Om rösträtt för att våga tala.

ÄNTLIGEN! Tänker jag när jag ser inslaget i SVT:s Rapport. Hoppas att detta bara är början. Det finns flera branscher som behöver inspekteras, bl a Mediebranschen d v s TV, radio, tidningar och tidskrifter mm. Hade arbetsgivarna där arbetat med ett systematiskt arbetsmijöarbete och Internkontroll som gäller både den fysiska och den psykosociala arbetsmiljön och som redan på 1990-talet var tänkt att underlätta en systematisk förbättring år för år, då hade vi sluppit företeelsen med alla dessa upprop med sexuell anknytning - allt från allmänt ohyfs och sexuellt ofredande till påståenden om våldtäkter samt ibland även kvinnors eftergifter i form av tystnad styrda av rädsla för att inte få komma ifråga för inspirerande arbetsuppgifter i framtiden. Tystnadskulturen är det allra största hotet mot vår demokrati.

Det är verkligen tråkigt att Medier och Journalister i nutid inte följt upp DOKUMENTET, som kvinnorna på Aftonbladet skrev 1978. Där ser vi en arbetsplats med en supkultur, som männen kunde urskulda sig med, istället för att förstå att det handlade om en psykosocial arbetsmiljöfråga. Med den arbetsmiljölagstiftning, som vi har idag, måste tillämpningen vara sådan att alla anställda kan inse vikten av att tala om saken med verksamhetens chef eller om modet sviker med arbetsplatsens skyddsombud alternativt Huvudskyddsombudet.

Jag tvivlar på att det svenska rättssystemet pallar för att allt flera individer rundar sin plikt att själva ta itu med problemen i dess rot, där de gror, där verksamhetschefer och Huvudskyddsombud kan samverka för att fixa bestående förändringar. Alla människor, som deltagit i alla dessa massupprop - i Sverige 70 stycken samordnade av en person (välgörare eller företagare, vill jag låta var osagt) för att med hjälp av opinionsbildning utöva påtryckning på Regering och Sveriges Riksdag för ännu skarpare lagstiftning, ska naturligtvis inte ha gjort det förgäves. MEN, lever vi i ett rättssamhälle då måste vi alla hjälpas åt, så att enskilda individer vinner insikt om vikten av att vara modig och prata om saken genom att ta hjälp, där hjälp finns i arbetsorganisationen eller hos Arbetsmiljöverkets inspektörer. Det, som sker i arbetslivet måste arbetsmarknadens parter ta ansvaret för att åtgärda, vilket självklart inte utesluter en polisanmälan i de fall att brott  har begåtts.

Om så sker, då kan jag ha ett visst fördrag med #metoo, som ögonöppnare. Men jag tycker verkligen att det är skämmigt att journalister, som själva har varit med i och bakom uppropet, inte för ett ögonblick verkar ha tänkt på att upplysa oss tittare, läsare och lyssnare om hela historien kring den fleråriga kampanjen mot - Könsbaserat våld i arbetslivet - samt redan då kollat med berörda tjänstemän hos Arbetsmiljöverket, vilka verktyg de har för att få ordning på torpet.

Jag köper inte att kvinnor, rent allmänt ska vara förskonade från att själva ta bladet från munnen, när de vill ändra landets lagar. Kvinnor kan bättre - det är hög tid att de visar det!!!

Landets första arbetsmiljöinspektris Kerstin Hesselgren, hon valde att arbeta med kvinnornas arbetsmiljö, när många andra kvinnors kämpade för rösträtten. Pionjären Kerstin Hesselgren kämpade för rätten att höja rösten på sitt sätt. Nu håller alla känslomässigt styrda människor på att förstöra alla dessa föregångares livsverk. För att använda vår rösträtt, måste vi också våga tala! Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det!

Effekten idag ser ut att vara - att en majoritet av folket födda efter 1970 växt upp i ett samhällsklimat där den, som vet hur man skapar opinion och har gott om pengar (idag snabbt fixat genom crowd-funding) - dom blir de mäktiga! De vinner val och besätter platserna där beslut tas. Är det verkligen så vi vill ha det? I Sverige 2019? Sverige med lagar och avtal och en modell - riggat för ett systematiskt arbete med arbetsmiljön - tänkt att nå världsklass, tvingas står där med skammen, för att landets feminister förefaller inbilla sig att kampanjer (och i samband därmed hämndaktioner) är den enda framkomliga vägen.

PS. Hittills inga kommentarer här nedan, men flera mera förtäckta och ibland direkta i andra sammanhang, har lett till en viss omarbetning, utan att min vassa kritik av journalistiken förlorat sin udd. Inom det yrket torde de allra flesta vara väl insatta i kritikens roll för att nå det egna mediets kvalitetshöjande syfte. Omarbetningen gjord 2019-04-21. DS