Vad gör vi för att hjälpa tiggarna?

I början av december 2014 skrev undertecknad, Michael Blum och Micke Grann en insändare i Norrtelje Tidning där vi adresserade några frågor om romernas situation till kommunens politiker. En insändare, som endast Vänsterpartiets Catarina Wahlgren uppmärksammade. Häromkvällen fick jag en förklaring, som jag tycker att politikerna hade kunnat informera om, eftersom de säger sig gilla upplysta medborgare: - Kommunens politiker har inga lagliga möjligheter att använda skattebetalarnas pengar för att hjälpa EU-migranter. 

 

Nu förmedlades denna info av Diakon Gunilla Moshi, handläggare för migration och integrationsfrågor inom Stockholms stift i Svenska kyrkan, när hon medverkade vid Mariagårdens samtalskväll på temat EU-migranter. En kväll som lockat ovanligt många deltagare. Hon berättade också om det ekumeniska arbete, som Svenska kyrkan bedriver tillsammans med många andra handlar om Café i gemenskap, Lunch, Jul, och Påsk samt därutöver Vinternatt 2 i samarbete med Stockholms stad och Röda Korset. Vidare stödjer Svenska kyrkans internationella arbete bland annat projektet Moldova – P220 – som bedrivs i Roman, Rumänien. Stödet kommer från olika församlingar inom Svenska Kyrkan i samarbete med kyrkans systerorganisation Kirkens Nödhjelp i Norge. På Svenska kyrkans hemsida skriver man bl a 

”Svenska kyrkan stöder det arbete som Franciskaner-orden driver i byn Roman i regionen Moldova i Rumänien. I byn finns människor som lever i mycket stor utsatthet, de flesta av dem är romer.” 

Mer om det finns här http://www.svenskakyrkan.se/p220 Alla som vill bidra kan skänka 50 kronor genom att SMS:a Moldova till 72905 Det är ett mycket imponerande arbete som Franciskaner-bröderna bedriver där lokalt i Rumänien. Något som – om framgången fortsätter – kan intressera andra att på liknande sätt låta romerna få inflytande i de insatser som görs och därmed kunna spridas till flera orter i deras hemländer. En projektägares medfinansiering för projekt, som uppfyller kraven för att ansöka om stöd ur EU:s sociala fonder måste idag i Rumänien uppgå till minst 15 procent av projektets budget, medan projekt här i Sverige kräver 50 procents medfinansiering. Svenska ESF-rådet delfinansierar projekt som arbetar med kompetensutveckling, sysselsättningsåtgärder och integrationsinsatser. Detta sagt med tanke på att behovet av insatser för att ge människor möjlighet att ta sig ur fattigdom och nöd just nu är stort och kommer att öka. Här i Sverige behövs sovplatser med möjligheter till dusch, tvätt med tork och toalett samt ett mål mat. Och behoven kommer att kvarstå länge än. 

Efter Gunilla Moshi tog Juristen Larisa Lacatus vid. Hon arbetar vid Frälsningsarméns sociala center i Stockholm. På hemsidan skriver de bland annat Många av de hemlösa är romer och här berättar de om vad de gjort för att öka sin egen och andras kunskaper om romers situation såväl hemma i Rumänien som här i Sverige. Med en romsk pappa och en rumänska som mamma kunde Larisa dela med sig av sina egna erfarenheter. Romer med möjlighet till högskoleutbildning uppgår till högst 10 procent av alla romer. Hon berättade också om de olika språk som talas bland traditionella romer och icke traditionella romer (t ex resandefolk i Sverige). Opåtalat berättade Larisa även om de romska familjernas vana vid samarbete, som bland annat tar sig uttryck i deras sätt att ordna med transporter till och från den plats, som de valt för sitt dagliga värv. Något som fick mig att spontant göra jämförelser med oss svenskar och de kooperativa bilpoolerna ;-). Det finns också ett samarbete när männen samlar ihop de insamlade pengarna för att skydda kvinnorna från risken att bli rånade. Larisa var också mycket tydlig med att om någon upptäcker något, som kan misstänkas vara att någon utnyttjar en fattig roms utsatta situation, då ska han/hon/hen kontakta polisen. Inom länet finns en grupp, som gör vad de kan för att hålla koll på att inget brottsligt pågår. Frälsningsarmén driver i samarbete med Stadsmissionen verksamheten Vinternatt med 64 platser för hemlösa, där de från och med i år satsar på rådgivning för att stärka romernas självförtroende. Självklart påverkas dessa människor av att mötas av en del svenskars negativa reaktioner och misstänksamhet. Hon nämnde även att de som arbetar inom Vinternatt drömmer om att kunna göra mer för de romer, som tillfälligt försöker förbättra sin situation här hos oss. 

Ja, tänk tanken att det skulle vara möjligt för Frälsningsarmén att starta ett eget center för romerna, eftersom de har sina speciella behov, inte minst när det gäller tandhälsa och medicinsk vård eftersom detta varit eftersatt. Om Frälsningsarmén dessutom hade möjlighet att medverka i ett projekt hemma i Rumänien skulle det finnas möjligheter att satsa på skolgång för barnen och även utbildning för vuxna. 

Efter Gunillas och Larisas inledning gavs tillfälle för åhörarna att ställa frågor, som delvis kretsade kring olika insändare, vilka diakon Margareta Yttergård tidigare läst högt ur, när hon och hennes kollega berättade om bakgrunden till kvällens sammankomst. Tacknämligt att kyrkan kände trycket att komma med information och kunskap, när våra kommunpolitiker duckade. Kommunalrådet Ingrid Landin (mp) kunde i stort sett bara bekräfta att kommunen var förhindrad att göra något. Bland åhörarna fanns ingen, som gillade tiggeriet, även om en del trots det gav en slant då och då. Mest resonerades det om ifall tiggeriet verkligen lönade sig och om det inte skulle vara bättre att ordna olika enklare jobb, som människor var villiga att betala en slant för. Men hur undvika att detta skulle klassas som ”svartjobb”? Det viktigaste med frågestunden var att vi lokalt fick möjlighet att kanalisera vårt intresse för saken samt skapa en motbild till den ovilja som många insändare i Norrtelje Tidning präglats av. Uppenbart finns här en önskan om att vi skulle kunna erbjuda något bättre än sittplatser på gatan vid publika platser. Larisa var tydlig med att tiggeri inte ligger i den romska kulturen, men att nöden hemmavid gör att människorna griper efter det, som de tror kan hjälpa dem. Sverige är för övrigt inte det land. som de väljer i första hand. främst beroende på språket och vintertid även klimatet. 

Nog måste det väl finnas människor och organisationer i Stockholms län och landet Sverige, som tycker att ett sådant projekt vore något att satsa tid och/eller pengar på?! Mitt liv på nätet har lärt mig att människor är generösa om det gäller något angeläget. Sedan ligger det i vår moderna tid att förvänta sig allt mindre av skattebetalarna och allt mer av dem, som behöver välgörenheten för att själva må bra. Det där sista var naturligtvis en ondsint släng, men upplevelser i barndomen sitter i. Jag vet vilken himmelsvid skillnad det är mellan att ha en rättighet till något, som kan underlätta ens egen strävan att skapa ett drägligt liv, och att vara ett objekt för andras välgörenhet. Därför gillar jag även Svenska kyrkans Fastekampanj Utrota Hungern där de talar om betydelsen av hjälp till självhjälpsgrupper, som ger människorna en möjlighet att själva förändra livet. Intressant?