Tankar inför det nya året.

Gör ett avbrott i flyttbestyren och tar genvägen via SocialaNyheter.se för att se vad som rört sig i folkdjupet de senaste dagarna. Det visar sig att nyheter om husdjur och sport leder stort över alla funderingar kring debattklimatet.

Med referens till ett blogginlägg av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver Expressens Anna Dahlberg under rubriken Den hätska debatten göder dumheten och avslutar med ett förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer ”vi lägger ner vuvuzelorna nästa år”. Aftonbladets Daniel Swedin kommenterar ett inlägg i saken av Journalistens chefredaktör Helena Giertta under rubriken Vem var det som dödade samtalstonen? Själv undrar jag om det är möjligt att peka ut några särskilda debattörer utan att sätta sig till doms över språkbruket, där samhällets elit i kraft av sin roll som förebilder anser sig ha rätt att anslå tonen. Helt utan tanke på att det som räknas som hyfs och fason i den ena stugan kan ses som ett rätt fisförnämt sätt att sätta sig på höga hästar i en annan. Det senare är väldigt provocerande för den som känner sig nedvärderad trots att vi vanligtvis anser oss vara lika goda som någon annan.

Men att den välartade skulle inse sin roll i den verbala våldsspiralen är minst lika otänkbart som att den med ett rått och oslipat språk skulle förstå värdet av att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Mellan sändare och mottagare på ömse håll finns ett rejält glapp, som bäddar för den hätska debatten. Detta var inte lika uppenbart tidigare, när gemene man saknade de verktyg som krävdes för att ta sig in i meningsutbytet på samhällsdebattörernas parnass.

Man skulle kunna tro att de välartade debattörerna besitter förmåga att läsa mellan raderna och har insikt om värdet av att ställa frågor för att undvika rena missförstånd, men detta lyser allför ofta med sin frånvaro. Varför? Ja, säg det. I min gröna ungdom, när vi arbetarungar av de äldre fick lära oss att makt och inflytande var intimt förknippat med förmågan att uttrycka sig väl i tal och skrift, då var det en spännande utmaning att förkovra sig. Åtskilliga är de studiecirklar, som jag deltagit i, för att med språkets hjälp kunna påverka de äldre och mera etablerade samhällsaktörerna. Då sporrades vi av att de vuxna såg oss som landets begåvningsreserv, medan dagens unga människor med en utbildning motsvarande dåtidens realskola ses som ett samhällsproblem. Suck!

Ordens makt över tanken kan inte överskattas och vill vi ”lägga ner vuvuzelorna” nästa år, är det inte enbart de språkligt ohyfsade som måste skärpa sig. De som i sina egna ögon och öron ser sig som välartade måste inse att dagens politiska parnass inte är det reservat för de stora tänkarna, som den en gång var på de gamla grekernas tid. Och den människa, som inte lärt sig hantera arsenalen av verktyg, utan envisas med att äta med fingrarna oavsett i vilket sällskap vederbörande befinner sig, får nog lov att inse sin egen roll när en debatt kantrar och blir något helt annat än ett juste meningsutbyte. Intressant?

Efter dessa funderingar kring den hätska samhällsdebatten vill jag med hjälp av SvD:s Tobias Brandels Nätets makt blottades 2013 göra en kort tillbakablick på 2013 och därmed är nyårslöftet givet – fortsatta samtal med så många väljare som möjligt om delandets glädje (med hjälp av Creative Commons för den som vill ha kontroll), integritetens värde och rättssäkerhets betydelse i en demokrati. Med min tilltro till människors förmåga att göra medvetna val sedan de satt sig in i skillnaden mellan att vara nätmedborgare och att enbart ses som kund i de etablerade partiernas åsiktsfabrik, ser jag fram emot valet till EU-parlamentet den 25 maj och val till Riksdag, landsting och kommuner den 14 september 2014!

Gott Nytt År önskas er alla!

Gun Svensson

aka farmorgun

Representativ demokrati?

Det råder delade meningar om vad som kan läggas i begreppet representativ demokrati. Inte ens hos den fria encyklopedin Wikipedia, kan man enas om den saken. Nyligen läste jag vad, som där står med hänvisning till den amerikanske statsvetaren Joseph Schumpeter ”Det enda realistiska alternativ som står till buds är att människor kan få välja mellan ett antal konkurrerande eliter. När en elit (i form av ett politiskt parti) väl är vald så har den makten och det går inte att göra anspråk på att de beslut som den fattar skall stämma överens med folkviljan. Däremot kan förstås en elit som missköter sitt ämbete bli avsatt i nästa politiska val. På detta sätt upprätthålls en folklig kontroll av eliterna, men inte av besluten.”.

Åhå, är det så?, tänker jag och konstaterar att jag tycks ha fått allt om bakfoten. Jag har hittills trott att styrkan i fullmäktigeförsamlingen är att den speglar ett genomsnitt av folket, men att de inte insett den makt, som de besitter, och som de har enligt lag för att skapa en balans mellan den lilla klick, som styr i Kommunstyrelsen, och vad människor i allmänhet klarar av att ta in och hänga med på. Om den lilla klick, som för närvarande styr, utgör kommunens elit, då måste vi snabbt som attan väcka liv i den slumrande begåvningsreserv, som fått sin lust att förkovra sig knäckt på vägen genom skolsystemet!

Är det bara jag som undrar över vad som händer med ett samhälle där t o m regeringen tänjer på grundlagen för att snabba på besluten. I gårdagens SvD fanns en artikel om att många remissinstanser klagar på allt mindre betänketid för besluten. Ett annat exempel är artikeln i dagens SvD ”Stockholm kan bli storregion” och har viss bäring på det som jag bloggade om igår. Här är det en majoritet bland politikerna i landstinget, som är beredda att köra över moderaterna och utvidga länet till en storregion. Många känner sig tydligen kallade att vara den elit, som bestämmer över huvudet på oss vanliga dödliga. Intressant.