En vass kil rakt in i Maktens hjärta.

När jag har passerat nybygget, som ska ersätta Konsthallen och Roslagsmuseet, ser jag en symbolik i byggnadens utformning – en vass kil slagen rakt i hjärtat på Roslagsmuseet och dess vänner! Vi har maktlösa tvingats se hur makthavare runt Kjell Jansson dribblat för att kommunen ska bryta sin del avtalet om drift och underhåll av den mark och de byggnader som Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening donerade i samband med bildandet av Stiftelsen Roslagsmuseet år 1972. Nu förväntas vi känna glädje över det nya museet och strunta i det rävspel som pågår runt Gevärsfaktoriet och Zetterstenska gården med den Engelska parken i kvarteret Faktoriet – det område som utgör grund för de stadsrättigheter som kung Gustaf II Adolf utfärdade år 1623.

Om Konsthallens vänner och Pythagoras vänner är stormförtjusta över det nya huset och dess funktion som konsthall och entré till verksamheter etablerade på Södra berget, är det alldeles förträffligt. Men, om inte Roslagsmuseets vänner visas någon respekt för sitt engagemang i Faktoriet, kommer jag att se detta nya hus som en symbol för den vassa kil, som jag önskar att jag kunde driva in i Maktens hjärta till lärdom för de maktens män och kvinnor, som sätter egna snöda intressen framför kommande generationers behov av att den fysiska platsen för stadens grundande och dess roll i landets historia, bevaras och hålls tillgänglig för människor i alla åldrar.

Att historielösheten triumferar har vi sett tidigare. Tänker närmast på en av stadens fäder, köpmannen E. G. Stenberg, vars arv efter hans död 1866 förvaltats av Drätselkammaren och senare av Kommunstyrelsen fram till oktober 1984. Med moderna statuter kunde Kommunstyrelsen då av sig själva i E.G. Stenbergs Donationsfonds styrelse förvärva bland annat Stadshotellet till det facila priset av 1,5 miljoner kronor. Donationsfonden skulle genom att sälja sina fastigheter få mer pengar att dela ut i form av pengar till sitt ändamål – stipendier till ungas utbildning och bidrag till behövande.

Kommunledningen möjliggjorde senare det som ledde till att Stadshotellet omvandlades till bostadsrätter, vilket slutade med att de, som köpt lägenheter, förlorade sina insatser och blev hyresgäster hos ett lokalt fastighetsbolag med känsla för byggnadens kulturella värde. Kommunen gick då in och räddade tillbaka parkområdet i kvarteret, men när parken skulle ges ett namn sågs inte köpmannen E. G. Stenberg som självklar att ihågkommas, utan då poppade Gustaf II Adolf upp. En tillfällighet som såg ut som en tanke. 

Sedan kommunen köpt fastigheterna delades E.G. Stenbergs donationsfond upp på två olika stiftelser Stenbergska I och Stenbergska II, vilka idag förvaltas av Socialnämnden respektive Barn- och Skolnämnden. Men frågan är om medborgarna känner till dess existens och om pengarnas förvaltats så att de ger något överskott för utdelning. Noterar dock att aktörerna i Norrtälje Handelsstad helt klart inte inser värdet av att vårda arvet, efter en av stadens framsynta köpmän, som redan för över hundra år sedan gav sin tribut till ungdomars utbildning och förkovran.

Intressant?