Polisen har bevis – folkbildningen är gravt eftersatt.

När jag läser OlofB:s blogginlägg med anledning av artikeln i SvD, har jag svårt att tro mina ögon. Följer hans länk och kan med egna ögon se hur Rikspolisstyrelsens jurist tolkar och tillämpar Sveriges lagar. Skrämmande. Men det allra svåraste att ta in är att nästan 90 procent av de drygt 2 tusen som läst artikeln tycker att det är helt OK att polisen hänger ut misstänkta gärningsmän på sin hemsida. Nyheten finns i en rad andra medier – DN; DN; Norrbottens-Kuriren; Ekot och TV4 Play.

Vid närmare koll visar det sig att det hela började redan i augusti 2009, när Polisen i Skåne hade börjat lägga ut bilder på misstänkta på den egna webbplatsen. Då visade det sig att fler polisdistrikt ville följa deras exempel. Datainspektionen yttrade sig och menade att sådan publicering kunde godtas endast i undantagsfall och ansåg att saken kräver en lagreglering varför de sände sitt yttrande till Justitieutskottet. Att polisen och Beatrice Ask inte har några betänkligheter, utan syndar på nåden, förvånar mig inte. Men svenska folket?! Ser man sig verkligen som folkpoliser? Det som händer blir det yttersta beviset på att alla de pengar som staten och kommunerna satsat och fortfarande satsar på bildningsförbunden, uppenbarligen kastas i sjön.

Ett lands rättssystem visar graden av respekt för mänskliga rättigheter. Men om folkets rättsuppfattning degenereras har vi, som det ser ut, ytterst få politiska företrädare som visar respekt för det förhållningssätt som Oskuldspresumtionen kräver. Måste fundera på om jag ska ta på mig jobbet att kolla hos studieförbunden vad det gjort för att öka kunskapen om denna grundbult i vårt rättssystem. Men också om det inte är hög tid att erbjuda landets ”Kalle Blomkvistare” kompetensutveckling, om det nu är så att polisen inte klarar sitt jobb utan deras hjälp. Rätt intressant förresten att allt fler verksamheter inom de skattefinansierade verksamheterna, behöver allt flera mer eller mindre ideellt arbetande medborgare och andra engagerade i civilsamhällets organisationer.

Annars arbetas det för att öka trycket på politikerna. Jan Rejdnell håller ångan uppe när det gäller att hålla i minnet hur det gick till när vi begåvades med den övervakning som FRA fått politikernas tillåtelse att ägna sig åt. Lars-Erick bidrar med kompletteringar sedan han läst vad Rejdnell skrivit. Jan Rejdnell satsar på det nya partiet Liberaldemokraterna och min kvalificerade gissning är att allt fler som börjat fråga sig var Folkpartiet står när det gäller liberalismen, kommer att följa Jans exempel.

Läser hos Albin Ring Broman och Hax att den goda moralens väktare nu gör framstötar i EU-parlamentet där Folkpartiets Cecilia Wikström i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, nu vill pådyvla EU censur av internet med barnporr som bräckjärn. Torbjörn Jerlerup visar det absurda i dagens svenska lagstiftning. När jag själv, mot bakgrund av Rikspolisens förfärande bilder på en utnyttjad baby, uttryckt att det varit OK med den här typen av censur, har jag mötts av frågan: - Skulle det vara OK med censur av bilder på en skadad baby utsatt för annat våld än detta med sexuell anknytning? Måste medge att jag blivit svaret skyldig, eftersom jag kommit till en smärtsam insikt att det är ogörligt att inta en balanserad hållning i frågor som har med sexualitet att göra. Inte minst mot bakgrund av Assange-affären, feminismen och #prataomdet.

När det gällde de förfärliga Arboga-bilderna var det tidigt min uppfattning att Tingsrätten gjorde fel som inte använde sig av sekretesslagen och hemligstämplade dem med hänsyn till de anhöriga. Där och då blev det tydligt att journalister ansåg sig ha större legitim rätt att ta del av sådant material än skribenter i bloggosfären, varför många journalister tog tillfället i akt att ondgöra sig över publiceringen på nätet, samtidigt som de orerade om att en sekretessstämpel var ett hot mot deras yrkesutövning. Men, nog var det något av ett ödets ironi att materialet inte fick någon större spridning på nätet förrän TV4 i ett nyhetsinslag och på redaktionens Politikerbloggen offentliggjorde att det fanns ett anslag om dem på The Pirate Bay! Det var rätt intressant att notera att ytterst få journalister gjorde en research för att förklara torrent-trackern The Pirate Bays roll som teknisk plattform för material, som användare ville dela med sig av till varandra. Indignationen fick däremot rätt stort utrymme och spred sig som en löpeld i bloggosfären. Framförallt bland kvinnor, som upprördes när en talesperson för TPB irriterat försökte förklara att hans uppgift inte var att censurera dem, som använde sig av torrent-trackern. En tillfällighet som såg ut som en tanke var att TPB redan hamnat i hetluften sedan Antipiratbyrån startat den rättsliga processen mot dem för att de tillhandahöll teknik som användarna kunde använda för fildelning.

När jag tänker tillbaka på hur lätt det var att misstänkliggöra Piratpartiet i valrörelsen och det som hänt sedan dess tycker jag mig se att vi kvinnor, både i sociala och andra medier, har lättare att fara iväg bortom all sans och balans när det gäller 1. barn och 2. sexualitet samt 3. drabbas av mental kortslutning när gäller kombinationen barn och sexualitet. Därför är det nog ingen tillfällighet att Beatrice Ask, Cecilia Malmström och Cecilia Wikström så gärna går censurivrarnas ärenden. Trist dock att de är så förblindade av sin mission att de inte ser farorna på den väg, som de slagit in på. På datainspektionens webbplats kan vi läsa en rapport om 75 lagförslag och händelser påverkade den personliga integriteten 2010 samt deras yttrande över Yttrandefrihetskommitténs förslag. Både rapport och yttrande innehåller information som borde locka till studier – Hallå folkbildningsansvariga: - Det är dags att gå ut och missionera för ökad kunskap kring Sveriges behov av yttrandefrihet och rättssäkerhet!

Intressant.