Kulturarvet - rättighet eller nådegåva?

Eftersom mitt debattinlägg i Norrtelje Tidning den 25 juni 2019 bara kan läsas av e-tidningens prenumeranter tar jag mig friheten att publicera det här på min blogg för att kunna dela den till alla vänner och följare, då värnet av vårt kulturarv är av största vikt alldeles oavsett var vi bor. Detta då det som sägs och görs kan innebära att vi blir flera, som intresserar oss för vad som är viktigt att bevara åt kommande generationer.

Men innan jag klistrar in debattinlägget här nedan, måste jag få lufta min frustration över olika partipolitiska ställningskrig kring Pythagoras Industrimuseum och Roslagsmuseet, vilka hittills tagit sig former, som allvarligt skadar dagens insatser för vårt gemensamma kulturarv.
När det blivit viktigare för en del politiker (oavsett om de står till höger eller vänster) att från tid till annan sätta käppar i hjulet för varandra och hindra en vettig hantering av denna viktiga uppgift, då är det hög tid att tala offentligt om den saken då det säger en hel del om vissa politikers brist på insikt om vad som avses med kulturarv. Den, som inte respekterar att kulturarvet är bärare av avtryck och vittnesbörd om de människor, som tidigare verkat i vår bygd och att där finns en del, som inte faller alla på läppen och därför bör förtigas, den förespråkar historierevision - ovärdigt i en demokrati.

Som en av “pionjärerna” i räddningsaktionen för Pythagoras-fabriken, under en stor del av 1980-talet, ber jag att få påminna om några saker av ovärderlig betydelse: 1. När Verkstadsföreningen bidrog med 100.000:- kronor i det kritiska läge då Metallindustriarbetareförbundet visat sitt intresse för att kunna bidra, först när slaget var förlorat och tegel från den rivna Pythagoras-fabriken skulle kunna användas för att bygga upp en replik på Skansen; 2. När kulturprofilen Åke Söderman i Centerpartiet talade sig varm för tändkulemotorns betydelse vid fiskets och jordbrukets motorisering, vilket synliggjorde länkarna mellan stadens, landsbygdens och skärgårdens människor; 3. Samt sist men inte minst de ovärderliga frivilliga arbetsinsatser som så många medlemmar i föreningen Pythagoras Vänner ställt upp med av och till genom alla år.

Allt sammantaget visar hur illa det går när lokal politik styrs mera av att nita varandra än att bygga något av värde tillsammans. Född 1937 året innan Saltsjöbadsavtalet slöts mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och LO, är jag glad över att jag fick vara med under en tid, när vi hade ledare, som insåg värdet av samverkan för landets utveckling, samtidigt som folkbildningen klarade av att leva upp till sina ideal. Nu känner jag oro för vad som väntar mina barnbarn.
Här nedan en kopia av min insändare:
- - -

Är kulturarvet en rättighet eller en nådegåva?
Frågan måste ställas mot bakgrund av de folkvalda politikernas hantering av kommunens bidrag till stadens museer, bland annat Industrimuseet Pythagoras.
Staden Norrtälje, som har skyldigheten att spegla stadens historiska utveckling under sina snart 400 år, kan inte likställas med orterna i den omkringliggande landsbygden med deras behov av såväl en omsorg om bygdens kulturarv som utvecklingen av varje orts egen unika förutsättning genom dessa århundraden.

Men Norrtäljes politiker verkar vara trollbundna av någon form av förbannelse, där inget kan göras i och för staden om detta inte möts i motsvarande grad av insatser i byar och orter runt om i hela kommunen.

Norrtälje kommun har nu existerat i snart 50 år och fortfarande pågår av och till en ordstrid mellan stad och land, där staden anses få allt medan landsbygden satts på undantag. Samtidigt finns efterfrågan på bostäder inom pendlingsavstånd från arbetsmarknaden i och kring huvudstaden Stockholm, vilket utgör ett tryck som förvandlar delar av staden från idyll till byggarbetsplatser med allt vad detta innebär.

Med några år kvar till stadens 400-årsjubileum vore det storslaget om firandet kunde vara rejält förankrat bland kommunens invånare – från norr till söder. Genom en juste hantering av Singöbornas önskan om stöd för sin lokala utveckling kan kommunledningen anslå tonen för Singös och andra orters lokala utveckling under de kommande 100 åren.

Alternativet är att knäsätta principen att intresset för kulturarvet ska hållas vid liv med hjälp av arrangemang med olika event och stödgalor, där givmilda människor kan få uppleva glädjen i att göra en insats utan några större insatser än att lätta på plånboken. Det kan med dagens synsätt upplevas som angenämare än att som arbets- eller uppdragstagare betala kommunalskatt, eller att som företagare ställa upp som sponsor med rätt till avdrag i deklarationen.

Nådegåvor har den egenheten i motsats till en rättighet att via skattsedeln göras delaktig i värnet av alla kommuninvånarnas rätt att vara delaktig i det kulturarv som påverkar oss som människor.

Gun Svensson, Norrtälje, medlem i Pythagoras vänner och Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening

En vass kil rakt in i Maktens hjärta.

När jag har passerat nybygget, som ska ersätta Konsthallen och Roslagsmuseet, ser jag en symbolik i byggnadens utformning – en vass kil slagen rakt i hjärtat på Roslagsmuseet och dess vänner! Vi har maktlösa tvingats se hur makthavare runt Kjell Jansson dribblat för att kommunen ska bryta sin del avtalet om drift och underhåll av den mark och de byggnader som Roslagens Fornminnes- och Hembygdsförening donerade i samband med bildandet av Stiftelsen Roslagsmuseet år 1972. Nu förväntas vi känna glädje över det nya museet och strunta i det rävspel som pågår runt Gevärsfaktoriet och Zetterstenska gården med den Engelska parken i kvarteret Faktoriet – det område som utgör grund för de stadsrättigheter som kung Gustaf II Adolf utfärdade år 1623.

Om Konsthallens vänner och Pythagoras vänner är stormförtjusta över det nya huset och dess funktion som konsthall och entré till verksamheter etablerade på Södra berget, är det alldeles förträffligt. Men, om inte Roslagsmuseets vänner visas någon respekt för sitt engagemang i Faktoriet, kommer jag att se detta nya hus som en symbol för den vassa kil, som jag önskar att jag kunde driva in i Maktens hjärta till lärdom för de maktens män och kvinnor, som sätter egna snöda intressen framför kommande generationers behov av att den fysiska platsen för stadens grundande och dess roll i landets historia, bevaras och hålls tillgänglig för människor i alla åldrar.

Att historielösheten triumferar har vi sett tidigare. Tänker närmast på en av stadens fäder, köpmannen E. G. Stenberg, vars arv efter hans död 1866 förvaltats av Drätselkammaren och senare av Kommunstyrelsen fram till oktober 1984. Med moderna statuter kunde Kommunstyrelsen då av sig själva i E.G. Stenbergs Donationsfonds styrelse förvärva bland annat Stadshotellet till det facila priset av 1,5 miljoner kronor. Donationsfonden skulle genom att sälja sina fastigheter få mer pengar att dela ut i form av pengar till sitt ändamål – stipendier till ungas utbildning och bidrag till behövande.

Kommunledningen möjliggjorde senare det som ledde till att Stadshotellet omvandlades till bostadsrätter, vilket slutade med att de, som köpt lägenheter, förlorade sina insatser och blev hyresgäster hos ett lokalt fastighetsbolag med känsla för byggnadens kulturella värde. Kommunen gick då in och räddade tillbaka parkområdet i kvarteret, men när parken skulle ges ett namn sågs inte köpmannen E. G. Stenberg som självklar att ihågkommas, utan då poppade Gustaf II Adolf upp. En tillfällighet som såg ut som en tanke. 

Sedan kommunen köpt fastigheterna delades E.G. Stenbergs donationsfond upp på två olika stiftelser Stenbergska I och Stenbergska II, vilka idag förvaltas av Socialnämnden respektive Barn- och Skolnämnden. Men frågan är om medborgarna känner till dess existens och om pengarnas förvaltats så att de ger något överskott för utdelning. Noterar dock att aktörerna i Norrtälje Handelsstad helt klart inte inser värdet av att vårda arvet, efter en av stadens framsynta köpmän, som redan för över hundra år sedan gav sin tribut till ungdomars utbildning och förkovran.

Intressant?  

Vem kan kan tygla politikerna inför valet 2014?

De flesta som läst Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” vet värdet av ”ställtid”, när man står inför uppgiften att finna ord för att beskriva något av betydelse för både en själv som individ och samhället istort. Med mitt samhällsengagemang över tid försöker jag bli klok på vad kombatanterna Moderaterna och Socialdemokraterna står för idag. Framförallt när det gäller det som pågår i kommunen och landstinget, eftersom det är här på den lokala nivån som politikerna praktiskt kan visa hur de tänker omsätta de visioner för utvecklingen som t ex den nya Plan- och Bygglagen möjliggör. En titt på kommunens hemsida visar att man tagit itu med arbetet att ta fram en ny Översiktsplan. Här ges medborgarna möjlighet att anmäla intresse för att delta i en medborgardialog.

Men, under tiden byggs det som aldrig förr i kommunens centralort staden Norrtälje, samtidigt som här presenteras ett politiskt utspel om en nytt badhus uppe på Södra Bergen för 140 miljoner (!). Mycket sprängsten blir det ... Samtidigt sätter kommunens ledande moderater käppar i hjulet för Roslagsmuséets utveckling, där man säger sig behöva sälja den del av kvarteret Faktoriet (som tidigare planerats för museets framtida utbyggnad) för att finansiera en påbörad upprustning av muséets byggnader. Kultur- och Fritidsnämndens ordförande Bengt Ericsson (C ) tassar med, salig över att få vara med på ett hörn. Han tycks tro att det räcker med en del av den summa kommunalrådet Kjell Jansson (M) räknat med att få vid försäljningen av fastigheten intill museet. Bengt ser inte det som jag och andra ser – att det handlar om efterhandskonstruktioner efter det att Moderaterna gett fingret åt alla oss som tycker att ett lokalt museum är viktigt för att hålla stadens historia levande. Idag är det bara stadens grundare Gustaf II Adolf som anses vara värd att hålla i minnet. Försäljningen av grannfastigheten är nu överklagad eftersom det finns ett tidigare beslut i Kommunfullmäktige sedan den 28 maj 1990 om att den delen av kvarteret skulle tillföras Stiftelsen Roslagsmuseet för att möjliggöra en framtida utbyggnad. Men till allt detta finns det anledning att återkomma när vi vet mer om spelet bakom kulisserna.

Det tar tid att få grepp om vilka krafter som styr den utveckling som pågår. Att ledande socialdemokrater tidigare gärna gynnande intressen, som låg i rörelsens eller enskilda ledande personers egenintresse, det var rätt lätt att se. Nu föreställer jag mig att någon form av kohandel måste pågå när det gäller olika intressen som rör markanvändningen. Något som inte är helt lätt att genomskåda, men nog kommer att visa sig. Allt kommer till den som kan vänta ;-). Vilket är trösterikt med tanke på min hälsa. Jag måste bland annat att tänka på blodtrycket. När jag ser att vi i Norrtälje inte är ensamma om att politikerna går privata intressenters ärenden, då sjunker trycket, eftersom jag inser att tiden arbetar för att flera medborgare kommer att bry sig. Läser därför med stor behållning Gunnar Strömmers kolumn Dags för stramare tyglar i kommuner om hur det kommunala självstyret ser ut i Leksands kommun. Gunnar Strömmer har tidigare varit verksam jurist inom Centrum för rättvisa och är uppenbarligen en f d MUF-ordförande, som ser att enskilda individer står sig slätt när politiker, oavsett partifärg, sätter egna intressen i främsta rummet. Just nu fjäskar politiker av alla kulörer för de företagare, som man vill ligga bra till hos. Men det går inte ta miste – Fredrik Reinfeldt verkar tycka att företagarna nu måste inse att de också har ett socialt ansvar bland annat när det gäller att ta tillvara och utveckla arbetslösa människors förmåga. Det ska bli intressant se om detta är ärligt och uppriktigt menat och hur han i så fall kommer att tackla dem som under flera decennier blivit bortskämda med att kunna luta sig mot ett tolkningsföreträde.

Intressant.