Vi har ett ömsesidigt ansvar för digital delaktighet.

Fortfarande kan man botanisera bland paneldiskussioner och seminarier som sänts på webben från Almedalen. Här diskuteras Opinionsbildningens nya infrastruktur mellan personer som på olika sätt bidragit till utvecklingen av verktyg och arbetsmetoder för att stärka aktörer, som med hjälp av sociala medier vill vara delaktiga i samhällsdebatten och därmed kan bidra till opinionsbildningen inom olika samhällsområden. Diskussionen om listor är inte särskilt intressant, tycker jag, men det kan ha med min brist på tävlingsinstinkt att göra. Eller om lusten att vilja dominera diskussionen i bloggosfären är mer uttalad i de partier som vill ge intryck av att vara stora och ledande. Själv är jag mer intresserad av den arbetsprocess och det meningsutbyte, som kan leda till nya insikter. För mig är bloggen och internet verktyg för människors möjligheter att delta i landets demokratiska utveckling med en fördjupning av diskussionerna mellan valen.

Martina Linds svar på Markus Lake Berglunds fråga om risken för en tudelning mellan de i Centerpartiet, som är vana vid att använda nätet och de helt ovana, kan vara lättare sagt än gjort. Martina ansåg att det är de digitalt bevandrade medlemmarna som måste förstå att de måste plöja, harva och så på möten och stämmor om en utveckling ska vara möjlig. Jag tycker nog att de motspänstiga måste öppna sina sinnen och ta in att de går miste om en hel del information och väldigt mycket kunskap om de inte tar datorn till sin hjälp. Själv tycker jag att det fungerar bäst genom att succesivt lära genom att göra. Påhittet att man ska ta ett s k ”datorkörkort” har avskräckt alltför många. De flesta jag känner har lärt sig genom att göra och allt eftersom lärt sig mer när behov uppstått.

Överhuvudtaget är det en svårbegriplig diskussion som pågår om internets fel och förtjänster både bland dem som gillar internet och sociala medier och mellan dem och de som mest ser internet och sociala medier som ett fördärv. Anders Mildner går så långt att han talar om internetromantiker och internetevangelister som begrepp en del aktörer använder sig av för att slippa bry sig om internet som något annat än verktyg för marknadsföring och försäljning av varor och tjänster. Själv undrar jag om vi kan begära att marknadsromantiker och marknadsevangelister kan tro annat än att politiker bara är ute efter att kränga sina läror, som vilken konserverad gröt som helst. Att internet och sociala medier bygger på en interaktion som kan skapa något nytt av intresse för egen del krävs åtskilliga samtal för att ekonomiskt sinnade människor ska förstå.

Ta t ex skillnaden mellan det resonemang som Operans webmaster förde när han berättade om Operans arbete med sin webbplats, som redan 2008 men också 2010 vann Web Service Award, och de tidningschefer som leasar ut hanteringen av kommentarerna till tidningens artiklar. Hos Operan är en snabb och juste hantering av kundkontakterna A och O, medan de som inte förstår värdet av en dialog med läsekretsen låter kunskapen om tidningens påverkan gå till andra företag. Även mycket griniga kunder har något att tillföra i ett förbättringsarbete.

Mildners iakttagelsen är riktig så långt att allt som går till överdrift får en backlash och att det finns tecken som kan tolkas så. Vi kan bara se de kräkreflexer som rätt många feminister förorsakar när de tycker sig kunna förklara samhällets alla orättvisor med hänvisning till kön, när många andra gått vidare och lärt sig om ett mer komplext begrepp – intersektionalitet – som förklarar att kön, klass, etnicitet och en del andra grunder kan samverka när diskriminering sker. Det är skälet till att vi idag har en sammanhållen organisation för åtgärder mot diskriminering under en hatt Diskrimineringsombudsmannen. Men under tiden odlas stolligheterna om kön, som upphov till allt ont, hos en lång rad feminister aktiva i samhällsdebatten. Funderar fortfarande på om Unni Drougges reaktion mera är ett utslag av ett tryck på den feministiska nerven än en saklig reflektion kring den glädje som många av oss andra känner inför möjligheten att ta för sig och göra något eget av allt som vi möts av på nätet. Hur som, gillar jag att Joakim Jardenberg tagit sig tid att ge en respons. Men Unni vore inte Unni om hon inte fortsatte att bjuda Jocke och oss andra rejält tuggmotstånd. Något som jag väljer att inte ge mig in i, eftersom jag inte vill vara med i den dansen. Livet har lärt mig att mina reaktioner bör jag ge akt på och lära mig av, då de säger mera om mig själv än andra. Att jag gått från att vara feminist till att få upp ögonen för intersektionaliteten ser jag som en effekt av förnuftets seger över alla upprörda känslor. Mitt fokus idag ligger på internets möjligheter och därför slåss jag för att kunna vara medborgare även när jag är på nätet. Alltför många inom den s k kultureliten är negativt inställda, men det ser jag mera som deras egna bekymmer.

Därför gillar jag naturligtvis att Christian Engström kämpar på för att sprida sin kunskap inom EU:s olika länder och att Opassande delar med sig av sina tankar på ett sätt som gör att jag måste tänka till mer än en gång. Slutar med att flagga för att jag nu kommer att ta en bloggpaus under drygt en vecka då jag har annat för mig. Ha en fortsatt bra sommar.

Intressant.

Heja sjuksköterskor

Efter några dygn på sjukhus med akuta hjärtproblem känns skrivandet på bloggen inte speciellt angeläget. Men, jag har förstått att jag har läsare, som undrar varför jag upphört med mina kommentarer och att en del blivit oroade. Även om jag ännu inte känner mig helt OK kan jag lugna alla med att jag är i goda händer med uppföljning vid Medicinmottagningen, Norrtälje sjukhus.

Jag måste erkänna att det kändes som något av ödets ironi att jag strax efter mitt senaste inlägg om sjuksköterskestrejken, själv blev en patient i behov av deras insatser. Både i sjukvårdsupplysningens telefon och senare i ambulans och på akutmottagningen var det sjuksköterskor, som tog väl hand om mig. När jag blev inlagd för behandling, var det också undersköterskor som gjorde sitt bästa för att jag som patient skulle ha det så bra som omständigheterna tillät. Vad jag kunde se fungerade samarbetet mellan dessa båda yrkesgrupper utmärkt. Men av den debatt, som jag orkat följa sedan jag kom hem för drygt en vecka sedan, försöker nu politikerna – arbetsgivarna – att spela ut dessa båda grupper mot varandra. Detta för att stå emot sjuksköterskornas rättmätiga krav, men med helt olika bevekelsegrunder.

Det märktes inte minst Första Maj, när socialdemokraternas talare gick som katten kring het gröt för att inte utmanna fackförbundet Kommunal, som organiserar vårdpersonal, vilka anser sig vara minst lika betydelsefulla som sjuksköterskorna i vård och omsorg. Och när Vårdförbundets ordförande tackade ja till att hålla tal vid Vänsterpartiets möte, så gick moderata politiker och kommentatorer i taket. Helt klart vill man oskadliggöra henne som förhandlare för alla sjuksköterska genom att slå på henne en vänsterstämpel. Något hon borde ha räknat med. Men förmodligen var frestelsen att dra till sig medieintresset så stor att hon bortsåg från den risk till splittring, som hon därmed bäddade för. Det är inte lätt att navigera på opinionsbildningens hav. Huruvida sjuksköterskorna ska lyckas eller inte råder det delade meningar om. Det visar Reportagebloggen genom att ställa SvD:s P J Anders Linders inlägg den 27 april mot strejkforskaren Christer Törnqvists uttalande i Agenda den 28 april.

Så länge ledande sossar tror att de hjälper Kommunals medlemmar genom att negligera eller hålla tillbaka rättmätiga krav från Vårdförbundets sjuksköterskor, förefaller P J Anders Linder vara närmare en sannare bild av verkligheten och idéerna om Vårdval är en naturlig följd av detta. Om sossarna värnar om Kommunal genom sitt motstånd, så värnar moderaterna om Vårdval och privatisering med sitt motstånd. Intressant.