Med de bästa avsikter kan vi gå för långt.

Idag ger jag en guldstjärna till Per Gudmundson i SvD Politik är som brännvin – svårt att låta bli, där han mot bakgrund av den debatt som pågår i England gör ett nedslag i vårt eget land och Riksrevisionens granskning av statens satsningar på åtgärder mot fylleriet bland unga. DN skriver något mer om artikeln i The Lancet. Samtidigt publicerar SvD ett inlägg under Brännpunkt där utredaren Gerhard Larsson i korthet redovisar resultatet av Missbruksutredningen. Missbruket kostar 150 miljarder lyder rubriken.

Men botemedlet kan inte vara mer av det som vi sett hittills. Carl-Johan Rehbinder har delat med sig av en åtta år gammal artikel, som förtjänar en vidare spridning. Den är skriven 2002-12-09 av Magnus Linton, då chefredaktör för tidskriften Arena, under rubriken Den nationella baksmällan. Den är skriven med en oerhört vass penna och kan vara en mycket plågsam läsning för alla, som i likhet med mig på olika sätt anammat och varit delaktiga i genomförandet av de politiska propåerna. Men för den, som i likhet med mig öppnat ögonen och vill se sanningen i vitögat, är läsningen ytterligare ett blad i livets lärobok. Den visar hur ett folk kan fångas i tron på den enda sanna och rätta vägen, vilket gör att man försvarar hart när vilka tvångsåtgärder som helst. Utredaren Larsson skriver ”När tvång tillgrips måste det ske på ett mer rättssäkert sätt än i dag”. Det låter sig sägas i en tid då lagstiftningen gått överstyr och i olika delar kan ses som rättsvidrig.

När jag söker på nätet finner jag att jag inte är ensam om uppfattningen att den starka kopplingen mellan staten och olika intresseorganisationers arbete (korporativism) har lett till att de som har makten inte klarar att se upp – kan det vara så att vi är på villovägar? Den frågan borde ha varit intressant att ställa i samband med Missbruksutredningen. Med det sagt, måste jag medge att jag fortfarande har kvar att bearbeta idéer om att legalisera cannabis med försäljning på Apoteket eller vissa andra försäljningsställen. Helt klart kan jag se fördelar med en sådan ordning i förhållande till den langning som sker idag. Men mina gamla minnesbilder av ungdomar som stannat i den mentala växten på grund av cannabismissbruk, är svåra att övervinna. Men att läsa om att alkoholbruket bland unga har minskat och samtidigt se att verkligheten är en annan vid en kvällspromenad på stan fredag eller lördag, undrar jag: - Kan det vara så att de engelska forskarna har rätt när de påstår att Alkohol rent medicinskt är skadligare än Cannabis?

Hur som helst kan det vara intressant att studera skeendet från den goda viljan till att kräva allt fler tvångsåtgärder, där detta att avkräva kissprov av minderåriga bakom föräldrars rygg bara är ett exempel. Nog går det väl att se att detta skeende kan ses som ett skolexempel på en utveckling som vi måste se upp med även inom andra områden. Brinner som jag gör för det som intresserar mig finns det all anledning att se upp. Men, min inblick i informationsproblematiken, vilken jag blivit medveten om sedan jag började vistas på Internet och hur upphovsrätten, barnporr och annat kittlar beskäftiga politikers lust till censur, är av rätt färskt datum. Dessutom kämpar jag i en rejäl motvind varför jag knappast riskerar att drabbas av den överdrivna beskäftigheten ännu på ett tag.

En tillfällighet, som ser ut som en tanke, gör att SR P1 (under tiden som jag skriver) sänder Hälsodiktatur och tyst musik – där hälsofascism är på tapeten mot bakgrund av tyska författaren Juli Zehs roman Corpus Delicti, där året är 2058 och det är en plikt att leva hälsosamt. Allt i bästa välmening kan man tänka, om man inte sätter in det i ett större maktpolitiskt sammanhang.

Intressant.

När det otänkbara blir tänkbart.

Hemma igen efter en helg i goda vänners lag på avstånd från dator och tangentbord, undrar jag naturligtvis vad det är som jag missat av skeendet därute i den stora vida världen. Det som händer i Iran är inte så lätt att tolka för oss i denna avkrok i världen, varför jag förhåller mig avvaktande och undrar vem som verkligen vet vad som pågår. Läser Leos Internet som demokratiskt verktyg och ser att det som händer i Iran lett till att många engagerat sig till stöd för oppositionen i landet. Deepedition visar att det är rätt komplicerat att orientera sig och veta vad som gagnar saken bäst. Har dessförinnan hunnit läsa SvD och noterat att P J Anders Linder fått uppleva det, som flera av oss andra blivit familjära med – att partier, som vi röstat på, agerat så att vi funnit oss själva vara pirater i våra hjärtan. Bara för ett år sedan var detta helt otänkbart för min del.

Har roat mig med att kolla in vad som rörde sig i folkdjupet då och det uttryck det fick i min blogg just då. Har läst inlägget för ett år sedan och minns metaforen med statsministern som skeppare, vilket är långt ifrån min senare bild av honom som Super-Nanny. Det säger något om hur man som medborgare kan se på landets statsminister från tid till annan utifrån hans eget beteende. Måste erkänna att skepparen, som gjort en missbedömning, tilltalar mig mer, än bilden av honom som Super-Nanny. Läser därför roat Sanna Raymans ”Paternalisten är en mycket resultatinriktad typ” tills jag erinrar mig Dokument inifrån och programmet Rör inte min sup. Den, som inte grips av barnens syn på vuxnas beteende finns inte, men vuxna kommer trots det att göra som de alltid gjort. - Hur ska det tolkas? Att det tillhör övergångsriterna från stadiet att vara barn till att bli ungdom och senare vuxen att lära sig hantera föräldrars och andra vuxnas motsägelsefulla förhållande till alkohol?! Gäller det för övrigt bara alkohol?

Är det i detta ljus, som omgivningen ska se min reaktion på politikernas lust att övervaka alla människor i sin omgivning? Att jag ser hur vi håller på att invaggas i en falsk trygghet samtidigt som vi missar chansen att lära oss ett juste förhållningssätt till livets utmaningar. Vad händer med oss när vi förlorat möjligheten att se svårigheter, som något sänt i vår väg för att vi ska få en chans att pröva vår uppfinningsrikedom? Jag ställer frågor när jag känner ett behov av att problematisera det som kräver komplicerade lösningar.

Ser att MinaModerataKarameller också gjort en tillbakablick. Alliansen har gått vilse (och vi med den) skriver Erik Hultin. Jens O ser att IFPI kräver det som diktaturer genomfört. Olof fortsätter sin dialog med Staffan Danielsson och jag gläds över bådas tilltro till det demokratiska samtalet. Staffan Danielsson har dessutom noterat oppositonens svar på regeringens lagstiftning om FRA. Bloggen Bent söker ett samband mellan P J Anders Linders ord och handling. Noterar sedan med glädje att Lars-Erick kommit igen och att Mark Klamberg uppmärksammar vad som händer i Storbritannien. Här kan det passa att låta Erik Josefsson påminna oss om Telekompaketet.

Intressant.

Toleransen sätts på prov?

Kommentarerna m a a Kristina Axén Olins sjukledighet, på grund av den av henne själv önskade behandlingen vid Nämdemansgården, säger väldigt mycket om dagens debattklimat och synen på mänsklig svaghet. Jag ser att debattörer på vänsterkanten, passar på om man säger så. Synen på moderaterna, som en samling hjärtlösa typer med förakt för arbetslösa, sjuka och socialbidragstagare, odlas på den kanten. Därför blir en del blogginlägg och kommentarer om Axén Olin inte nådiga. Men, varför många på vänsterkanten ser ut att ha ett sådant starkt behov av att odla vrångbilder om sina meningsmotståndare, det undrar jag faktiskt över. Men det är förmodligen så att motsvarande verksamhet pågår på högerkanten. Alla ser sig nog gärna som toleranta i andra sammanhang, men tycks ha glömt att tolerans innebär att ha fördrag med det som man ogillar. Axén Olins behov av sjukledighet borde självklart respekteras.

Sanningen är ju den att Nämdemansgården under 20 år bedrivit en framgångsrik verksamhet med sitt 12-stegsprogram, med vars hjälp man gett mer än 7000 människor i olika åldrar och ur olika samhällsklasser möjlighet att bestämma över sitt eget liv istället för att låta alkohol eller andra droger styra. Med stöd av Arbetsmiljölagen har arbetsgivare och fackliga ledare under decennier slussat människor i behov av vård in i detta och liknande program. Det är således inte bara höjdarna i samhället, som har haft möjlighet att få denna hjälp. Men som alltid blir det bara intressant att skriva om alkohol- eller drogberoende, ifall det gäller en av dem. Ett ganska vanligt beteende av den som vill vinna poäng på en del människors känsla av underlägsenhet eller ...?

Men det finns ljus i mörkret. Det tycker jag att Carin Jämtin (s) står för när hon enligt en artikel i dagens SvD genom sin pressekreterare låter hälsa att hon har stor respekt för att Axén Olin känner att hon måste ägna kraft åt sig själv och önskar henne all lycka och hoppas att hon snart kan komma tillbaka till politiken. Att Carin Jämtin tillfälligt tar över som ordförande i stans styrelse är i sin ordning, hon är vice ordförande och har gått in vid andra tillfällen då Axén Olin varit bortrest.