fredag 21 februari 2020
Fjäsk vs Saklighet.
"Det finns en fjäskig kulturjournalistik" löd rubriken över en mycket intressant betraktelse, som Expressens kulturchef Karin Olsson vände sig till oss läsare med på tidningens kultursidor i onsdags.
Den märkligaste effekten för min del, blev att göra jämförelser mellan kulturjournalister och de journalister, som intresserar sig för att kommentera och stundtals hjälpa "hetsare" i partipolitiken för att hålla grytan kokande. Mon den bakgrunden gnager en fråga i mig, som söker svar: - Vem eller vilka fjäskar SVT:s Mats Knutson för, när han underlåter att ta till sig kunskapen om att Januari-avtalet mellan S, L och C ingåtts mellan parter medvetna om att detta avtal, som de flesta andra avtal, vilar på avtalslagens hederskodex - att ingångna avtal skall hållas och inte kan ändras ensidigt av endera part.
Om detta avtal kan naturligtvis både SVT:s Mats Knutson och företrädare för och anhängare av V, M och KD samt andra ha åsikter, men ... Sakligheten kräver dock skilda motiv, eftersom respekten för avtalslösningar inte kan gå hand i hand med åtgärder i avsikt att undergräva tilltron till hederligheten hos de parter, som träffat avtalet.
Vi lever nu i en tid då allt fler politiker frestas att tillämpa även mycket suspekta metoder för att vid val vinna röster för att få vara med och bestämma i Sveriges Riksdag och att vinna status därav i det lokala samhället. I detta läge torde möjligheten att träffa samverkansavtal mellan demokratiskt sinnade parter vara avsevärt bättre att förlita sig på än att försöka nå framgång i konkurrens med det spel, kampanjande och den lobbyverksamhet, som nu konkurrerar om väljarnas röster, utan att de för den saken skull behöver visa på vilket sätt de bryr sig om att ta reda på vilka krafter som tjänar på att vi som bor och verkar i Sverige blir allt mer fientligt inställda till varandra.
SVT:s Morgonstudion med dess nyhetsankare gav mig sedan lök på laxen när det på numera känt manér raljerade i inslaget med dagens Nyhetspanel om Veckans Vinnare respektive Förlorare med fokus på bl a Stefan Löfven, mot bakgrund av andra journalistkollegors sätt att traska patrull i den dagliga nyhetsbevakningen. Finns det någon journalist, som överhuvudtaget ställer sig frågan om det skulle kunna hjälpa oss alla om vi fick tillgång till en mera allmän tillförlitlig undersökning om vilka egenskaper, som kännetecknar en bra politisk ledare med fokus på något mera än den yta, som medieträning kan fixa till?!
lördag 19 oktober 2019
Renoverat styrelseskick?
Sett i det ljuset, blir det möjligt att förstå, hur vi - som medborgare - tappat förmågan att välja företrädare, som ser mera till svenska folkets behov, än sina egna. Och varför våra valda företrädare måste besitta förmåga att tillsammans med andra klara av att från tid till annan göra eftergifter, för att i gengäld vinna något för helheten bättre, inom ramen för en god hushållning med begränsade eller ändliga resurser.
Organisations-Sverige har med tiden bytt skepnad på ett sätt, som hotar civilsamhället i dess bas, där ideellt arbetande ledare och aktiva medlemmar förväntas göra ideella insatser eller efter M:s senaste utspel arbeta skattefritt, för att bära upp dagens överbyggnad med välbetalda funktionärer, de flesta finansierade med hjälp av lotterier. Dessa funktionärer måste dock spänna arbetshästar för kärrorna om det ska hända något. Utan att fråga oss har de tagit på sig ansvaret att tycka i vårt ställe istället för att inse sin roll att informera oss om vad som krävs för att vi ska kunna betrakta oss, som egna verkande subjekt samt använda folkbildningen för att göra oss kapabla att hjälpa oss själva. När arbetsmiljöarbete tros kunna fixas med opinionsbildande kampanjer, när lagen i mer än 30 års tid ställt och fortfarande ställer krav på enskilda individers medverkan för en successiv förbättring år efter år, det är förödande för folkbildningsarbetet.
För att förstå det bristfälliga i den här organisations-modellen, måste åtgärder för bildning och utbildning gå hand i hand från första stund, eftersom det ena per automatik inte ger det andra. Det visar det mesta vi ser och hör kring digitaliseringens himmelrike och/eller helvete samt allt däremellan.
Den här Uppifrån och Ner - utvecklingen, passar bättre i en blivande diktatur, än som en renässans av demokratin i Sverige, väl känt för sin organisationsförmåga, som bör tas i anspråk för ett renoverat styrelseskick värdigt vårt land. De samhällsförbättrare, som vill gasa och köra över, de tveksamma, de räknar med att all utveckling kräver offer, vilket med tanke på omfattningen, liknar någonting helt annat än en demokrati. I en demokrati måste även fotfolket kunna ställa krav på en Upplysning värd namnet. Detta istället för den Propaganda, som alltför länge förgiftat den politiska debatten. Något, som sociala medier har fått bära hundhuvudet för. Efter företaget Cambridge Analyticas skandal omvittnat i Netflix´s dokumentär The Great Hack och Netflix´s Trump - An American Dream är det väl känt i de övre luftlagren vad som pågått och pågår i det fördolda. Detta medan vi vanliga dödliga här ute på landet, verkar anses vara oförmögna att sätta oss in i följderna av detta och vad som krävs av oss som väljare. Vi behöver ledare som ser oss som kapabla att handla, när vi får Upplysning om vad som pågår bakom ryggen på oss.
Tror inte längre att M är något att luta sig mot om vi inte tycker att det är OK att vi i det nya systemet för Vårdguiden, där Region Stockholm, redan har undersidor, ska betala vården med våra vårddata. I FRA-debatten då sas det "Den som har rent mjöl o påsen, har inget att frukta ..."Undrar om det synsättet kan appliceras på samma sätt "Den som inte behöver vård och omsorg, har inget att frukta". Hörde just att M i EU röstade mot GDPR, som gör det möjligt för den insatte internet-användaren att stänga ute alla, som han/hon/hen inte vill ge insyn i sitt liv på nätet.
Med detta anser jag mig ha gjort min medborgerliga plikt i ett dåligt fungerande demokratiskt Sverige. Själv engagerade jag mig när jag i ungdomsåren lärde mig att "Demokrati är den upplysta majoritetens beslut.".
tisdag 24 november 2009
Funderingar om politik och vanligt folk.
Ser twittret att SvD publicerat TT:s notering att Telekompaketet nu är avklarat. DN skriver mera utförligt och visar att tolkningarna av vad beslutet innebär, fortsatt är stor. Jag som är i valet och kvalet mellan Norrtälje Stadsnäts och Telias Användarvillkor vet inte om jag har någon hjälp av detta och någon jurist tänker jag inte göra mig råd med. Det får bli att använda försiktighetsprincipen tills jag vet bättre – jag tackar Nej till bredbandet och stannar tills vidare kvar hos Telia. Eller ska jag våga satsa på att Gail Watt (M), ledamot i fullmäktige och insatt i internets värde för byggandet av Kunskapssamhället, ska klara att övertyga kommunens majoritet om det kloka i att se över stadsnätets villkor? Gail tycker att det vore tråkigt om jag skulle gå miste om fördelen med bredband. Det tycker jag också men eftersom bl a Gunnar Hökmark (M) vid behandlingen av Telekompaketet i Bryssel menade att användarvillkor skulle kunna hyfsas med hjälp av konkurrens, och han (och andra med den uppfattningen) fick majoriteten med sig, måste jag stå på mig, tycker jag
Sedan uppmärksammar jag ett meddelande från PP:s presscenter Piratpartiet kritiserar att FRA får dela med sig spaning till polisen. Dagarna innan kablarna ansluts och kopior av trafikdata levereras till FRA, visar det sig att FRA kommer att dela med sig. Det är journalisten Per Agerman som funnit dokument, som styrker detta. Mark Klamberg kommenterar. Nu förstår jag varför Anders Eriksson fick sparken, något vi hörde och läste om den 12 november.
Därefter något som pockat och trängt på sedan ett par månader sedan. Först var det fru Anna Anka och sedan Göran Hägglund i DN Debatt – en tillfällighet som såg ut som en tanke. Först en tvättäkta bimbo, som vill vara en förebild för svenska kvinnor och sedan en partiledare som riddare, med uppgift att slå ett slag för ”vanlighetens folk” (som kan bli ”sårade” om de möts av några förväntningar). Tillsammans ger Anna och Göran den mänskliga rättigheten att få vara ointresserad av politik och samhälle ansikten, men samtidigt visar detta att konkurrensen om de väljare, som känner sig hunsade, hårdnar.
Kan bara hoppas att människor, som Anders Widén, kan elda under sin vrede på samma konstruktiva sätt, som människor gjorde under arbetarrörelsens framväxt, då kunskap sågs som vägen till att ta makten i egna händer, istället för att bli hunsad av överheten. När jag, något skrämd av den ”lust att ge igen”, som jag tyckte att inlägget färgats av, påminde Anders om betydelsen av Hjalmar Brantings ord ”Demokrati är den upplysta majoritetens beslut”, då kontrade Anders: - De orden borde broderas på bonader i varje hem! - En bra idé, som du borde ta upp med ABF, de satsar ju på handarbete nu för tiden, svarade jag. Sedan dess har jag gått från asgarv åt det komiska i situationen till att känna oro över den ”klasskamp”, som ser ut att tas över av människor, som inte lärt sig att andras övertag beror på egen dålig förberedelse. I politiken lånar man gärna retorik från idrotten, men hur skulle det vara att låna mera av ambitiösa idrottares självinsikt och disciplin när det gäller förberedelser.
Dagens Arena hade samtidigt en artikel om att Mobilisera motkrafter med en genomgång av högerkrafternas övertag i opinionen och en rejäl rallarsving mot den fackliga grenen av av arbetarrörelsen: ”Frånvaron av motkrafter är än mer genant eftersom våra nordiska grannländer har forskningsinstitut knutna till fackföreningsrörelsen. Samma sak gäller andra europeiska länder. Varför har inte "världens starkaste fackföreningsrörelse" lyckats åstadkomma detta? Det räcker inte längre att bara förbanna mörkret. Det är hög tid att tända ett ljus.”
Precis som om kampanjmakeri vore den enda vägen till inflytande, när den vakne åskådaren kan se att människorna i den ”firman” inte förstått att vårda sina varumärken. Vad Håkan A. Bengtsson förefaller att bortse från är vad medlemmarna tycker sig få ut av de satsade pengarna. Utan att det funnits grogrund för attackerna mot socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, hade näringslivets propaganda inte kunnat få fäste. Nyligen har en avhandling presenterats, som gör gällande att politiken håller vad den lovar, men att mediebilden är en annan, vilket Dagens arena också skrev om vid samma tidpunkt. Det är hög tid att göra läxan. Nu kan naturligtvis vän av ordning tycka ”det angår väl inte henne, hon som satsar på en karriär i Piratpartiet”?!
Kan så vara, men när jag läser att Svenskt Näringsliv ägnat tid och pengar åt att studera var Piratpartiets sympatisörer står i olika frågor, då – om inte förr – inser jag att sparringen inför den stora matchen har börjat. Kan bara hoppas på att det blir en ärlig kamp, men måste nog vara beredd på ett och annat slag under bältet. Till att börja med ställer jag mig dock frågan i vilken utsträckning företaget Novus Opinions rapport är rätt tolkad. Jag har ännu inte glömt vilket hopplöst företag det var att få fram faktaunderlaget till boken Plan B om det fuskande svenska folket, som Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Fredrik Bergström vid Handelns Utredningsinstitut producerade 2007 för att bygga under kravet på reformeringen av socialförsäkringarna.
Undersökningar gjorda för att fungera som vapenarsenal i kriget mot alla dem, som hotar Svenskt Näringslivs förvärvade tolkningsföreträde i svensk politik, måste naturligtvis tas med en rejäl nypa salt. Särintressen – omättliga i sina krav – är som krukan på jakt efter mera vatten. Det intressanta med den här sortens undersökningar är att även en blind höna hittar ett och annat korn. Om vi pirater ser den som en mätning av temperaturen i folkdjupet, när det gäller våra frågor, behöver vi inte orda så mycket om hur termometern varit riggad utan tacka och ta emot. Undrar om vi får se motsvarande särredovisning av övriga partiers sympatisörer?