Idag var det Anders Mildners krönika i SvD, som skavde rejält i tankebanorna. Visst kan han ha rätt i att en del mediehus i jakten på tittare och därmed annonsinkomster, ser ut att ganska hänsynslöst exploatera en del unga människors önskan att få stå i rampljuset och därmed gör dem till ”arbetsmaterial i sina dramabyggen”. Men ... därifrån till rubrikens påstående att dokusåpor skapar en ny underklass, är steget långt. Det vågar jag påstå utan att kunna luta mig mot någon evidensbaserad forskning. Med enbart erfarenheter från livets hårda skola, har jag funderat över vad som drog mig och andra ungdomar under 50-talet från den verklighetsflykt, som tidningar som Fickjournalen, Min Melodi, Allas veckotidning m fl erbjöd, till engagemanget i ett politiskt ungdomsförbund.
Ja, inte var det ”förståsigpåares” syn på den kolorerade veckopressens fördummande innehåll. Det tankegodset kom långt senare. Utan det som engagerade var diskussioner ungdomar emellan om ojämlikheten i samhället, vilket vi ville göra något åt. Detta samtidigt som bristen på utbildning utöver folkskolan kompenserades med kurser på yrkesskolan under kvällstid och studiecirklar i samhällskunskap för att vi skulle kunna göra oss gällande i diskussionerna med de äldre i partiorganisationen, d v s de som satt på pengarna och makten. Klassade som ”begåvningsreserver” såg vi det som en utmaning att bättra på våra kunskaper, även om det inte ledde till universitet och högskola.
Därigenom utvecklades jag från att vara en mediekonsument till att bli en medborgare i behov av andra medier än veckotidningar. Fickjournalen gick i graven på 60-talet, men Allas hänger fortfarande med. Trots konkurrensen med dokusåporna. Dessutom finns det ju dokusåpor och dokusåpor. Speglar inte den här företeelsen mera olika stadier av utveckling i en människas liv? Mediekonsumenter fungerar väl som andra konsumenter, man tar intryck av hur andra ser på en företeelse och går vidare om och när det inte är särskilt intressant längre. Över tid växlar behoven.
Sedan kan det väl vara intressant att fundera över varför en del dokusåpor, som visar upp människors sämsta sidor, fängslar en publik. Även om man kan garva rått eller förfasas över att någon låter sig förnedras, visar bland annat dokumentären om The PhoneHouse, att det inte håller i längden att utsätta unga människor för den typen av översitteri. Det visar bland annat artikeln Phone House-gate en branschfråga av IT24:s Daniel Goldberg. Men, för att det ska fungera måste det finnas medier, som kan hantera utsatta människors berättelser och se till att stärka trovärdigheten med hjälp av ett eget grävande, vilket naturligtvis även höjer mediets egen status. Att ungdomarna själva skulle ha klarat av att göra ett sådant jobb, låter sig sägas, men knappast göras i brådrasket.
Hur man som journalist bäst gagnar en sund samhällsutveckling finns det många uppfattningar om. Dessutom finns här, som på många andra håll, bra och dåliga chefer, vilka sätter sin prägel på en redaktions arbete, men också ägare med sina förväntningar. Inte minst att få ut mesta möjliga av satsade pengar, alldeles oavsett på vilket sätt verksamheten finansieras. Även om det inte pratas högt om saken kan man nog ana en dragkamp mellan nyliberala marknadsanhängare och dom som söker en hållbar modell där man kan kombinera marknadsanhängarnas drivkraft i egennyttan och engagerade människors intresse av att freda allmännyttan samt det gemensamma intresset att avslöja oegentligheter. Mats Svegfors använde ordet dialektik när han igår vid Public service-dagen hos SVT förklarade sitt förhållningssätt i den debatt som pågår. Piratpartiets Anna Troberg tog tillfället i akt och säga sin mening om SVT-chefen Eva Hamiltons utspel om public service-medias framtid.
I morgon lämnar Sveriges Radio in sitt underlag till regeringen för den stora public service-utredningen som tillsätts under våren. I samband med det bjuder radions presschef Bengt Arwén in till en träff kl 11.30 där Sveriges Radios vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö presenterar vad Sveriges Radio vill bland annat mot bakgrund av deras arbete med Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn. Kan tyvärr inte vara där och ta del, då jag inte hinner hem till min tid för Hjärtgympan, men jag hoppas att det bandas så att det går att lyssna på senare. I anslutning till detta kan intresserade chatta med dem båda. Det är oerhört viktigt att vi medborgare gör klart för oss vad som håller på att hända med våra public service media. Håller med Brit Stakston, som refererat till Henning Mankell, det finns fortfarande berättelser som finner sin väg. Men också att det krävs eftertanke, när en äkta träta seglar upp mellan aktörer inom analoga och digitala medier.
Medan detta sysselsätter en del av oss, larmar Henrik Alexanderson från Bryssel. Det handlar om regeringens planering när det gäller beslutet i riksdagen om datalagringen och den utvärdering av EU:s datalagringsdirektiv som är på gång. Hax är med rätta upprörd över hur regeringen underlåtit att göra klart för svenska folket vad som blir resultatet av detta. Med adress till de journalister, som följer min blogg, undrar jag: - Varför i hela fridens namn är intresset för att känna ansvariga politiker på pulsen så besvärande lågt? Tänker också på inslaget i TV4-nyheterna om övervakningen av trafikanter som tar vägen över Skurubron. Det är gott och väl att Datainspektionen nu tittar på den saken, men med minsta lilla gnutta av inlevelseförmåga borde många fler än de, som drabbats av den elektroniska spårningen, fråga sig vart vi är på väg. Och journalister borde ställa frågan till riksdagspartiernas rättspolitiska talespersoner om detta. Tycker man att detta är OK? Avslutar med Opinionsbloggens kommentar till intervjun med statsministern – den iakttagelsen är guld värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar