Journalistik, politik och behovet av läckage.

Efter några dagar då jag gett mig själv möjlighet att stillsamt fundera över de diskussioner, som eldats under av journalister på bägge sidor av frontlinjen mellan etablerade medier och olika aktörer engagerade i granskning och användning av sociala medier och alla dess möjligheter. Det ena ämnet handlar om granskare och de granskade i det nya medielandskap som egna publiceringsverktyg skapat . Det andra rör det intima umgänget mellan män och kvinnor och kampen om trovärdighet och vad som är rätt eller fel i det som har hänt.. Som grädde på det moset har Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kastat in eld på brasan genom sitt anförande om public service-media, vilket inspirerat Mats Svegfors och Cilla Benkö att göra ett debattinlägg i DN. Intressant här är att publicisten klarar att se det som politikern är oförmögen att ta in, försedd som hon är med ideologiska skygglappar.

Just ideologiska skygglappar ställer till det i många olika sammanhang. Tänker på Andreas Cervankas artikel i SvD:s Näringsliv där han med referens till managementgurun Jim Collins lyfter fram de fem olika stadier som föregår ett fall - ”hybris, odisciplinerad jakt efter mer, förnekelse, famlande efter frälsning och slutligen kapitulation”. Här gäller det företag, men alla som haft möjlighet att följa ett parti under en längre tid kan se påfallande likheter. För Socialdemokraterna har det tagit tid att inse sin situation. Men med folkets tillgång till sociala medier kan en förändring ske på betydligt kortare tid varför Moderaterna bör ta sig i akt även om de ännu så länge bara befinner sig i stadiet ”odisciplinerad jakt efter mer”.

SSBD har studerat den debatt som pågått om journalistik vs sociala medier och menar att makten redan har lämnat redaktionerna. Thomas Selig, med bättre insyn än de flesta, tycker att det finns frågor om sociala medier som borde ha ställts. SSBD:s slutkläm är värd att citeras: Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.

Den som däremot verkligen har engagerat sig i den här diskussionen är Anders Mildner, som medverkade i SR:s Publicerat igår. Leder den här utvecklingen mot en tudelning? Där den som har råd att köpa sig en Ipad och betala för applikationer, får en av journalister filtrerad bild av livet och tillvaron, medan alla andra får hålla till godo med det tidsfördriv som bjuds ut med hjälp av reklam under mottot ”ge folk det folk vill ha”. I glappet däremellan torde finnas en rätt bred klyfta som en folkbildning värd namnet borde samla alla goda krafter kring för att överbrygga. Leker med tanken att något för vår demokrati värdefullt skulle kunna växa fram om ett universitet kände för att påbörja en utveckling av ett sådant brobygge.

När det gäller Wikileaks och #prataomdet noterar jag bara att det uppenbarligen är lättare att orera om negativa sexupplevelser och dessutom utgå från de egna erfarenheterna som allmängiltiga för alla andra. Urtrist! Lyckligtvis är det Wikileaks, som förebild i kampen mot politikernas vänskapsallianser, som fortfarande är det verkligt intressanta. Sveriges Radio har tagit fasta på detta behov och Intensifier berättar om utvecklingen, som på sina håll går mot Den lokala nätläckan. Tänk om det skulle uppstå hos en tidning nära mig ;) Men det skulle väl leda till svåra inre spänningar i tidningshuset. Tillhörande tidningskoncernen Stampen handlar det väl om att gå dit koncernledningen pekar och jag har svårt att se framför mig att tillräckligt många läsare skulle ha råd att satsa på Ipad och applikationer. De flesta medelålders och äldre vill nog just nu fortsätta prenumerera på papperstidningen så länge de har råd med det. Fattas bara, med tanke på pappersbruket Holmen Paper inom kommunens gränser. Men, men ... Det är nog klokt att förbereda sig på annat.

För övrigt gläds jag åt att Opinionsbloggen noterat behovet av att klara ut skillnaderna mellan nätaktivist och nätterrorist, något som Anna Troberg bör notera i sitt brev till Gunilla Carlsson.

Intressant.

Hjälp till självhjälp genom svärmarbete.

Idag inbjuder Piratpartiets Anna Troberg till ett svärmarbete kring en skrivelse till UD där vi berättar hur vi vill att informations- och kommunikationsteknologi ska användas för att stärka frihet och demokrati i utvecklingsländer. Bambusers Måns Adler har på SVT Debatt redovisat sina synpunkter. Själv skrev jag om Gunilla Carlssons och Carl Bildts utspel i ett blogginlägg, där jag under mitt sök fann att Socialdemokraternas Karin Jämtin varit inne på de tankegångarna redan 2004. Det betyder att det råder en bred enighet om värdet av IT, men trots det kan jag inte slå ifrån mig känslan av att de politiska ledarna, oavsett politisk kulör, talar med kluven tunga.

Det talas vitt och brett om internets och sociala mediers värde i utvecklingsländer samtidigt som man här hemma inför system för övervakning av med vem eller vilka vi tar kontakt, vid vilken tidpunkt och var vi befinner oss, när vi använder telefoner, mobiler, faxar och datorer samt dessutom inför lagar om att dessa trafikdata ska lagras och stå till statens och upphovsrättsindustrins förfogande. Istället för att stänga ner internet är det naturligtvis bättre att göra som FRA – kartlägga medborgarna och vid behov hålla särskild koll på en del av dem. Demokrati modell USA och EU? Mot bakgrund av Evgeny Morozovs bok The net delusion, Hillary Clintons och Carl Bildts m fl utspel, visar Rasmus Fleischer i ett debattinlägg i Aftonbladet hur och varför detta dubbelspel är möjligt. Och att nätaktivister har en del att lära av makthavarnas spel med olika utspel och deras möjligheter att dränka kritiska röster

När jag såg att Jarl Hjalmarsson-stiftelsen driver en kampanj under mottot ”Befria nätet”, föddes en tanke: - Pågår det en befrielsekamp inom Moderaterna? I och för sig vet jag att det finns frihetskämpar som Karl Sigfrid och MinaModerataKarameller, vilka jag beundrat för deras stryktålighet. Men, hur många andra vill befria nätet? Just nu sitter FRA-kramare i viktiga riksdagsutskott och i yttrandefrihetskommittén, som jobbar med en översyn av lagstiftningen för Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen. Såg för övrigt att Expressens Opinionsbloggen hade synpunkter på att statsministern använder regeringens webb i sin dust med Dagens Nyheter. Detta sedan en vänsterpartist anmält Fredrik Reinfelt till KU för granskning. Här kan det passa med Ekonomikommentarer, som bjuder på en rafflande rapport från ”rinkside”.

Rätt intressant läsa att Ryssland håller folket i styr med hjälp av en lagom portion porr och politiskt korrekt innehåll. I USA råder en porrpanik och sexskräck, vilket styr Apples val av appar d v s applikationer till Ipad. Rasmus Fleischer skriver i ett debattinlägg i SvD att förhandsgranskning av innehåll är censur och därför finns fog för en oro vad Apples godkännande av appar och deras innehåll kommer att leda till. Medias självcensur sedan de tecknat avtal med Apple för att kunna använda Ipad för sin distribution av material till betalande kunder? SvD:s Tobias Brandel hade tidigare funderingar kring detta och drog på sig viss kritik. Men, det är väl rätt givet att de som gillar tanken att kunna styra utbudet tilltalas av den möjligheten. Ulf Eriksson drog en lans till hans försvar och visade att det blir lättare att inse om man jämför med det som redan skett i stadsrummet.

Intressant.