Representativ demokrati?

Det råder delade meningar om vad som kan läggas i begreppet representativ demokrati. Inte ens hos den fria encyklopedin Wikipedia, kan man enas om den saken. Nyligen läste jag vad, som där står med hänvisning till den amerikanske statsvetaren Joseph Schumpeter ”Det enda realistiska alternativ som står till buds är att människor kan få välja mellan ett antal konkurrerande eliter. När en elit (i form av ett politiskt parti) väl är vald så har den makten och det går inte att göra anspråk på att de beslut som den fattar skall stämma överens med folkviljan. Däremot kan förstås en elit som missköter sitt ämbete bli avsatt i nästa politiska val. På detta sätt upprätthålls en folklig kontroll av eliterna, men inte av besluten.”.

Åhå, är det så?, tänker jag och konstaterar att jag tycks ha fått allt om bakfoten. Jag har hittills trott att styrkan i fullmäktigeförsamlingen är att den speglar ett genomsnitt av folket, men att de inte insett den makt, som de besitter, och som de har enligt lag för att skapa en balans mellan den lilla klick, som styr i Kommunstyrelsen, och vad människor i allmänhet klarar av att ta in och hänga med på. Om den lilla klick, som för närvarande styr, utgör kommunens elit, då måste vi snabbt som attan väcka liv i den slumrande begåvningsreserv, som fått sin lust att förkovra sig knäckt på vägen genom skolsystemet!

Är det bara jag som undrar över vad som händer med ett samhälle där t o m regeringen tänjer på grundlagen för att snabba på besluten. I gårdagens SvD fanns en artikel om att många remissinstanser klagar på allt mindre betänketid för besluten. Ett annat exempel är artikeln i dagens SvD ”Stockholm kan bli storregion” och har viss bäring på det som jag bloggade om igår. Här är det en majoritet bland politikerna i landstinget, som är beredda att köra över moderaterna och utvidga länet till en storregion. Många känner sig tydligen kallade att vara den elit, som bestämmer över huvudet på oss vanliga dödliga. Intressant.

Simma lugnt?

Efter 50 år: Norrtälje kan få en ny simhall – det är den stora nyheten i Norrtelje Tidning idag. I minnet återkallar jag bilder från åren i slutet av 1950-talet, när jag ställde upp som sekreterare vid simtävlingar, som Avesta Simsällskap anordnade i Avesta badhus. Där öppnade man för övrigt det nya badhuset Metropoolen den 22 december 2007. Tro det eller ej, men på den tiden var jag en aktiv skidåkare, som gärna tog några bassänglängder som omväxling till annan träning. Självklart är det glädjande för alla barn och ungdomar i Norrtälje att kommunen är positivt inställd till ett nytt badhus och då gärna i anslutning till Sportcentrum.

Men sedan kommer eftertankarna: - Vem är den byggherre, som nu ska berika sig på skattebetalarnas pengar? - Någon polare till politikerna Kommunalrådet Kjell Jansson eller Kultur- och fritidsnämndens Hans Stergel? - Vilka andra verksamheter kommer att trängas undan, eftersom det ledande partiet har ambitionen att sänka skatten? Ja, när det gäller att upprätthålla konkurrensen, finns alltid möjligheten att be Den nya välfärdens Konkurrenskommission att ta sig en titt på hur kommunen gör för att inte snedvrida konkurrensen mellan byggherrar i kommunen eller ensidigt gynna en av dessa aktörerna. För det är väl så att konceptet bygger på att ett fastighetsbolag bygger och sedan hyr ut anläggningen till kommunen under 15 – 30 år?

Läste nyligen på sajten Upphandling.24 om Idrottsparken i Sundsvall som ett lyckat exempel på ett samarbetsprojekt mellan offentlig sektor och en privata aktörer, ett så kallat ops med bl a NCC. – Syftet med offentlig-privat samverkan är att öka effektiviteten i investeringarna och minska livscykelkostnaderna. Vi vill dessutom bredda ansvarstagandet både på den offentliga och på den privata sidan i såväl finansiering som behovsanalys, förklarar infrastrukturminister Åsa Torstensson i artikeln. Sedan förklaras begreppet ops på följande sätt ”Rent praktiskt innebär ops att privata företag helt eller delvis deltar i utformning och genomförande av projekt som traditionellt har bekostats med skattemedel. Samarbetet utformas så att riskerna fördelas mellan den privata och offentliga sektorn på ett medvetet sätt.”

Här går min tanke till Biblioteket i Rimbo, som hindras från att flytta till lokaler i ett bättre läge, sedan kommunen sålt fastigheten där biblioteket nu finns till Rimbos främste aktör i fastighetsbranschen, samtidigt som kommunen garanterat hyran i ett långtidskontrakt. Det är ingen konst att göra smarta affärer med ett sådant upplägg.

Den svenska modellens framtid

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant om den särskilda debatt om den svenska modellens framtid på svensk arbetsmarknad, som hölls i riksdagen i fredags med anledning av den s k Vaxholmsdomen. För en månad sedan gick diskussionens vågor höga, något som många andra men även jag bloggade om.

”De flesta av riksdagspartierna verkar rörande ense om att EG-domstolen inte har förbjudit den svenska modellen”, skriver Björn Elmbrant. Och fortsätter ”Man har inte sagt nej till att svenska kollektivavtal ska gälla för utländska företag som kommer hit. Det finns fortfarande - enligt EU-domen - möjlighet att ta strid mot utländska företag för att värna den rätten. Men det förutsätter nya formuleringar i avtalen och nya texter i Lex Brittania, lagen om konflikträtt mot utländska företag, och i utstationeringslagen, som anger vilka spelregler som gäller för dessa bolag.” Något som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin inte såg som nödvändigt för en månad sedan, men nu är öppen för.

Det borde glädja Björn Elmbrant, men där finns en biton av hån, som jag trodde att Elmbrant skulle hålla sig för god för att hemfalla åt. ”Varför har Totto bytt fot? Man kan ana att det beror på signaler från arbetsgivarna.”. Det är verkligen sorgligt när en minister inte kan omtalas med sitt namn och att aktörer på både höger- och vänsterkanten inte betror en minister om egen tankeförmåga. På högerkanten påstår man att LO alltid styr en socialdemokratisk minister, medan man på vänsterkanten anser att Sven-Otto Littorin är en marionett i händerna på Svenskt Närinsliv. Intressant?!

Jag har hittills varit så naiv att jag trott att den svenska modellen kännetecknats av att politikerna, oavsett partifärg, skapar förutsättningar för parterna på arbetsmarknaden att genom avtal lösa sina mellanhavanden och att det var detta som saken egentligen handlade om.

Man tror knappt sina öron

Ikväll lyssnade jag som många gånger förr på Närradions utsändning från fullmäktiges sammanträde och redan inledningsvis fick jag och andra höra något, som var fullkomligt häpnadsväckande. Som vanligt inleddes sammanträdet med Allmänhetens frågestund och då får jag och alla andra åhörare vara med om att ledande politiker villigt ställer sig i skamvrån istället för att ta itu med missförhållanden.

Där stod en tidigare pensionerad vaktmästare och vittnade om vad han och hans fru blivit utsatta för av två av kommunens ledande tjänstemän. Innan kommunalrådet Kjell Jansson besvarade mannens fråga om vem som hade det högsta ansvaret för kommunens personalfrågor, kunde vi radiolyssnare höra att någon undslapp sig något i stil med "det var det här jag befarade när vi införde allmänhetens frågestund". Kommunalrådets svar blev att personalfrågorna var delegerade till Personalchefen och att han - kommunalrådet - därför inte kunde säga något i denna sak.

Fram och tillbaka under några timmar har jag resonerat med mitt fega jag, som undrar om jag verkligen ska utsätta mig för allt det obehag som är förenat med det, som mitt modiga jag vill göra - nämligen slå på stora trumman! Det är skamligt att dessa chefer kan dra fördel av en tidigare anställds underläge och att politikerna hellre ställer sig i skamvrån än tar itu med saken.

Tack och lov för allmänhetens frågestund, även om den inte var avsedd för denna typ av frågor. Men, när inte ens ledande politiker tycks bry sig om hur dessa chefer handskas med personal och skattebetalarnas pengar, vilka ryker, när kommunen tvingas betala för olika fadäser, då återstår väl bara detta att slå på stora trumman?! Jag vill bo i en kommun, som jag kan vara stolt över och då håller det inte att vara tyst. Det är inte bara jag som måste bita huvudet av skammen om det ska bli någon ordning.