Konsten att hantera sin besvikelse.

Den som sig i leken ger, den får leken tåla. I det politiska spelet måste varje partiledare ta ett eget ansvar för det egna partiets situation när man ger sig in i en allians med andra. Det synsättet intar Fredrik Reinfeldt i förhållande till Maud Olofsson, som luftar sin besvikelse över valresultatet, sedan hon tvingats inse att Centerpartiet betalat ett högt pris för att hon gett Fredrik Reinfeldt möjlighet att briljera med vad som i dessa kretsar kallas regeringsduglighet. K G Bergström gör en analys sedan tidningen Expressen intervjuat de bägge partiledarna i artikeln med den braskande rubriken Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i storbråk.

I sak har Fredrik Reinfeldt rätt – varje ledare i alliansen måste ta ett eget ansvar för de bedömningar som gjorts under vägs. De eventuella offer, som Maud Olofsson kan ha gjort för sammanhållningens skull, är resultat av hennes egna bedömningar, vilket hon själv måste ta ansvar för. Reinfeldts jämförelse mellan Göran Hägglund och Maud Olofsson visar att han inte är mottaglig för synsättet att han och Moderaternas riksdagsgrupp kan ha bidragit till deras problem. Tvärtom menar han att dessa ledare måste lära läxan. ”Jag har själv suttit i ett parti där vi var arga för att vi inte fick tillräckligt genomslag. Men det berodde på att vi inte var tillräckligt relevanta. Vi förändrades och på det sättet skapade vi ökad relevans och det är möjligt att göra för alla politiker, säger moderatledaren till Expressen.” Den meningen i artikeln är intressant och visar att Fredrik Reinfeldt är en rätt självsäker general i striden om den politiska makten.

Även om Göran Hägglund intar en annan hållning än Maud Olofsson, står det klart att även han är ifrågasatt inom det egna partiet. Alliansfritt Sverige lyfter fram att den kristna högern inom partiet aktivt arbetar för att Mats Odell ska komma i Hägglunds ställe. Politikerbloggen länkar till en intervju med honom i TV4, vilken visar att han inte är ovillig.

Otvivelaktigt kände Maud Olofsson stor entusiasm vid tillkomsten av Alliansen, varför det är rimligt att tro att hon också känt ett mycket stort ansvar för sammanhållningen. Det är inte bara K G Bergström som kan se att Maud Olofsson trodde sig om att kunna lotsa Centerpartiet framåt, trots att hon gjorde många av sina medlemmar och väljare besvikna. Sedan är det väl mänskligt att hon är besviken på polaren Fredrik, som kunde ha kostat på sig att någon gång stå vid hennes sida och berätta vad hennes insatser betytt för hans framgång. Magnus Andersson är tydlig och tycker att Centerpartiets ledare måste se vad det handlar om. SvD strör salt i såren med rubriken Utan rötterna vissnar Centerpartiet. Per Ankersjö delar inte det synsättet och med Stockholmscenterns framgångar i ryggen ser han naturligtvis utvecklingen från detta perspektiv. Det tyder på att han är pragmatisk och inte längre har några problem med Centerpartiets svek när det gäller FRA och datalagringen. Kent Persson (m) gör sitt bästa för att allianspartierna ska besinna sig och fortsätta på sammanhållningens väg, vilket dock även ställer krav på Moderaterna.

Döva som allianspartierna är och har varit när det gäller alla beslut om övervakning och kontroll av medborgarnas liv tvingas jag konstatera att alliansen gjort Sverige till en stat där jag som medborgare nu tvingas fundera på att använda anonymiseringstjänster för att kunna upprätthålla respekten inför mig själv som nätmedborgare. Dagarna efter beslutet i riksdagen den 14 oktober 2009 tog jag steget och blev medlem i Piratpartiet. Att PP inte fick så stort genomslag i senaste valet innebär inte att Piratpartiet väljer den väg som Fredrik Reinfeldt förespråkar. Vi tänker göra allt vi kan för att få det svenska folket att inse vad den övervakning och kontroll, som regering och riksdag ägnar sig åt, kostar oss både som medborgare och kunder hos olika teleoperatörer. Svensk Myndighetskontroll gör också ett nedslag och redovisar Alliansens liberala sinnelag som det kommer till uttryck i beslut i Sveriges Riksdag. Nikke Lindqvist berättar om svårigheter kring det senaste förslaget om förbud mot fotografering. Nätverket Svart Måndag har översatt information som visar att den tyska förbundspolisen funnit att datalagring är ineffektivt.

Annars är det händelserna i Egypten som fångar vårt intresse. Telecomix organiserar hedervärda insatser för att upprätta kommunikationsvägar sedan landets regim släckt ner möjligheten för landets medborgare att hålla kontakt med yttervärlden. Med tillgång till internet kan vi följa händelserna på ett helt annat sätt än tidigare. Opassande skriver om hela världen på sitt köksbord. Johan Westerholm varnar för att utvecklingen kan ta en oväntad vändning. Må så vara, men risken för att svenskars medverkan, ska göra ont värre, måste vägas mot de möjligheter, som alla säkerhetschefer till trots också finns. Vad vet vi om USA:s intresse att bevara sakernas tillstånd? Därför förstår jag varför Joakim Jardenberg känner sig stolt över att vara blockerad i Burma. Lars-Erick noterar att Sveriges Radio går före och visar vägen genom sin start av Radioleaks. Det gillar jag eftersom jag tycker att medias granskning är nödvändig för att demokratin ska fungera. Och som internetanvändare gäller det att vi håller ihop i kampen för ett öppet och fritt internet.

Därför gläds jag åt initiativet som medlemmar inom Swedish Network Users Society tagit genom att dra igång en paraplyorganisation under begreppet Internetanvändare. Tanken är att enskilda medlemmar i olika organisationer ska väcka den förening, som man redan är medlem i, till insikt om det värdefulla i att vara med i en förening för nätanvändare. IKT-kunskapen måste ges plats inom det traditionella föreningslivet och här måste de medlemmar, som redan insett internets betydelse, gå före och visa vägen. Som användare är man inte bara kund och konsument, utan i hög grad även medagerande när det gäller skapande av olika former av innehåll, där tillgång till ett fritt ocensurerat nät är A och O.

Intressant.