Mer politik än pedagogik i synen på ungas drogbruk.

Idag har SvD Kultur en välskriven, men rätt förenklad och ofullständig artikel - i papperstidningen under rubriken Gröna vågen - där det sägs att vi i Sverige byggt vår drogpolitik på inspiration från Mao och Stalin med polisläkaren Nils Bejerot som frontfigur. Det är bara den ena sidan av myntet, som alla älskare av ”hårdare tag mot buset” gärna ser som främsta förklaringen till att vi i Sverige under ett antal årtionden hade en något annorlunda syn på bruket av cannabis än vad som var vanligt i USA. 

Jag vet inte ett skvatt om sanningshalten i påståendet om Bejerots influenser, men genom mitt engagemang i fritids- och kulturinsatser tillsammans med tonåringar och fritidsledare under 1970- och 1980-talet, vågar jag ifrågasätta om det verkligen var så att den av Bejerot initierade organisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) - bildad år 1969 - hade ett större inflytande än det av legendaren K A Westerberg samma år startade Hassela-kollektivet. Under de år, som jag hade ansvar för kommunens fritidsgårdar och kunde följa Westerbergs ”filosofi”, som gick under Westerbergs begrepp ”Hasselapedagogiken” - förklarad i bland annat boken ”Tvånget till frihet”- kunde jag se hur den påverkade fritids- och hemgårdarnas arbete med drogfria gårdar. Men det var nog mera erfarenheter från arbetarrörelsens barndom och framväxt, som utgjorde ideologisk plattform och inspirerade till insatser bland de ungdomar som befann sig i riskzonen för missbruk. Det utbredda supandet för mer än hundra år sedan, sågs av politiska och fackliga ledare som ett allvarligt hot mot såväl enskilda individers hälsa och handlingskraft som deras möjligheter att tillsammans med andra skapa ett bättre samhälle. 

För att se den kopplingen vill jag påminna om några årtal i landets alkoholpolitiska historia: Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922, Motbokens avskaffande 1955, Mellanölet och dess försäljning i matbutikerna 1965, Mellanölets försäljning, som därefter flyttades till Systembolaget 1977 där det rätt snabbt konkurrerades ut av starkölet. Mer om ölets roll i alkoholpolitiken finns att läsa om här Bra att veta om öl. Folkomröstningen 1922 föregicks av många hårda debatter om den höga alkoholkonsumtionen och det av socialläkaren Ivan Bratt förordade AB Stockholmssystemet, vilket införts i Stockholm 1913, blev genomfört i hela landet 1921. Försäljningen av alkohol genom Systemet innebar samtidigt en ransonering med notering av uttag i Motboken. Resultatet av folkomröstningen blev en knapp seger för motståndarna till ett totalförbud, vilket bland annat ledde till att Liberala samlingspartiet år 1924 splittrades i Frisinnade folkpartiet och Liberala folkpartiet. Den välkände författaren Albert Engström i Grisslehamn gjorde en insats med affischen ”Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”, som många sett eller hört talas om ännu i våra dagar. Behöver väl knappast påminna om att Skärgårdspensionaten i Stockholms skärgård och den kände smugglarkungen Algoth Niska hade en riktig blomstringstid under den här tiden. Då, som nu, fanns en efterfrågan, en möjlighet att tjäna pengar och det klimat som ransoneringar och förbud skapar, vilket framgår av de många berättelserna om det som hände på den tiden – här i det av reportern Gits Olssons efterlevande donerade manuset till SvD Söndag 1977.

När Motboken avskaffades 1955 satsade regering och riksdag på ekonomiska bidrag till alla demokratiskt uppbyggda ungdomsorganisationer, vilka med hjälp av upplysning om alkoholens skadeverkningar parallellt med meningsfulla fritidsaktiviteter skulle motverka unga människors intresse för berusningsmedel. Detta ledde till en blomstringstid för de ideella ungdomsorganisationerna, inte minst de politiska ungdomsförbunden. Något som förmodligen fanns med i sinnevärlden när det första egentliga försöket att liberalisera alkoholpolitiken genomfördes med försäljning av Mellanölet – Öl klass II B – i livsmedelsbutikerna den 1 oktober 1965. Även om det fanns en åldersgräns för inköp på 18 år, blev mellanölet dock snabbt populärt bland tonåringarna främst på grund av lättillgängligheten eftersom det var si och så med kontrollen av åldersgränserna i butikskassorna samtidigt som synen på lagningen av öl, som kunde köpas i livsmedelsaffärerna, inte sågs med samma oblida ögon som langningen av systembolagets varor. 

Det var under dessa år som både ideella organisationer samt fritids- och hemgårdar livligt diskuterade verksamhetsutveckling med utgångspunkt från en vidgad syn på bruk och missbruk, som en tredelad problematik med fokus på människan – medlet – miljön. Något som krävde mer än enbart nolltolerans i tidiga tonår, samt kunskap om droger och deras skadeverkningar utan framförallt ett demokratiskt förhållningssätt med respekt för den enskilde individens behov av inflytande över sin egen livssituation och verktyg till förändring. Det senare krävde något mera än den metodik, som K A Westerberg och de vuxna runt honom betecknade som Hassela-pedagogiken. Här stod solidaritet med de ungdomar, som av olika anledningar tidigare hade slagit in på vägen mot missbruk och därmed kriminalitet, och metodiken i ”tvånget till frihet” mot Paolo Freires insiktsfulla, frigörande pedagogik för förtryckta. Även om K A Westerberg var lärare, undrar jag än i dag ifall det var hans tidigare militära utbildning, som avgjorde när metodiken fick gå före pedagogiken. I ljuset av den tidigare alkoholpolitiken är det lätt att se Bejerots RNS och Westerbergs Hassela-kollektiv, som två grenar på samma träd, vars rötter hämtar näring ur uppfattningen att allt drogbruk är av ondo och måste bekämpas – helst med stöd av disciplin och skärpt lagstiftning.

Mot detta vill jag ställa frågan: - Hur ser den pedagogik ut som förmår att väcka lusten att lära sig i både skolan och på fritiden det som behövs för ett liv fritt från missbruk och därmed samhällets restriktioner och hårdare åtgärder framförallt mot dem som haft oturen att födas till ett liv med sämre förutsättningar? Såg UR:s program – Koden till bättre lärande och tänkte att detta borde alla politiker oavsett partifärg se mer än en gång. Framförallt om de vill komma fram till insikten att pedagogik är en konstart, som bygger på varje pedagogs insikt om att dess skickligaste utövare ständigt strävar efter att bli ännu bättre. Och där kan reformen om karriärtjänster för lärare måhända vara en framkomlig väg, under förutsättning att alla lärare görs införstådda med vad som krävs av dem, som vill ge alla elever en chans att känna lust till lärande, vilket försteläraren Sara Bruun, Furutorpsskolans högstadium i Vinslöv, skrivit om i en mycket läsvärd artikel i Skolvärlden. Intressant?