Kan goda fostra de onda med hårdare tag?

Det är mycket länge sedan jag läste en artikel där den litterära elitens upphöjdhet är så tydlig som i söndagens SvD Kultur, där frilansjournalisten Vegard Tenold Aase skriver om den mäktige litteraturagenten Andrew Wylie, i branschen mest känd som Schakalen. Elitist är ett epitet som han inte har något emot. När det berättas om hans syn på läsplattor och den goda litteraturens kraft, som han finner i sina bokhyllor, då fylls jag av känslor som alltid infinner sig inför högfärdiga människor. Dom som tror sig om att vara förmer, utan en tanke på hur många andra som på olika sätt bidragit till att de kunnat inta sin position.

Nog är det ett tecken i tiden att eliten agerar, som de gör, när det gäller Internet och dess möjligheter för vanligt folk att redovisa sin intellektuella nivå genom sin efterfrågan och visa sin samhällsposition med hjälp av ett tangentbord. Borta är rättesnöret att nobless förpliktar.

Tankar om detta följde mig in i sömnen, som bjöd på drömmar med återspegling av barndomens upplevelser av att vara fattig i betydelsen att sakna pengar. Något som pappa var klok nog att reducera betydelsen av genom att upphöja uppfinningsrikedomen till något mer eftersträvansvärt. I hans föreställningsvärld låg möjligheten till förändring i ett bildat folk – märk väl inte folk med utbildning. Bildning skulle vinnas framförallt genom att läsa och skriva. Känslan för kvalitet var något som skulle komma med tiden allt eftersom mängden av det lästa och skrivna ökade, det var han helt övertygad om. Hans egen bildningshunger hade som ung renderat honom en rejäl dagsedel när den sparsamme husbonden kommit på honom med att läsa i det sken, som den öppna dragluckan i vedspisen gav. Öppen draglucka kostade fler vedträn. 

De tankarna fick sedan ny näring när jag läste DN-artikeln ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röster” där Jonas Thente analyserar det tillvägagångssätt, som journalister inom kultureliten använt sig av, när de tagit sig an de människor, som de benämner Näthatare eller helt felaktigt Troll. Att trolla är något annat än att ösa sitt hat över någon, varför TV3:s Trolljägarna visar att inte heller Robert Aschberg ägnat sina villebråd någon särskilt skarp analys. Aschbergs populistiska metod att själv ta itu med det, som Polisen inte klarar av, är en skam både för Sverige som rättssamhälle och Robert Aschberg som journalist. Jag försöker finna tröst i DN:s Niklas Wahlöfs förhoppning om att vi ska lära oss hur småaktigt och fult det är att hata och att det ordet inte ska användas lika frekvent i framtiden. Jag befarar dock att Aschbergs grepp är mest populärt hos dem, som vi inte kan förvänta oss bättre av. Skillnaden är hårfin mellan TV3/Robert Aschberg och ett medborgargarde. 

Men det ligger väl helt i linje med hur de etablerade partierna tar sig an kriminalpolitiken. Läste artikeln Staden där alla är övervakade och tänkte med fasa på en framtid för mina barnbarn, där samhället fostrar ögontjänare och samtidigt blundar för risken att skapa grogrund för våldsverkare. Helt klart saknas idag en evidensbaserad kriminalpolitik förankrad inom rättsväsendet. Och en vilja att upplysa överheten om att nobless förpliktar. Intressant?