Efter några dagar då jag gett mig själv möjlighet att stillsamt fundera över de diskussioner, som eldats under av journalister på bägge sidor av frontlinjen mellan etablerade medier och olika aktörer engagerade i granskning och användning av sociala medier och alla dess möjligheter. Det ena ämnet handlar om granskare och de granskade i det nya medielandskap som egna publiceringsverktyg skapat . Det andra rör det intima umgänget mellan män och kvinnor och kampen om trovärdighet och vad som är rätt eller fel i det som har hänt.. Som grädde på det moset har Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kastat in eld på brasan genom sitt anförande om public service-media, vilket inspirerat Mats Svegfors och Cilla Benkö att göra ett debattinlägg i DN. Intressant här är att publicisten klarar att se det som politikern är oförmögen att ta in, försedd som hon är med ideologiska skygglappar.
Just ideologiska skygglappar ställer till det i många olika sammanhang. Tänker på Andreas Cervankas artikel i SvD:s Näringsliv där han med referens till managementgurun Jim Collins lyfter fram de fem olika stadier som föregår ett fall - ”hybris, odisciplinerad jakt efter mer, förnekelse, famlande efter frälsning och slutligen kapitulation”. Här gäller det företag, men alla som haft möjlighet att följa ett parti under en längre tid kan se påfallande likheter. För Socialdemokraterna har det tagit tid att inse sin situation. Men med folkets tillgång till sociala medier kan en förändring ske på betydligt kortare tid varför Moderaterna bör ta sig i akt även om de ännu så länge bara befinner sig i stadiet ”odisciplinerad jakt efter mer”.
SSBD har studerat den debatt som pågått om journalistik vs sociala medier och menar att makten redan har lämnat redaktionerna. Thomas Selig, med bättre insyn än de flesta, tycker att det finns frågor om sociala medier som borde ha ställts. SSBD:s slutkläm är värd att citeras: Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.
Den som däremot verkligen har engagerat sig i den här diskussionen är Anders Mildner, som medverkade i SR:s Publicerat igår. Leder den här utvecklingen mot en tudelning? Där den som har råd att köpa sig en Ipad och betala för applikationer, får en av journalister filtrerad bild av livet och tillvaron, medan alla andra får hålla till godo med det tidsfördriv som bjuds ut med hjälp av reklam under mottot ”ge folk det folk vill ha”. I glappet däremellan torde finnas en rätt bred klyfta som en folkbildning värd namnet borde samla alla goda krafter kring för att överbrygga. Leker med tanken att något för vår demokrati värdefullt skulle kunna växa fram om ett universitet kände för att påbörja en utveckling av ett sådant brobygge.
När det gäller Wikileaks och #prataomdet noterar jag bara att det uppenbarligen är lättare att orera om negativa sexupplevelser och dessutom utgå från de egna erfarenheterna som allmängiltiga för alla andra. Urtrist! Lyckligtvis är det Wikileaks, som förebild i kampen mot politikernas vänskapsallianser, som fortfarande är det verkligt intressanta. Sveriges Radio har tagit fasta på detta behov och Intensifier berättar om utvecklingen, som på sina håll går mot Den lokala nätläckan. Tänk om det skulle uppstå hos en tidning nära mig ;) Men det skulle väl leda till svåra inre spänningar i tidningshuset. Tillhörande tidningskoncernen Stampen handlar det väl om att gå dit koncernledningen pekar och jag har svårt att se framför mig att tillräckligt många läsare skulle ha råd att satsa på Ipad och applikationer. De flesta medelålders och äldre vill nog just nu fortsätta prenumerera på papperstidningen så länge de har råd med det. Fattas bara, med tanke på pappersbruket Holmen Paper inom kommunens gränser. Men, men ... Det är nog klokt att förbereda sig på annat.
För övrigt gläds jag åt att Opinionsbloggen noterat behovet av att klara ut skillnaderna mellan nätaktivist och nätterrorist, något som Anna Troberg bör notera i sitt brev till Gunilla Carlsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar