söndag 24 februari 2008

Räddaren i nöden

Som fattigt norrlandsbarn och objekt för välbeställda tanters välgörenhet, har jag en känslighet utöver det normala mot de tecken i tiden, som visar på att politiker oavsett partifärg arbetar för en återgång till ett system där fattiga människor ska stå i tacksamhetsskuld till välgörare som förbarmar sig och hjälper dem tillrätta.

Övervältringen av ansvaret för de mest utsatta människorna från Socialtjänsten till Svenska Kyrkan, religiösa samfund och än värre - en del aktörer, som sett en möjlighet att slå mynt av dessa människors situation, fortgår med politikernas goda minne. Filantropi, istället för en skattefinansierad välfärd med offentlig insyn och meddelarfrihet för de anställda, lobbas det nu för med stor frenesi. Tänk om näringslivets aktörer insåg det kloka i att fokusera på det som de är bäst skickade att göra och låta samhällets olika funktioner skötas av dem vars yrke är att göra bästa nytta för skattebetalarnas pengar. Lyckligtvis är jag inte ensam om att se vad som är på gång. Medan Rädda Barnen måste slå vakt om sin profil för att inte bli en organisation för omsorgsverksamhet för målgruppen utsatta barn, måste kyrkans diakoner nu ta ställning till om det är deras uppgift att ta hand om det som Socialtjänsten enligt lag ska svara för. Som SKTF-pensionär, läser jag förbundets tidning och i det senaste numret puffas på första sidan för artikeln Räddaren i nöden, som handlar om att kyrkan sakta men säkert håller på att ersätta socialtjänsten i arbetet med de mest socialt utsatta.

- Kyrkan ska inte vara socialtjänst. Det var den i början av 1900-talet och dit vill jag inte tillbaka, säger Marie Larsson, diakon i Flemingsbergs församling, enligt tidningen. Jag håller med Marie Larsson. Kyrkan ska sörja för våra själar och kan vara ett stöd för att hjälpa oss klara svåra livssituationer och som sådan ett viktigt komplement till den av alla medborgare (inklusive företagare) solidariskt finansierade socialtjänsten. Men Gud bevare oss för filantropiska välgörare! Det finns många ulvar i de fårakläderna, även om SvD:s PJ Anders Linder tror dem om allt gott. Intressant.

3 kommentarer:

kyrksyster sa...

Diakonin ska aldrig bli en ersättare för samhällets omsorg. Ett komplement möjligen. Vi kan ge ett bidrag i en akut situation, eller till något som socialnormen inte räcker till(skolresa är t ex ett vanligt problem) eller till någon i en tillfällig sits som inte vill hamna i socialregistret för en engångsgrej...

Men tyvärr så slimmar samhället alla sina budgetar och det blir alltfler som får det tufft. Den som har skulder får ju sällan hjälp att klara av dom.

Hanna Stymne Bratt sa...

Välgörenhet kan och får aldrig bli en ersättning för samhällets skyldigheter. jag mår illa av alla sådana tongångar att frivillig organisationer ska göra alltmer. Dessa organsiationers värdefulla arbete ska vara ett komplement, inte det enda alternativet. Tyvärr delar inte alltid de styrande denna åsikt.

Hanna S-B

Farmorgun sa...

Kyrksyster och Hanna Stymne Bratt: Det känns skönt med denna respons, då är vi i alla fall minst tre som tycker att fattiga människor måste hanteras proffsigare än att bara skickas vidare till någon som man räknar med bryr sig. Det om något är ett fattigdomsbevis!!!