigade frågor. Under den här och tidigare process har det diskuterats om Jan Rosén besitter den opartiskhet som saken kräver. P3 visade redan i maj 2009 att han själv inte ser att hans engagemang kan vara rätt enögt. Mathias Klang visar med sitt inlägg i samband med en rättssak att Jan Roséns tolkningar, som Tingsrätten stödde sig på, att ”en konsekvent tillämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först”. Anders Widén ser Värsta bortklantade affären - ever.

Det är således hög tid för alla intresserade av rimligare regler för immateriell rätt att vässa argumenten och verka för en annan tingens ordning. I den här saken krävs inte bara juridisk sakkunskap utan minst lika mycket kunskap om global ekonomi, företagsamhet och alla andra mänskliga rättigheter än den som Jan Rosén närmast maniskt har hakat upp sig på. Vore det någon stake i de riksdagsledamöter, som säger sig värna om kreatörernas rättigheter och privatpersoners rätt till användning av material för kultur och kunskap samt skydd för internetanvändarnas integritet skulle man snarast se till att Jan Rosén fick sällskap av människor med sådan kompetens samt förlänga tiden för utredningen. Om Sverige vill vara bäst i klassen inom EU krävs ett rejält omtag, även i den här frågan.

Glädjande nog går det kreativa livet vidare, trots Jan Rosén och andras krampaktiga försök att bromsa utvecklingen. Kristina Alexandersson bjuder på goda exempel. Från Bryssel ställer Hax frågan Vilka politiker vill vi ha och Skivad lime tar avstamp i det som är alarmerande och tycker sig se hoppfulla tecken till en positiv förändring. Intensifier har tagit del av det som just nu upprör. Vad är det vi ser? Juridiken som bekämpar tekniken eller mäktiga intressen som demonstrerar sin makt? Eller en kombination av både det ena och det andra?

Intressant?