Kulturarvet - rättighet eller nådegåva?

Eftersom mitt debattinlägg i Norrtelje Tidning den 25 juni 2019 bara kan läsas av e-tidningens prenumeranter tar jag mig friheten att publicera det här på min blogg för att kunna dela den till alla vänner och följare, då värnet av vårt kulturarv är av största vikt alldeles oavsett var vi bor. Detta då det som sägs och görs kan innebära att vi blir flera, som intresserar oss för vad som är viktigt att bevara åt kommande generationer.

Men innan jag klistrar in debattinlägget här nedan, måste jag få lufta min frustration över olika partipolitiska ställningskrig kring Pythagoras Industrimuseum och Roslagsmuseet, vilka hittills tagit sig former, som allvarligt skadar dagens insatser för vårt gemensamma kulturarv.
När det blivit viktigare för en del politiker (oavsett om de står till höger eller vänster) att från tid till annan sätta käppar i hjulet för varandra och hindra en vettig hantering av denna viktiga uppgift, då är det hög tid att tala offentligt om den saken då det säger en hel del om vissa politikers brist på insikt om vad som avses med kulturarv. Den, som inte respekterar att kulturarvet är bärare av avtryck och vittnesbörd om de människor, som tidigare verkat i vår bygd och att där finns en del, som inte faller alla på läppen och därför bör förtigas, den förespråkar historierevision - ovärdigt i en demokrati.

Som en av “pionjärerna” i räddningsaktionen för Pythagoras-fabriken, under en stor del av 1980-talet, ber jag att få påminna om några saker av ovärderlig betydelse: 1. När Verkstadsföreningen bidrog med 100.000:- kronor i det kritiska läge då Metallindustriarbetareförbundet visat sitt intresse för att kunna bidra, först när slaget var förlorat och tegel från den rivna Pythagoras-fabriken skulle kunna användas för att bygga upp en replik på Skansen; 2. När kulturprofilen Åke Söderman i Centerpartiet talade sig varm för tändkulemotorns betydelse vid fiskets och jordbrukets motorisering, vilket synliggjorde länkarna mellan stadens, landsbygdens och skärgårdens människor; 3. Samt sist men inte minst de ovärderliga frivilliga arbetsinsatser som så många medlemmar i föreningen Pythagoras Vänner ställt upp med av och till genom alla år.

Allt sammantaget visar hur illa det går när lokal politik styrs mera av att nita varandra än att bygga något av värde tillsammans. Född 1937 året innan Saltsjöbadsavtalet slöts mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och LO, är jag glad över att jag fick vara med under en tid, när vi hade ledare, som insåg värdet av samverkan för landets utveckling, samtidigt som folkbildningen klarade av att leva upp till sina ideal. Nu känner jag oro för vad som väntar mina barnbarn.
Här nedan en kopia av min insändare:
- - -

Är kulturarvet en rättighet eller en nådegåva?
Frågan måste ställas mot bakgrund av de folkvalda politikernas hantering av kommunens bidrag till stadens museer, bland annat Industrimuseet Pythagoras.
Staden Norrtälje, som har skyldigheten att spegla stadens historiska utveckling under sina snart 400 år, kan inte likställas med orterna i den omkringliggande landsbygden med deras behov av såväl en omsorg om bygdens kulturarv som utvecklingen av varje orts egen unika förutsättning genom dessa århundraden.

Men Norrtäljes politiker verkar vara trollbundna av någon form av förbannelse, där inget kan göras i och för staden om detta inte möts i motsvarande grad av insatser i byar och orter runt om i hela kommunen.

Norrtälje kommun har nu existerat i snart 50 år och fortfarande pågår av och till en ordstrid mellan stad och land, där staden anses få allt medan landsbygden satts på undantag. Samtidigt finns efterfrågan på bostäder inom pendlingsavstånd från arbetsmarknaden i och kring huvudstaden Stockholm, vilket utgör ett tryck som förvandlar delar av staden från idyll till byggarbetsplatser med allt vad detta innebär.

Med några år kvar till stadens 400-årsjubileum vore det storslaget om firandet kunde vara rejält förankrat bland kommunens invånare – från norr till söder. Genom en juste hantering av Singöbornas önskan om stöd för sin lokala utveckling kan kommunledningen anslå tonen för Singös och andra orters lokala utveckling under de kommande 100 åren.

Alternativet är att knäsätta principen att intresset för kulturarvet ska hållas vid liv med hjälp av arrangemang med olika event och stödgalor, där givmilda människor kan få uppleva glädjen i att göra en insats utan några större insatser än att lätta på plånboken. Det kan med dagens synsätt upplevas som angenämare än att som arbets- eller uppdragstagare betala kommunalskatt, eller att som företagare ställa upp som sponsor med rätt till avdrag i deklarationen.

Nådegåvor har den egenheten i motsats till en rättighet att via skattsedeln göras delaktig i värnet av alla kommuninvånarnas rätt att vara delaktig i det kulturarv som påverkar oss som människor.

Gun Svensson, Norrtälje, medlem i Pythagoras vänner och Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening

En vass kil rakt in i Maktens hjärta.

När jag har passerat nybygget, som ska ersätta Konsthallen och Roslagsmuseet, ser jag en symbolik i byggnadens utformning – en vass kil slagen rakt i hjärtat på Roslagsmuseet och dess vänner! Vi har maktlösa tvingats se hur makthavare runt Kjell Jansson dribblat för att kommunen ska bryta sin del avtalet om drift och underhåll av den mark och de byggnader som Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening donerade i samband med bildandet av Stiftelsen Roslagsmuseet år 1972. Nu förväntas vi känna glädje över det nya museet och strunta i det rävspel som pågår runt Gevärsfaktoriet och Zetterstenska gården med den Engelska parken i kvarteret Faktoriet – det område som utgör grund för de stadsrättigheter som kung Gustaf II Adolf utfärdade år 1623.

Om Konsthallens vänner och Pythagoras vänner är stormförtjusta över det nya huset och dess funktion som konsthall och entré till verksamheter etablerade på Södra berget, är det alldeles förträffligt. Men, om inte Roslagsmuseets vänner visas någon respekt för sitt engagemang i Faktoriet, kommer jag att se detta nya hus som en symbol för den vassa kil, som jag önskar att jag kunde driva in i Maktens hjärta till lärdom för de maktens män och kvinnor, som sätter egna snöda intressen framför kommande generationers behov av att den fysiska platsen för stadens grundande och dess roll i landets historia, bevaras och hålls tillgänglig för människor i alla åldrar.

Att historielösheten triumferar har vi sett tidigare. Tänker närmast på en av stadens fäder, köpmannen E. G. Stenberg, vars arv efter hans död 1866 förvaltats av Drätselkammaren och senare av Kommunstyrelsen fram till oktober 1984. Med moderna statuter kunde Kommunstyrelsen då av sig själva i E.G. Stenbergs Donationsfonds styrelse förvärva bland annat Stadshotellet till det facila priset av 1,5 miljoner kronor. Donationsfonden skulle genom att sälja sina fastigheter få mer pengar att dela ut i form av pengar till sitt ändamål – stipendier till ungas utbildning och bidrag till behövande.

Kommunledningen möjliggjorde senare det som ledde till att Stadshotellet omvandlades till bostadsrätter, vilket slutade med att de, som köpt lägenheter, förlorade sina insatser och blev hyresgäster hos ett lokalt fastighetsbolag med känsla för byggnadens kulturella värde. Kommunen gick då in och räddade tillbaka parkområdet i kvarteret, men när parken skulle ges ett namn sågs inte köpmannen E. G. Stenberg som självklar att ihågkommas, utan då poppade Gustaf II Adolf upp. En tillfällighet som såg ut som en tanke. 

Sedan kommunen köpt fastigheterna delades E.G. Stenbergs donationsfond upp på två olika stiftelser Stenbergska I och Stenbergska II, vilka idag förvaltas av Socialnämnden respektive Barn- och Skolnämnden. Men frågan är om medborgarna känner till dess existens och om pengarnas förvaltats så att de ger något överskott för utdelning. Noterar dock att aktörerna i Norrtälje Handelsstad helt klart inte inser värdet av att vårda arvet, efter en av stadens framsynta köpmän, som redan för över hundra år sedan gav sin tribut till ungdomars utbildning och förkovran.

Intressant?  

P1 Publicerat om ett krig och en tänkbar lösning?

Lyssnade tidigare på radion och spetsade öronen när jag hörde programledaren samtala med Lars Ilshammar, som befann sig i ett åskdundrande Italien, varför tillfälle inte gavs för några följdfrågor. Kontentan var att Ilshammar förespråkade en allmän bredbandsavgift för att tillgodose behovet av ersättning till upphovsrättsinnehavare. Detta för att komma ur det krigstillstånd som råder mellan internetanvändare och upphovsrättsindustrin. Till att börja med reagerar jag negativt: jag har ingen lust att bidra med mer pengar till dessa otrevliga typer, som inte lagt två fingrar i kors för att finna lösningar för att tillgodose behovet av laglig tillgång till musik och film. Däremot har man haft råd att i drygt tio års tid städsla advokater jorden runt för att komma åt dem, som laddat upp och ner filer illegalt.

”Kulturstöd, bredbandsskatt, Stim-avgift, privatkopieringsavgift. Och då har vi inte ens börjat prata om verklig försäljning..., utbrister Niklas Starow när jag refererar till inslaget i radioprogrammet. Jag tänker till – det är klart att det tar emot att gynna ett sådant system med en allmän bredbandsavgift, men samtidigt vill jag kunna lägga ut de videor, där mitt barnbarn Daniel visar sig på styva linan till musik skyddad av upphovsrätt. Man känner sig som en åsna mellan olika hötappar.

Jag blir hur som helst nyfiken på vem Lars Ilshammar är och vad han har på fötterna när han uttalar sig. Söker på nätet och ser att han tidigare varit med i den tidigare regeringens IT-kommission. Då förstår jag hans omsorg om Stim och alla andra organisationer och mellanhänder, som livnär sig på upphovsrätten. Korporativism, kallas denna politik, som socialdemokrater har en viss förkärlek för. Att tekniken idag gör det möjligt för en musiker att vara sin egen förläggare och därför inte ska behöva vara medlem i Stim för att kunna anlita ett företag för att bränna hans/hennes CD-skivor, finns dock inte på kartan. Jag fann även en sida där Lars Ilshammar ibland gör inlägg, nu senast den 17 april m a a TPB-rättegången. I inlägget finns även en mycket intressant länk till ett lagförslag som Norges regering presenterat ”Nasjonal strategi for digital bevaring og formidling av kulturarv”. Jag har inte hunnit läsa igenom alla drygt 100 sidor, men tillräckligt för att se att Norges regering verkar ha insett att det krävs en digital kunskapsallmänning för att skapa ett informationssamhälle för alla.

«Å ta ansvar for å vedlikeholde og videreutvikle kunnskapsallmenningen er det offentliges oppgave nummer en» (sidan 11). I bakgrundsbeskrivningen sägs bl a ”Den samfunnsmessige betydningen av IKT i fellesskapets tjeneste er uttrykt i IKT-meldingen gjennom begrepet digital allmenning”. Tänker direkt på Stefan Mårtenssons m fl initiativ om att kräva en digital intellektuell allemansrätt och olika debattinlägg, som handlat om hur upphovsrätten låser in vårt kulturarv. Men, att det finns problem med att göra kulturarvet tillgängligt visar den frustration, som bl a råder inom Förläggareföreningen när det gäller Googles förlikningsavtal, som man nu försöker implementera i Sverige, vilket Svensk Bokhandel skriver om. Författarförbundets medlemmar förväntas hålla ihop och inte låta sig skrämmas av förlagens hot. Det som skulle ha varit klart till den 5 maj har de nu fått ytterligare fyra månader på sig att hantera. Och innan dess ska EU ha behandlat alla de direktiv som nu manglas under namnet Telekompaketet.

Kampen för ett fritt internet pågår oförtrutet och idag på pressfrihetens dag skriver Opassande om Internet och demokratin; Mitt i steget uppmärksammar också dagen, men funderar hur det står till med källkritiken på sina håll; MinaModerataKarameller resonerar om internet och förklarar varför vi, som älskar nätet, upplever Telekompaketet som ett hot; Jens O drar ännu en gång på veven om Telekompaketet – fantastiskt att han orkar; Scaber Nestor med bl a länkar till senaste nytt om kompromisserna i paketet; Intensifier berättar om den debatt som han fört med minister Åsa Torstensson om detta paket; Hax kommer med goda råd till PP; Thomas Hartman (S) vill byta ut Junilistan mot PP och puffar för ett samarbete; Deepedition skriver om verktyg för en nyare demokrati; samt Erik Hultin ombud till Centerpartiets partistämma laddar inför torsdagen – sanningens ögonblick. Hoppas att flera ombud ser det han ser. Intressant.

Imorgon måndag håller Näringsdepartementet ett seminarium för journalister, som kan följas på nätet och där finns möjlighet för allmänheten att ställa frågor per mejl till telekompaketet (snabel-a) enterprise.ministry.se Ställ frågor, det tänker jag göra.

En lagbrytares försvarstal.

Börjar dagen, som vanligt, med några timmars umgänge med verk av SvD:s skribenter och journalister i deras papperstidning. Börjar med Näringsliv där jag går från Politisk regndans i Bryssel till intressanta artiklar om Bankepok i graven och Surdegslyftet för att stanna upp en längre stund vid Framtidsfabriken, där arbetet vid Mobile Life Centre beskrivs. Eftersom man där utvecklar nya mobila tjänster behöver de tidigt höra vad konsumenterna tycker för att snabbt kunna tänka om eller justera, vilket innebär att de nu lägger ut testprogram på nätet. Även om jag själv bara använder mobilen som telefon, har jag förstått att mobilen blivit ett allt viktigare verktyg för yngre användare, då de där bl a har sin kalender. I vart fall ser Mobile Life Centre det som självklart att ta användare i anspråk för att utveckla produkten. Användare ses som kapabla att komma med bra synpunkter. Snacka om att bygga kundrelationer! Innan jag går över till Kulturbilagan ögnar jag igenom Linda Skugges Substans slår ut glitter och tänker ”inget ont som inte har något gott med sig”.

Kultursidorna inleds med att Jan Blomgren ger oss en inblick i hur tidningsägaren Lebedev genom att själv göra visar landets president Putin hur åsiktsfrihet och tryckfrihet kan fungera. När tidningsägaren inte gillar vad hans tidning Novaja gazeta tycker, då skriver han en egen kolumn. - Det händer två, tre gånger i månaden att Lebedev skriver själv och det är ett civiliserat sätt att samarbeta på, tycker Dmitrij Muratov. Muratov är chefredaktör.

Hyllningen till 50-åringen Barbie hoppar jag över, då hon redan hyllats i många olika media. Läser sedan Söndagsintervjun med Sanna Bråding och önskar henne lycka till i hennes föresatser. Vänder blad och tar del av ”Kultur i veckan” där Berglins figurer, som vanligt lockar till ett riktigt gott skratt. Sedan tre härliga uppslag med Simpsons som firar 20-årsjubileum. Vilket söndagsgodis med ett härligt yttrande av Jouni Paakinen: – Min favoritkaraktär brukade vara Homer, innan han blev knäpp runt säsong 10 och förvandlades från en älskvärd drummel till en irriterande idiot. Så vänder jag på bladet, och vad hittar jag väl där ...

Jo, en artikel om modeskapare utan gränser. - Jag hoppas nätet kan komma att betyda lika mycket för mindre modemärken som de gjort för oetablerade musikskapare, säger modeskaparen Ulrika Sandström, som nyligen lanserat en egen webbutik för sitt märke. Intressant att modeskapare kan synas i etablerade media och få lyfta fram värdet av kommunikation och försäljning via nätet, medan upphovsrättslobbyn skriker i högan sky när oberoende musiker säger samma sak. Intressant.

Sedan kommer jag till den kolumn som föranledde rubriken till detta inlägg. Det är Kaj Schueler, som påstår att lagbrytarna har initiativet när det gäller nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen. ”Nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen”, smaka på den formuleringen. I Kaj Schuelers värld är uppenbarligen ord, som transporteras tryckta på papper verkligare än ord som transporteras med hjälp av nollor och ettor på nätet. Här måste jag stanna upp – hur tänker han? Är han en modern variant av ludditen? Neej, då i början av 1800-talet var det arbetare, som ogillade de tekniska framstegen. De förstod väl inte bättre, obildade som de var, kan man tänka. Idag är det kultureliten, som går till storms mot internet, där gemene man kan få komma till tals.

I en nyhetsförmedling som professionell process, ”där en text bedöms och rannsakas efter värde, etiska regler och ansvar”, finns inget utrymme för vad andra proffs får lov att dras med, nämligen glada amatörer. I denna värld ses bloggare som outvecklade kräldjur i bloggträsket. Uppenbart är Kaj Schueler oförmögen att se att sociala medier fyller många olika funktioner. Jag vill inte förhäva mig, men jag vågar påstå att Kaj Schueler, Horace Engdahl, Jan Guillou med flera beter sig som de gamla grekerna – parnassen är till för dem med de ädla tankarna - de som tillhör den bildade klassen. Arbete var på den tiden något för slavar, som inte var fullvärdiga medborgare.

När nu slavarna fått rösträtt och emellanåt äntrar parnassen för att visa att vi finns och att vi har ett liv där vi finner nöje i att länka till eller använda oss av kopior av upphovsrättsskyddade verk, då får det stora tänkarna spader. När vi dessutom börjar ifrågasätta med vilken rätt kultureliten ska få låsa in vårt kulturarv, då önskar sig Kaj Schueler en kvalificerad jurist som ny ledamot i Akademien. En ledamot, ”som i detalj kan tolka och analysera frågor inom bland annat upphovsrätt, tryck- och yttrandefrihet”. Han tvivlar på politikernas handlag, då hanteringen av FRA-lagen lämnar en del att önska. Detta tvivel delar han med många av oss, som dragit ett lass för att synliggöra det storverket. "Det behövs balans och en motståndsrörelse mot motståndsrörelsen, organisationer och individer som på ett innovativt sätt – med nätets alla möjligheter – kan ta tillbaka initiativet", skriver Kaj Schueler.

Själv tycker jag att det är helt galet att internetanvändare ska behöva fundera på hur man kan fortsätta vara anonym på nätet, vilket Opassande skriver om. Det om något är ett resultat av en välbetald upphovsrättslobbys aktiviteter. Min förhoppning är att kultureliten ska besinna sig och se att ett sunt samhällklimat kräver en dialog och inte mer av applåder åt upphovsrättshökarna. Jag anser att det behövs en tredje väg, där eliten bör tänka på att den parnass, där de vandrar i sin upphöjdhet, har byggts upp av tidigare folkliga ledare, som räknade med att folket skulle kunna lyfta sig själva ur okunskap, fattigdom och elände – om man betrodde dem. Det blev grunden till den folkbildning, som betytt så mycket för vårt land. Vi är tillräckligt många, som minns och insett värdet av det och tycker att det är helt OK att kräva en digital intellektuell allemansrätt på nätet och där det går att ifrågasätta det rimliga i en del patent, som detta exempel ur International Herald Tribune i oktober 2006 men också Microsofts attack mot företaget TomTom. ACTA-avtalet kan innebära att upphovsrätts- och patentlobbyisterna bakvägen tvingar på oss lagar, som på både kort och lång sikt blir kontraproduktiva när det gäller människors skapande. Det måste vi sätta P för!

Sedan jag skrivit detta går mina tankar till Författarförbundets seminarium om ”Google-avtalet i ett nordiskt perspektiv” vilket jag bloggade om i fredags. Undrar vad man kom fram till? Undrar om Googles åtgärd att klassa vissa sektioner hos The Pirate Bay, som farliga, vilket Tommy k Johansson bloggar om, kan ha något med detta att göra? Rundar av med Mårtensson, som noterar att Ifpi lobbar fram orimliga skyddstider.

Behöver man planera inför samhällsförändring?

Efter en eftermiddag, då jag deltagit i ett seminarium anordnat av RTK (Regionplane- och Trafikkontoret, Stockholms läns landsting) är det många tankar om både stort och smått som kommit och gått. Det är ofta, som bussresan till eller från Stockholm ger den tid till eftertanke, vilket jag känner att jag mår väl av.

Vision, mål och strategier för regionen har arbetats fram, liksom ett program för det planarbete som pågår. Avsikten är att förslag till en ny regional utvecklingsplan för Stockholms region (RUFS 2010) ska sändas ut för samråd till kommuner och andra före sommaren 2008. Länsstyrelsen, som har ansvaret för det regionala utvecklingsprogrammet i länet (RUP), har beslutat att arbeta tillsammans med RTK så att RUP och RUFS blir ett kraftsamlande verktyg för den regionala utvecklingen.

Idag handlade det om Regionförstoring eller Regionförtätning med undertexten ”Nödvändighet eller hot mot hållbar utveckling”. Med professor Göran Cars, avdelningschef för Samhällsplanering vid KTH, som moderator, medverkade en rad mycket kunniga personer, som utifrån sin sakkunskap gav oss åhörare en hel del att tänka på. En bra mix av människor, som tror på möjligheten att planera för en önskvärd utveckling, och tvivlare, som pekade på att svenskar i gemen är inte är särskilt förändringsbenägna, samt pragmatiker, som talade om möjligheter och hot i praktiken. Det har utlovats att deras föredragningar ska läggas ut på RTK.s webbplats. De är värda ett studium.

För min egen personliga del har jag idag än en gång fått bekräftat att den som ser vartåt det lutar ser om sitt hus. Sedan beror det på våra politiker om den snöda ekonomiska vinningen ska dra det längsta strået eller om det går att finna en balans mellan behovet av förnyelse och värnet av vårt kulturarv och vår miljö. Men ska det fungera måste man nog visa större respekt för översiktliga planer än vad man hittills gjort i vår kommun. Grundbulten i planerandet är nog att ge alla en möjlighet till inflytande - det handlar om demokrati i praktiken. Men, den politiker som vill se snabba resultat, kan få fnatt för mindre. Men en grundkurs i demokrati kunde kanske hjälpa?