Visar inlägg med etikett diktatur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett diktatur. Visa alla inlägg

lördag 19 oktober 2019

Renoverat styrelseskick?

Top-down-orgaisationer, där den lokala basen med tiden har blivit till en skugga av sitt forna jag, måste sättas under lupp: - Kan de betraktas, som demokratiska, i den mening, som vi hittills använt oss av begreppet Demokrati? I vår föreställning om en fungerande demokrati, där anses människan vara kapabel att - trots sin bekvämlighet - vilja stärka sitt mod genom att ständigt utmana den egna uppfattningen om att allt, som hon hittills lärt sig, det måste hålla för en granskning när ny kunskap blir känd.

Sett i det ljuset, blir det möjligt att förstå, hur vi - som medborgare - tappat förmågan att välja företrädare, som ser mera till svenska folkets behov, än sina egna. Och varför våra valda företrädare måste besitta förmåga att tillsammans med andra klara av att från tid till annan göra eftergifter, för att i gengäld vinna något för helheten bättre, inom ramen för en god hushållning med begränsade eller ändliga resurser.

Organisations-Sverige har med tiden bytt skepnad på ett sätt, som hotar civilsamhället i dess bas, där ideellt arbetande ledare och aktiva medlemmar förväntas göra ideella insatser eller efter M:s senaste utspel arbeta skattefritt, för att bära upp dagens överbyggnad med välbetalda funktionärer, de flesta finansierade med hjälp av lotterier. Dessa funktionärer måste dock spänna arbetshästar för kärrorna om det ska hända något. Utan att fråga oss har de tagit på sig ansvaret att tycka i vårt ställe istället för att inse sin roll att informera oss om vad som krävs för att vi ska kunna betrakta oss, som egna verkande subjekt samt använda folkbildningen för att göra oss kapabla att hjälpa oss själva. När arbetsmiljöarbete tros kunna fixas med opinionsbildande kampanjer, när lagen i mer än 30 års tid ställt och fortfarande ställer krav på enskilda individers medverkan för en successiv förbättring år efter år, det är förödande för folkbildningsarbetet.

För att förstå det bristfälliga i den här organisations-modellen, måste åtgärder för bildning och utbildning gå hand i hand från första stund, eftersom det ena per automatik inte ger det andra. Det visar det mesta vi ser och hör kring digitaliseringens himmelrike och/eller helvete samt allt däremellan.

Den här Uppifrån och Ner - utvecklingen, passar bättre i en blivande diktatur, än som en renässans av demokratin i Sverige, väl känt för sin organisationsförmåga, som bör tas i anspråk för ett renoverat styrelseskick värdigt vårt land. De samhällsförbättrare, som vill gasa och köra över, de tveksamma, de räknar med att all utveckling kräver offer, vilket med tanke på omfattningen, liknar någonting helt annat än en demokrati. I en demokrati måste även fotfolket kunna ställa krav på en Upplysning värd namnet. Detta istället för den Propaganda, som alltför länge förgiftat den politiska debatten. Något, som sociala medier har fått bära hundhuvudet för. Efter företaget Cambridge Analyticas skandal omvittnat i Netflix´s dokumentär The Great Hack och Netflix´s Trump - An American Dream är det väl känt i de övre luftlagren vad som pågått och pågår i det fördolda. Detta medan vi vanliga dödliga här ute på landet, verkar anses vara oförmögna att sätta oss in i följderna av detta och vad som krävs av oss som väljare. Vi behöver ledare som ser oss som kapabla att handla, när vi får Upplysning om vad som pågår bakom ryggen på oss.

Tror inte längre att M är något att luta sig mot om vi inte tycker att det är OK att vi i det nya systemet för Vårdguiden, där Region Stockholm, redan har undersidor, ska betala vården med våra vårddata. I FRA-debatten då sas det "Den som har rent mjöl o påsen, har inget att frukta ..."Undrar om det synsättet kan appliceras på samma sätt "Den som inte behöver vård och omsorg, har inget att frukta". Hörde just att M i EU röstade mot GDPR, som gör det möjligt för den insatte internet-användaren att stänga ute alla, som han/hon/hen inte vill ge insyn i sitt liv på nätet.

Med detta anser jag mig ha gjort min medborgerliga plikt i ett dåligt fungerande demokratiskt  Sverige. Själv engagerade jag mig när jag i ungdomsåren lärde mig att "Demokrati är den upplysta majoritetens beslut.".


måndag 21 februari 2011

Information och kommunikation på dagordningen.

Denna måndag kan vi tala om att Internet och digital delaktighet lyfts fram. Kände att jag fick ny energi efter de senaste dagarnas funderingar kring medierna och den digitala klyftan. Först kom DN.se med sin lansering av sitt projekt Vårt internet som redaktionschefen Björn Hedensjö kommenterat på Ledarbloggen. Mot bakgrund av regeringens ambitioner att under 2011 presentera en Digital agenda för Sverige har nättidningen intervjuat IT-minister Anna-Karin Hatt, som för övrigt medverkade under 45 minuter i en chatt med läsarna. Det var många som utnyttjande den möjligheten. Själv ställde jag frågan: I vilken egenskap ser du mig och andra it-användare som mest värdefull - som konsument eller medborgare? Hon svarade: Både och. Allra viktigast är att vi kan få till en utveckling där vi fokuserar mer på användar- och medborgarperspektivet och hur tekniken kan göra så stor nytta som möjligt i människors vardag, snarare än att fortsätta den utveckling som hittills framför allt varit väldigt teknikdriven. På andras frågor om övervakning och kontroll samt datalagring upprepade hon bara vad vi har hört till leda från andra ledande personer inom regeringen.


Från DN.se gick Anna-Karin Hatt vidare till ett av regeringens Rundabordssamtal, denna gång om IT i skola och utbildning, som sändes på nätet, Dessa rundabordssamtal ingår i regeringens arbete med Sveriges digitala agenda. Tycker skolpolitiker och alla andra med intresse för skolans utveckling borde offra tid och kolla in detta. Där sas en hel del bra saker om nödvändigheten av kommunala prioriteringar och ledningens kompetens när det gäller förmågan att se möjligheterna i användningen av tekniken. Det som fastnat hos mig var berättelserna från Falkenberg och Västerås samt eleven Joar i Nacka, som talade klarspråk om hoten mot det entreprenöriella i undervisningen som kan uppträda om det skapas gemensamma verktyg. Hans idéer om ett samspel mellan lärare och elever med hjälp av tekniken tilltalade mig. Gillade också KTH:s intresse av lärarutbildningar och deras önskan om en commynity för eldsjälar för att kunna dela med sig till skolledare samt forskning om vad detta lärande betyder för eleverna. Vem eller vilka är intresserade av att satsa pengar på detta? Bland läromedelsföretagen var det vad jag kunde uppfatta bara Natur och Kultur, som insåg att skolmiljön är förpackad för en mainstreamverksamhet, vilket även läromedlen anpassats till. Idag handlar det om elevernas individuella utveckling för att nå uppsatta mål, vilket kräver nytt tänk när det gäller läromedel. Andra företrädare för branschen verkade sitta fast i samma tänk som musik-, film- och spelindustrin tidigare visat upp med hänvisning till upphovsrätten.


Debatten väckte i vart fall mitt intresse för såväl Datorn i Utbildningen som Framtidens lärande. En fråga, som infinner sig, är naturligtvis hur utbildningsanordnare kan kombinera behovet av samverkan inom kompetensutvecklingen med statens krav på konkurrens när det gäller genomförandet. Tänker på situationen under 1970-talet när den ansvarige chefen för Fritidsgårdsverksamheten i Stockholms stad gjorde sig extra inkomster genom att ge ut läroböcker, som användes inom folkhögskolornas utbildning av fritidsledare. Vad han gjorde var att beskriva de metoder, som ledare och ungdomar utvecklade i verksamheten för att göra den mer demokratisk utifrån ungdomarnas perspektiv. Minns att både ledare och ungdomar reagerade på att den som inte satte sin egen spade i jorden, kunde vara med och dela på frukten ;) Därför hoppas jag att Kristina Alexanderson vinner framgång i sitt arbete – bland annat med att lära ut användningen av Creative Commons licenser så att frukten av det kollektiva arbetet kommer alla till del.


Medan jag ägnat dagen åt detta har andra dragit en lans för internet och dess frihet på annat sätt: Intensifier, som skrivit om flödande bistånd där han synliggör makthavares resonemang om internets goda och dåliga flöden; Anna Troberg, som hunnit med att uppmärksamma både Intensifiers och IT-minister Anna Karin Hatts aktiviteter. Därutöver fångas jag av Mark Klamberg som förklarar skillnaden mellan folkmord och brott mot den egna befolkning, vilket Libyens diktator anser sig ha makt att ägna sig åt - ostört. Samtidigt här hemmavid beskyddar Emil Isberg en kulturupplevelse och uppmanar fler att följa hans exempel. Är själv en varm anhängare av att det finns välbevarade miljöer som möjliggör för dagens människor att berätta något om människors villkor under den förändring som skett.


Till sist: SSBD, som på ett bra sätt sammanfattat veckan som gick och Thomas Hartman, som ger oss ett annat exempel på tillståndet i tidningsvärlden, där vi tydligen måste gå till en annan källa för att få veta vad som hänt. Krishantering istället för att sopa problemen under mattan blir allt viktigare, när taskiga chefer inte längre kan hemlighålla hur de uppför sig. Paul Ronge skriver om detta mot bakgrund av Dokument inifråns reportage igår. Intressant.


onsdag 20 maj 2009

Offentligheten som fenomen och verktyg.

Kan inte låta bli att förvånas men också förskräckas av det svall, som DN-artikeln om bloggande farmorgun orsakat. Först alla glada tillrop och värmande ord från anhöriga, vänner och bekanta, som gett uttryck för allt gott de önskar mig, då de tycker att min kamp för demokratiska fri- och rättigheter är betydelsefull alldeles oavsett om den är vid eller vid sidan av tangentbordet. De har förstått att jag bara gör något, som jag alltid har gjort, men nu med tillgång till ett verktyg, som kan sprida mina ord och tankar till en vidare krets. Avigsidan är att andra, som brinner i anden för andra saker, uppenbarligen blivit väldigt provocerade av att DN ger en bloggande farmor ett sådant utrymme, när hennes fokus är så ointressant eller rent av värdelöst. Jag, kan förstå den frustrationen, men istället för att förbanna mig och tidningen, som gör sådana (i era ögon dåliga) prioriteringar, borde ni ta tillfället i akt och se över era egna metoder – att fara ut mot journalister och andra, som får en stund i offentligheten för sin sak, säger egentligen mera om er än om mig och det som jag kämpar för. Därför tänker jag inte gå i svaromål när det gäller den sidan av saken.


Det tillhör livet att allt har sina olika sidor och jag kan bara ta ansvar för att spegla det som jag själv bedömer vara en del av en sanning, som man måste vara flera för att kunna se och göra en helhet av. Tar därför emot tips och länkar, som ligger i linje med det, som jag vill sätta fokus på. Ett tack till Bloggen Bent, som skriver mycket bra om detta och till den som tipsade om Oscar Swartz´ artikel i Computer Sweden. Det är inte tekniken, som är det viktiga, utan skyddet av medborgarnas fri- och rättigheter alldeles oberoende av var vi befinner oss. Oscars besök i ett museum i DDR, kan lära oss något om vad som sker när statsmakterna anser en allmän övervakning vara av nöden. Ur detta perspektiv är EU-valet mycket viktigt. Eftersom makten i EU är tredelad mellan parlamentet – ministerrådet – kommissionen är det av största vikt att vi väljer kandidater, som inte är rädda för besväret, utan är beredd att samla namn över de olika partigränserna för olika tillägg, när förslag om direktiv landar på parlamentets bord. Omröstningarna om Telekompaketet visar med all önskvärd tydlighet att de, som väljs, måste vara kraftfulla personer i både ord och handling samtidigt som de också måste vara goda förhandlare, eftersom trialoger tar vid när ministerrådet eller kommissionen sätter sig på hasorna och vill driva igenom sin vilja.


Ledaren i dagens Norrtelje tidning visar att partierna är mycket otydliga när det gäller balansen mellan den överstatliga nivån och den nationella. Vilka frågor ska beslutas i EU och vad ska Sveriges Riksdag besluta om? Min erfarenhet när det gäller Telekompaketet är att många politiker i EU:s medlemsländer ser fördelen med en gränsöverskridande infrastruktur, men vill gärna ha nationella regler för dess användning, vilket strider mot hela idén med internet, som för närvarande är ett internationellt nät. En varm förespråkare för mer av frihet och mindre av politikers och byråkrateras ingrepp är Hax, en frihetsfrontare och flitig bloggare med kunskap om hur EU-organisationen fungerar. I motsatta ringhörnan finns Erik Josefsson (V), som jobbar för att EU ska ta ett samlat grepp när det gäller medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter när vi vistas på nätet, något som striden om tilläggen i Telekompaketet blottlagt behovet av. Partipolitiskt står de långt från varandra, men när det gäller synen på ett fritt internet är de överens, sedan fortgår striden dem emellan när det gäller vägvalet. Även om det hettar till emellanåt, så är mitt intryck att de respekterar varandra och hjälps åt, när saken så kräver. Ett annat aktuellt exempel på nätets dynamik är den debatt, som pågår, med anledning av Jonas Gardells debattartikel, vilket jag nämnde om igår. En kommentar av Mikro(r)evolutioner visar det komplexa i situationen, när någon påstår sig ha Gud eller Jesus på sin sida. En komplexitet som ofta går förlorad i många debattprogram i TV.


Sedan min vanliga runda bland bloggare: Christian Engström, som ger en lektion i hur förtidsröstningen, som startar idag, går till; Lake, som gör klart för sig själv och andra varför han fortsatt jobbar på inom Centerpartiet även om jag försökt så tvivel i hans unga sinne (oss emellan så hoppas jag att han har rätt ;-); Leo, som har en hel del på hjärtat, men mest intressant är hans notering om ”Vänsterbloggaren Jinge som tidigare givit ett antal kängor till Piratpartiet frågar sig idag om vi alla ska rösta på Piratpartiet för att politikerna ska få upp ögonen för integritets- och rättssäkerhetsfrågorna”; Opassande, som har bråttom; Karl Sigfrid, som noterar Junilistans utspel; TkJ, som också ser det, som fick mig att bara gapa av förvåning. Sammantaget känner jag dock att om vi ska hjälpa alla de etablerade partierna att stå fast vid sitt nymornade intresse för värnet av de demokratiska fri- och rättigheterna måste vi nog lägga vår röst på Piratpartiet.


Jag gissar att det mest tongivande partiet inom alliansen – Moderaterna – kommer att använda sitt engagemang för brottsbekämpningen här hemma och inom EU, som motiv för att hålla fast vid FRA-lagarna, vilka kommer att möjliggöra alla de andra integritetskränkande lagarna. Att FRA fortfarande ger anledning till oro det visar Lars-Erick i ett inlägg, sedan han varit i kontakt med Camilla Lindberg (FP) och andra viktiga FRA-kritiker. Att göra ett långdraget och därmed mycket stort nummer av brottsbekämpning här hemma och i EU handlar om ”Management by fear” – Ledning genom att spela på människors rädsla, vilket är det allra sämsta ledarskap man kan tänka sig i en demokrati. MinaModerataKarameller tycker nog att jag överdriver, men jag har inte glömt att Karl Rove hälsade på i Sverige under Almedalsveckan, vilket bl a Resumé skrev om. Han var inte här som turist ;-). Jag måste erkänna att jag är rätt nyfiken på vilka spår av hans inflytande vi kommer att få se och om hans sådd gror och växer i den svenska myllan. Intressant.


Noterar till sist att SvD skriver om Hovrättens kloka grepp att tänka efter före vid val av domare, något som Kulturbloggen kommenterar. Bättre sent än aldrig, säger jag, även om jag har mina tvivel om domstolarnas oväld i detta mål, nu när skadan redan är skedd. Men, å andra sidan tycker jag att alla ska få en ny chans, om man visar att man insett att man gjort fel. Det gäller brottslingar och borde i konsekvensens namn även gälla domare. Är det inte så att det är av egna fel, som vi lär oss allra mest och att det lyckligtvis är så att det mesta, som går snett ännu så länge inte är straffbart?!