... är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken.
Det
pågår ett arbete i EU om en digital inre marknad där
upphovsrättsindustrin är på tårna, naturligtvis uppbackade av
opinionsbildning här hemmavid bl a i gårdagens
DN. Där finns bland de andra även en talesperson för
Rättighetsalliansen. Det påminde mig om något jag såg den 28
okt., där Henrik Ponthén uttalade sig, varför jag kollade närmare
på denna hans nya skepnad. Kunde då konstatera att han numera är
ledamot i styrelsen för Rättighetsalliansen
Europa AB, ett bolag, som bildades 2011-04-29 för ändamålet
Konsultverksamhet inom juridik, it och teknik, med Svensk
NäringsgrensIndelning - SNI : 62020 - Datakonsultverksamhet och
69101 - Advokatbyrå-verksamhet. Jo, jo, det finns tydligen en
marknad ...
Ur
askan av Svenska
Antipiratbyrån har det likt fågel
Fenix stigit fram en ny skapelse, förkunnande att staten måste
vara alliansens beskyddare mot de fortfarande så förfärligt
tjuvaktiga fildelarna. Och de lyckas, eftersom ledande politikers
rådgivare i immaterialrätt
och marknadsrätt vid främst våra universitet och branschens
advokater alldeles ostörda kunde fila på lagändringar i skydd av
intresseorganisationer för anhängare av upphovsrätt och
äganderätt/civilrätt. Detta eftersom de lyckades invagga ledande
politiska talespersoner i föreställningen att Immateriell rätt
handlar om Äganderätt till en fysiskt existerande pryl, som t ex en
gräsklippare, istället för att vara ett
tidsbegränsat monopol
för nyttjande av något, som tillhör den allmänna kulturdomänen
när skyddstiden löpt ut.
Alla, som skapar något, är influerade
eller inspirerade av andra människor och livet omkring dem eller av
vad andra har skapat före dem. I takt med teknikutvecklingen har
dock skyddstiden förlängts i stora kliv fram till idag den rent absurda
tiden en upphovspersons livslängd + 70 år. Om företagen inte på
olika sätt finner sätt att förnya verken, så att skyddstiden
förlängs ytterligare några decennier. Något som i ett
rättssamhälle borde ha betraktats, som närmast kriminellt med
tanke på att den allmänna kulturdomänen därigenom berövats nytt
innehåll för generationer. Sorgligt att kulturskaparnas
organisationer inte inser vad de lånar sig till.
Att
trackern the Pirate Bay bidrog till att många film-, video- och
musikintresserade kunde sålla fram det material, som de fann vara
värt att lägga sina pengar på i olika former, det nådde inte fram
till alla dessa branschaktörer genom mediebruset. Och deras
advokater hade knappast något intresse av att ta in den
informationen, utan där satte man en ära i att knäcka grabbarna,
som skötte driften av trackern. Jag antar att det till stor del
berodde på att även mediebranschen befolkas av människor, som
själva ser sig som upphovspersoner och därför likt många andra i
den gruppen har snöat in på att de måste hjälpas åt att hålla
"snyltgästerna" i herrans tukt och förmaning. Till nöds
kan de måhända tillstå att Spotify och Netflix, som sent omsider
såg dagens ljus, var sprunget ur nödvändigheten att göra
kulturellt innehåll lättillgängligt på nätet och att TPB kunde ha bidragit till det. Men när det
gäller Dagspressen, den bransch där journalisterna själva verkar,
där har utvecklingen gått i stå även om grunden håller på att
rasa. Där byggs betalväggar och få inser att de slagit in på en
väg, där snålheten kommer att bedra visheten.
Till detta ber jag
att få återkomma, eftersom Medieutredningen kommer att
offentliggöras i morgon måndag och det ska bli intressant se vilka
förslag som kommer från det hållet. Men,
innan dess vill jag dock passa på och beröra en händelse för
några dagar sedan när jag kom in i en diskussion på nätet om
journalistik och mediepolitik utifrån en ledare i Helsingborgs
Dagblad om filterbubblor och värdet av att betala för att läsa det
som filtrerats av proffs på tidningsredaktioner. Rubriken var
"Filterbubblor
inte något som sociala medier infört i våra liv." skriven
av Per Grankvist. I tråden till den diskussionen dristade jag mig
till att ha synpunkter utifrån mina erfarenheter av att betala dyrt för
en tidning utan möjlighet att kunna dela en och annan artikel, som
jag var intresserad av att diskutera med mina vänner. Fick då av
Joakim Jardenberg en länk till
en artikel där - döm om min förvåning - precis det, som jag hade
yrat om i månader "möjligheten
för en som prenumererar att dela innehåll med icke prenumeranter"
faktiskt existerade!!! Och dessutom med den intressanta rubriken
Strategic
insights Surviving in a Post-Truth, Post-Data, Post-Reason World av
Thomas Baekdal, där det framgick att jag fått en inbjudan av
prenumeranten Joakim Jardenberg med en inbjudan om att läsa, men där
fanns också en inbjudan om att själv prenumerera.
När jag översatt
artikeln helt och fullt (det jobbet gör att jag förstår innehållet
så mycket bättre), då tar jag mig en funderare på om jag har tid
och ork att prenumerera även på denna produkt av innovativa
människor, som insett att livet Online erbjuder ännu fler
möjligheter till livet Offline. Gillar dessutom igenkänningsfaktorn,
eftersom jag ända sedan barnsben har använt mig av möjligheten att
kopiera för eget bruk för användning både i egna inre
kunskapsprocesser, men också i det politiska arbetet och i umgänget
med mina vänner. Minns att jag redan som barn var med om att bilda
kamratgäng, där vi slet och gnetande för att få ihop pengar,
turades om att köpa stenkakor för 2:95 kr/st till byns enda
vevgrammofon, och texthäften med kända schlagers för
(om jag minns rätt) 15 öre, som vi sedan skrev av för hand i flera
ex för att kunna lära oss texten tillsammans med melodin med målet
och sjunga tillsammans. Psalmverserna fick konkurrens. Minns också under realskoletiden, då jag var
med i ett kamratgäng, där vi turades om att för sparade
veckopengar köpa Biggles-böcker, som sedan gick runt i
kamratkretsen.
Vi stal verkligen inte något från någon
kulturskapare - vi hushållade med våra pengar samtidigt som
stillade vår läslust, men dessutom var vi med och skapade ett
intresse för författarnas och förläggarnas produkter, som höll i
sig genom åren och kom såväl biblioteken som andra författare
till del. Att hålla ett intresse vid liv det är, om något, en
marknads grundfundament. Märkligt förresten att ingen under vägs
kommit på att beskatta papper och penna, kalker- och karbonpapper,
färgbandet och skrivmaskinen, stencilen, spritduplikatorn och
stencilapparaten för att inte tala om kopiatorn - på samma sätt som nu görs med USB-minnen och datorers lagringsmedia?!. Undrar just hur
lång tid det ska ta innan alla Kulturprofitörer, som lever gott på
industrins pengar och gör det, som de tycks älska (att med EU:s och
Riksdagens hjälp jaga ungdomar och andra, som privat delar innehåll
med varandra) kommer att bli avslöjade som de kulturens dödgrävare
de i verkligheten är. I deras värld är vi alla bara kunder, som gillar
att köpa grisen i säcken.
En
kultur bara för producenter, tidigare publicerad 2010-06-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar