Kollektivt eller enskilt straff i LSS?!

Läser i FUB:s tidning Unik nr 1/2018 sidan 8 en artikel om Stig Svenssons rapport "Personlig assistans - Analys av en kvasimarknad och dess brottslighet", som han redovisat mot bakgrund av regeringsuppdraget med koppling till den pågående statliga utredningen Översyn av LSS och assistansersättningen. En kvasimarknad förklaras med att staten bestämmer både vem, som är producent (Assistansanordnare) och vem som är Konsument (assistantanvändare) samt priset för tjänsten (schablonersättningen), som betalas av Skattebetalarna. Artikeln har skrivits av Eva Borgström, Intressepolitisk samordnare hos FUB. Rapporten är tillgänglig på Regeringens webb. För skattebetalarna är det självklart att en sådan marknad kräver ändamålsenliga statliga funktioner för kontroll av hänsyn till såväl användarna som skattebetalarna.

Men, istället för att i detalj ta itu med statens kontrollsystem ger sig utredaren Stig Svensson i kast med uppgiften att finna stöd för sitt antagande att det är hos den svagaste gruppen, det vill säga hos föräldrar i deras roll som assistansanordnare, som fusket är som allra störst. Därför bör alla i denna grupp straffas överlag med en schablonmässig nedsättning av beviljade timmar per vecka, vilket innebär att alla ska straffas för något, som utredaren gissar att hälften av föräldragruppen gör sig skyldig till. Redan där blir det helt galet, eftersom kollektiv bestraffning inte hör hemma i den svenska rättsordningen.

Istället för att ta ära och redlighet av de familjer, som gör obeskrivligt viktiga insatser för att familjen ska fungera, trots utmaningen att göra det bästa möjliga i en svår situation, strör utredaren Stig Svensson salt i såren med sitt förslag. Undrar var landet Sverige hade varit utan alla enskilda individers insatser, vilka samhället inte hade kunnat klara sig utan?! Assistansföretagen däremot avstår utredaren från att utmana, eftersom de har en hel bransch i ryggen för att låta rättsligt pröva hållbarheten i anklagelserna om fusk!

Om utredaren istället hade fokuserat på behovet av ett hållbart kontrollsystem, då hade även det fenomen, som kallas "Social shopping", kunnat åtgärdas utan att alla familjer ska drabbas av misstankar. Något som skapar ytterligare konfliktytor mellan svenskar och flyktingar & invandrare. När myndigheter använder risken för människohandet, som argument för åtgärder för att snäva in assistansersättningen, då blir det tydligt att regeringens utredare utgår från att vi medborgare - för att kunna tänka rätt - behöver ställa utsatta föräldrars rätt till samhällets stöd enligt intentionerna i nu gällande LSS mot utredarens idéer om att det bland dessa familjer kan finns aktörer som ägnar sig åt människohandel. Det ska således åvila den enskilde individen att hjälpa politikerna med det, som de - trots alla sina resurser - ser ut att vara oförmögna att klara av!

Vilket fattigdomsbevis är inte dessa föreställningar, som odlas i den politiska makten boningar?!

Den fyrkantiga finansministern och hennes feministiska vänner i alla partier måste öppna ögonen och se hur deras feministiska retorik leder vilse till stor nackdel för samhällets allra sköraste medborgare. Redan 2016 skrev FUB:s ordförande Thoman Jansson om vikten att stå upp för Karl Grünevalds ideal, vilket alla som värnar om LSS intentioner från 1993 ser som nödvändigt. Min slutsats är att Regering och Riksdag måste skapa ett hållbart statligt kontrollsystem istället för att misstänkliggöra de föräldrar som gör sitt bästa för att skapa ett drägligt liv för sina funktionshindrade barn!

Intressant?