Idag har SvD Kultur en välskriven, men
rätt förenklad och ofullständig artikel - i papperstidningen under
rubriken Gröna
vågen - där det sägs att vi i Sverige byggt vår drogpolitik
på inspiration från Mao och Stalin med polisläkaren Nils Bejerot
som frontfigur. Det är bara den ena sidan av myntet, som alla
älskare av ”hårdare tag mot buset” gärna ser som främsta
förklaringen till att vi i Sverige under ett antal årtionden hade
en något annorlunda syn på bruket av cannabis än vad som var
vanligt i USA.
Jag vet inte ett skvatt om sanningshalten i påståendet
om Bejerots influenser, men genom mitt engagemang i fritids- och
kulturinsatser tillsammans med tonåringar och fritidsledare under
1970- och 1980-talet, vågar jag ifrågasätta om det verkligen var
så att den av Bejerot initierade organisationen Riksförbundet
Narkotikafritt Samhälle (RNS) - bildad år 1969 - hade ett
större inflytande än det av legendaren K A Westerberg samma år
startade Hassela-kollektivet. Under de år, som jag hade ansvar för
kommunens fritidsgårdar och kunde följa Westerbergs
”filosofi”, som gick under Westerbergs begrepp
”Hasselapedagogiken” - förklarad i bland annat boken ”Tvånget
till frihet”- kunde jag se hur den påverkade fritids- och
hemgårdarnas arbete med drogfria gårdar. Men det var nog mera
erfarenheter från arbetarrörelsens barndom och framväxt, som utgjorde
ideologisk plattform och inspirerade till insatser bland de ungdomar
som befann sig i riskzonen för missbruk. Det utbredda supandet för mer än
hundra år sedan, sågs av politiska och fackliga ledare som ett
allvarligt hot mot såväl enskilda individers hälsa och
handlingskraft som deras möjligheter att tillsammans med andra
skapa ett bättre samhälle.
För att se den kopplingen vill jag
påminna om några årtal i landets alkoholpolitiska historia:
Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922, Motbokens avskaffande
1955, Mellanölet och dess försäljning i matbutikerna 1965,
Mellanölets försäljning, som därefter flyttades till Systembolaget 1977 där
det rätt snabbt konkurrerades ut av starkölet. Mer om ölets
roll i alkoholpolitiken finns att läsa om här Bra
att veta om öl. Folkomröstningen
1922 föregicks av många hårda debatter om den höga
alkoholkonsumtionen och det av socialläkaren Ivan Bratt förordade
AB Stockholmssystemet, vilket införts i Stockholm 1913, blev
genomfört i hela landet 1921. Försäljningen av alkohol genom
Systemet innebar samtidigt en ransonering
med notering av uttag i Motboken. Resultatet av folkomröstningen
blev en knapp seger för motståndarna till ett totalförbud, vilket
bland annat ledde till att Liberala samlingspartiet år 1924
splittrades i Frisinnade folkpartiet och Liberala folkpartiet. Den
välkände författaren Albert Engström i Grisslehamn gjorde en
insats med affischen ”Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”, som
många sett eller hört talas om ännu i våra dagar. Behöver väl knappast påminna om att Skärgårdspensionaten i Stockholms skärgård och den
kände smugglarkungen
Algoth Niska hade en riktig blomstringstid under den här tiden.
Då, som nu, fanns en efterfrågan, en möjlighet att tjäna pengar
och det klimat som ransoneringar och förbud skapar, vilket framgår
av de många berättelserna om det som hände på den tiden – här
i det av reportern Gits Olssons efterlevande donerade
manuset till SvD Söndag 1977.
När Motboken avskaffades 1955 satsade
regering och riksdag på ekonomiska bidrag till alla demokratiskt
uppbyggda ungdomsorganisationer, vilka med hjälp av upplysning om
alkoholens skadeverkningar parallellt med meningsfulla
fritidsaktiviteter skulle motverka unga människors intresse för
berusningsmedel. Detta ledde till en blomstringstid för de ideella
ungdomsorganisationerna, inte minst de politiska ungdomsförbunden.
Något som förmodligen fanns med i sinnevärlden när det första
egentliga försöket att liberalisera alkoholpolitiken genomfördes med försäljning av Mellanölet – Öl klass II B – i livsmedelsbutikerna den 1 oktober 1965.
Även om det fanns en åldersgräns för inköp på 18 år, blev
mellanölet dock snabbt populärt bland tonåringarna främst på
grund av lättillgängligheten eftersom det var si och så med
kontrollen av åldersgränserna i butikskassorna samtidigt som synen
på lagningen av öl, som kunde köpas i livsmedelsaffärerna, inte
sågs med samma oblida ögon som langningen av systembolagets varor.
Det var under dessa år som både
ideella organisationer samt fritids- och hemgårdar livligt
diskuterade verksamhetsutveckling med utgångspunkt från en vidgad
syn på bruk och missbruk, som en tredelad problematik med fokus på
människan – medlet – miljön. Något som krävde mer än enbart
nolltolerans i tidiga tonår, samt kunskap om droger och deras
skadeverkningar utan framförallt ett demokratiskt förhållningssätt
med respekt för den enskilde individens behov av inflytande över
sin egen livssituation och verktyg till förändring. Det senare
krävde något mera än den metodik, som K A Westerberg och de vuxna
runt honom betecknade som Hassela-pedagogiken. Här stod solidaritet
med de ungdomar, som av olika anledningar tidigare hade slagit in på
vägen mot missbruk och därmed kriminalitet, och metodiken i
”tvånget till frihet” mot Paolo Freires insiktsfulla, frigörande
pedagogik för förtryckta. Även om K A Westerberg var lärare,
undrar jag än i dag ifall det var hans tidigare militära
utbildning, som avgjorde när metodiken fick gå före pedagogiken. I
ljuset av den tidigare alkoholpolitiken är det lätt att se Bejerots
RNS och Westerbergs Hassela-kollektiv, som två grenar på samma
träd, vars rötter hämtar näring ur uppfattningen att allt
drogbruk är av ondo och måste bekämpas – helst med stöd av
disciplin och skärpt lagstiftning.
Mot detta vill jag ställa frågan: -
Hur ser den pedagogik ut som förmår att väcka lusten att lära sig
i både skolan och på fritiden det som behövs för ett liv fritt från
missbruk och därmed samhällets restriktioner och hårdare åtgärder
framförallt mot dem som haft oturen att födas till ett liv med
sämre förutsättningar? Såg UR:s
program – Koden till bättre lärande och tänkte att detta
borde alla politiker oavsett partifärg se mer än en gång.
Framförallt om de vill komma fram till insikten att pedagogik är en
konstart, som bygger på varje pedagogs insikt om att dess
skickligaste utövare ständigt strävar efter att bli ännu bättre.
Och där kan reformen om karriärtjänster för lärare måhända
vara en framkomlig väg, under förutsättning att
alla lärare görs införstådda med vad som krävs av dem, som
vill ge alla elever en chans att känna lust till lärande, vilket
försteläraren Sara Bruun, Furutorpsskolans högstadium i Vinslöv,
skrivit om i en mycket läsvärd artikel i Skolvärlden. Intressant?
1 kommentar:
Apropå droger - skulle alla som använder alkohol och andra droger i övermått över en natt sluta med det - så skulle det få en marginell effekt på sjukvården.
Skulle alla som i övermått (= mer än ca 20 %) äter socker och kolhydrater över en natt sluta med det - så skulle sjukvården bli en krisindustri - i meningen brist på patienter.
Skicka en kommentar