Fjäsk vs Saklighet.

"Det finns en fjäskig kulturjournalistik" löd rubriken över en mycket intressant betraktelse, som Expressens kulturchef Karin Olsson vände sig till oss läsare med på tidningens kultursidor i onsdags.

Den märkligaste effekten för min del, blev att göra jämförelser mellan kulturjournalister och de journalister, som intresserar sig för att kommentera och stundtals hjälpa "hetsare" i partipolitiken för att hålla grytan kokande. Mon den bakgrunden gnager en fråga i mig, som söker svar: - Vem eller vilka fjäskar SVT:s Mats Knutson för, när han underlåter att ta till sig kunskapen om att Januari-avtalet mellan S, L och C ingåtts mellan parter medvetna om att detta avtal, som de flesta andra avtal, vilar på avtalslagens hederskodex - att ingångna avtal skall hållas och inte kan ändras ensidigt av endera part.

Om detta avtal kan naturligtvis både SVT:s Mats Knutson och företrädare för och anhängare av V, M och KD samt andra ha åsikter, men ...  Sakligheten kräver dock skilda motiv, eftersom respekten för avtalslösningar inte kan gå hand i hand med åtgärder i avsikt att undergräva tilltron till hederligheten hos de parter, som träffat avtalet.

Vi lever nu i en tid då allt fler politiker frestas att tillämpa även mycket suspekta metoder för att vid val vinna röster för att få vara med och bestämma i Sveriges Riksdag och att vinna status därav i det lokala samhället. I detta läge torde möjligheten att träffa samverkansavtal mellan demokratiskt sinnade parter vara avsevärt bättre att förlita sig på än att försöka nå framgång i konkurrens med det spel, kampanjande och den lobbyverksamhet, som nu konkurrerar om väljarnas röster, utan att de för den saken skull behöver visa på vilket sätt de bryr sig om att ta reda på vilka krafter som tjänar på att vi som bor och verkar i Sverige blir allt mer fientligt inställda till varandra.

SVT:s Morgonstudion med dess nyhetsankare gav mig sedan lök på laxen när det på numera känt manér raljerade i inslaget med dagens Nyhetspanel om Veckans Vinnare respektive Förlorare med fokus på bl a Stefan Löfven, mot bakgrund av andra journalistkollegors sätt att traska patrull i den dagliga nyhetsbevakningen. Finns det någon journalist, som överhuvudtaget ställer sig frågan om det skulle kunna hjälpa oss alla om vi fick tillgång till en mera allmän tillförlitlig undersökning om vilka egenskaper, som kännetecknar en bra politisk ledare med fokus på något mera än den yta, som medieträning kan fixa till?!

Tillit och kärlek gör man sig förtjänt av.

Eric Sundström hos Dagens Arena är en sansad röst i medias rapportering. Läs även PJ Anders Linder i SvD och Per Wirtén, Espressen/Kultur, som säger det som behöver sägas när mediefloden kokar av försök att tolka det som hänt och pratglada gubbar poppar upp i våra media. Som bakströmmar fungerar därutöver ojanden om hur svårhanterligt allt blir när aktörer på nätet sätter snurr på diskussioner kring orsak och verkan. Bra då att detta blir sagt Goda diplomatiska förbindelser är inte journalistens jobb.

Fick en kommentar från Uno Hansson på föregående inlägg som lockade mig till en utflykt till The Technium Better than free, där jag bland annat kunde läsa följande:

”Detta super-distributionssystem har blivit grunden för vår ekonomi och välstånd. I samma ögonblick reduplikation av data, idéer och media stödjer allt större ekonomiska sektorer i vår ekonomi, särskilt de som sysslar med export - dvs de branscher där USA har en konkurrensfördel. Vårt välstånd vilar på tillgång till en mycket stor mängd enheter som kopierar promiskuöst och ständigt. Medan denna ekonomi tidigare byggdes på att sälja dyrbara exemplar, tenderar det fria flödet av gratisexemplar att undergräva den etablerade ordningen. Om reproduktioner av våra bästa ansträngningar är fria, hur kan vi fortsätta? För att uttrycka det enkelt, hur ska man tjäna pengar på att sälja gratis kopior?

Jag har ett svar. Det enklaste sättet jag kan uttrycka det är därför:

När kopiorna är supermånga, blir de värdelösa.

När kopiorna är supermånga, blir saker som inte kan kopieras sällsynta och värdefulla.

När kopiorna är gratis, måste du sälja saker som inte kan kopieras.”

(Översättningen gjord med hjälp av Google Översätt och Wikipedia).

Sedan ställs frågan ”Well, what can't be copied?” Svaren på den frågan är mycket intressant. Uppräkningen inleds med Trust – Tillit – just den tillgång som jag menar att riksdagsledamöter i Sveriges riksdag, med eller utan vilja att göra det, förlorade i samband med hanteringen av lagklustret kring FRA:s verksamhet. Ta dig gärna tid att läsa resten också . Om inte nu, så unna dig det sedan.

Henrik Brors bjuder på en intervju med Carl Bildt om hans twitter, som vållade en debatt i debatten. Det är klart att i jämförelse med uppståndelsen kring bombdådet är Carl Bildts servering av nyheten till världspressen mitt i natten av mindre betydelse, även om han använde ordet terror, vilket vid den tidpunkten var rätt djärvt. Med tanke på att vi idag har tillgång till information i realtid måste vi vänja oss vid att kommentarer kommer, när någon känner för det och att detta även gäller utrikesministern. Jag tillhörde själv kritikerna eftersom jag tyckte att allvaret krävde en insats av statsministern. Men, där märks min ålder - jag satt nog fast i ett ålderdomligt tänk. När statsministern sedan tog till orda, tog han skickligt loven av Carl Bildts twittrande. Men, när sedan Håkan Juholt gjorde stort nummer av twittret, då avslöjade han i sin tur att han anser att Twitter är en kanal för skvaller. Har han inte kommit längre i synen på sociala medier eller fiskar han i grumligt vatten?

Den där tvisten ledde till att jag blev tvungen att fundera kring ordet Terror. Enligt NE kommer det från latin och betyder Rädsla eller skräck. Den som systematiskt spelar på människors rädsla eller skräck för att tvinga på dem något, som de egentligen inte vill, är terrorist. Det betyder att våra egna politiska ledare utan att rodna uppträder likt terrorister när det passar dem. Därför ser jag mycket allvarligt på att Maud Olofsson nu fått sällskap av Beatrice Ask, i jobbet att promota FRA-lagarna och i dess släptåg datalagringen samt polisens och Säpos tillgång till all den information vi lämnar när vi använder våra telefoner, faxar, datorer, bankkort och allt annat anslutet till nätet, ifall de misstänker oss för smärre brott. Det två senare ligger i pipen. Här har ni förklaringen till min tweet Har totalt förlorat förtroendet för #justitieministern ”Well, what can't be copied?” Svar: Trust.

Uppdatering: Opassande har borrat ännu djupare i Definitionen av terrorism. Mot denna juridiskt definierade betydelse, inser jag att det bara är män och kvinnor av folket som kan betecknas som terrorister. Får klura på vilket begrepp som kan komma till pass när det gäller politiker som spelar på folkets rädsla och skräck.

I tidningskrönikan bjuds på ett urval av kommentarer från media landet runt och där finns, som vanligt utrymme för regeringen att jobba på uppgiften att bygga upp sitt förtroende hos folket. Så länge Maud Olofsson och Beatrice Ask inte kan visa upp evidensbaserad forskning på att lagring och filtrering av våra trafikdata är den rätta vägen för att bekämpa terrorism, kan de inte räkna med att jag ska ha förtroende för dem och deras mantraliknande uttalanden. Och inte känner jag mig lugnare när jag läser en annan terrorexperts debattinlägg på SvD Brännpunkt. Blir du lika förfärad som jag? Jakten på terrorister finns nu nära oss. Med tanke på Olofs analys av polisens prioriteringar undrar jag om vi inte just nu får en effekt hos polisen, som skulle ses som ett allvarligt fel ifall all sjukvårdspersonal på sjukhuset skulle rusa ner till akuten vid en svår trafikolycka? Med terrorexpertens logik undrar jag hur länge jag kan fortsätta att vara kritisk innan jag riskerar att bli klassad som en person "vars beteende, inte är brottsligt, men därför inte helt oproblematiskt".

Efter detta är Anna Trobergs inlägg ett måste. Hon vänder sig både till ”bitterjönsar” och positiva, initiativrika människor. Suger åt mig av både det ena och andra eftersom jag (och jag tror även andra) är så funtad att jag kan vara både det ena och det andra när andan faller på. Men genom att Anna säger det på sitt alldeles eget vägvinnande sätt så kan jag ta att hon trycker på min ömma tå. Jag vet att hon innerst inne vill även bitterjönsen i mig väl och just därför offrar detta krut på mig och andra. I linje med Annas uppmaning om att ge cred till människor som inspirerar bjuder jag här på Gert Frosts insiktsfulla och värmande hyllning till Internet och den sociala webben; Marcus ombord på Livbåten för hans fullkomligt lysande idé; och Copyriot, som gör en hedervärd insats för att sprida ljus över hur privata monopol tack vare upphovsrätten fått ett extra starkt skydd av staten.

För övrigt tänker jag inte köpa någon julskinka i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.

Om misstro och tillit – globalt och lokalt.

Noterar inledningsvis att det pågår en animerad diskussion mellan Mikael Nilsson och aktiva inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt Piratpartiet om datalagringsdirektivet. SvD skrev häromdagen att Sverige fälls för att direktivet ännu inte är implementerat i svensk lag. Naturligtvis leder detta till spekulationer. Jag blir inte riktigt klok på var MP och V står i saken. Regeringen säger sig behöva invänta Polismetodutredningen och Opassande funderar bland annat kring detta. Karl Sigfrid gör ett inspel och undrar om Thomas Bodström överlever kravet på implementering av direktivet. Mark Klamberg ser sambandet mellan direktivet och polismetodutredningen, men jag tycker nog att dröjsmålet med både det ena och det andra bäddar för antaganden att varken M eller S vill föra fram varken det ena eller det andra före valet – det skulle vara att göra självmål i matchen mot Piratpartiet. Felten sätter in det hela i ett större sammanhang och tycker sig se vad som väntar. Enligt en del sakkunniga är kampen om kunskapen den stora valfrågan. Jag tycker mig se att det handlar om vem som kan framstå som mest trovärdig, vilket nödvändigtvis inte är samma sak. Tack till Stefan Flod för den länken.

Tillit är en bristvara, vilket gör världen allt osäkrare. Men, världens ledande män och kvinnor är inne på en farlig väg, när man tror att man råder bot på detta med mera övervakning och kontroll. OlofB skriver tänkvärt om övervakning och kontroll av flöden på global nivå och Johan Westerholm reflekterar kring detta på individuell nivå. Osökt kommer jag att tänka på något jag läst eller hört tidigare: - Bättre riskera bli sviken gång på gång än att gå misstänksam genom livet. Misstänksamhet och misstro fräter sönder alla goda relationer.

Men när jag lyfter blicken och tänker på Anders Mildners funderingar i SvD häromdagen om mediernas fokus, undrar jag om det inte finns en koppling mellan det som jag ser pågå i det lilla här hemma i Norrtälje, som medierna inte lyfter fram i dagsljuset, och det som sker i den stora vida världen. En liten klick makthavare, som tror sig om att veta bäst, och en bred allmänhet som undrar: - Voffö´gör di på dette vise´? Men, om flera ska kunna känna en större tillit håller inte detta i längden. Tänker också på att Nicklas Lundblad ska lämna Stockholms Handelskammare för ett flytta till Googles högkvarter i Mountain View, Kalifornien. Undrar om han kan ingjuta mer av tillit och mindre av misstänksamhet i det företaget, om det skulle visa sig att de inte inser att ett samröre med NSA kan skapa fler problem än det löser. IDG.se hade en artikel om detta samröre häromdagen. Maktdelning är bra i många andra sammanhang än i EU. Det kan vara sprunget ur en misstro, men måste ses som en säkerhetsåtgärd, när vi ser hur åtgärder med övervakning och kontroll växer, djupt in i det lokala samhället. Här skrivs det om Sveriges roll i den övervakning som sker runt om i världen: Anders Widén; Svensk Myndighetskontroll; Minimaliteter; och Lars-Erick.

Sagor från livbåten kommenterar uppgifterna om att studenter vid Lunds universitet måste skriva på ett avtal om att inte blogga om religion och politik. Detta utifrån det uppdrag, som de tio studenterna fått av universitetet. I den marknadsföring, som de ägnar sig åt med hjälp av bloggen, vill universitet att studenterna undviker den typen av innehåll, som så lätt tar fyr och likt skogsbränder kan förgöra mycket i sin väg. Scaber, Kulturbloggen och många andra kommenterar. Jag är böjd hålla med Göran, som äntrade livbåten för ett år sedan – hipp, hipp, hurra! Här bjuder Marcus, ombord på samma livbåt, på goda råd när det gäller öppenhet, transparens, kritik och vanligt folkvett.

För övrigt suger jag fortfarande på den goda karamellen Stora Bloggpriset och tackar Pirat-Janne för hans länksamling samt MinaModerataKarameller, Mårtensson och Deeped för deras generösa support. Det känns bra som motvikt till en och annan syrlig kommentar. Bland annat från dem som tror att det är Aftonbladet, som – utifrån att vara politiskt korrekt – gjort urvalet. Men, först var det ju ett hundratal bloggare, som valde fem finalister i varje kategori, och sedan var det läsare på nätet, som röstade fram den slutliga segraren. Jag själv blev verkligen överrumplad, men inte för ett ögonblick tror jag att valet av mig skulle vara riggat. Hoppas jag kommit ihåg att tacka alla, som gratulerat via kommentarer, Facebook, Twitter och mejl. Men, om jag missat någon sänder jag här ännu ett TACK! Har också besökt Kenzas blogg (hon yngst och jag äldst bland vinnarna) och ser att vi i den politiska sfären kan slänga oss i väggen – hundratals kommentarer på varje inlägg verkar där vara mera regel än undantag. Även om Kenza satsar krut på att se läcker ut i olika sammanhang, tycker jag att hon verkar vara en tjej, som står med bägge fötterna på jorden.

Intressant.

I kamp om makten över våra liv.

I fredags hade Norrtelje Tidning en intressant ledare med anledning av de diskussioner, som bland annat Expressens Eric Erfors och en del blogginlägg synliggjort om ett eventuellt samgående mellan C och FP. Lars-Erick har tidigare kommenterat detta utifrån ett globalt perspektiv.

Idag publicerar Aftonbladet, SvD och DN en opinionsmätning som United Minds/Cint genomfört under tiden 24 juni – 17 juli. En del menar att undersökningar via webben inte kan gälla ett tvärsnitt av folket, eftersom ett tvärsnitt av de äldre inte har någon större datorvana. Men vad man då bortser från är att mera traditionella opinionsmätningar har problem med att de yngre är mer obenägna att besvara frågeformulär per post och per telefon. Därför får vi nog se den nu presenterade undersökningen lika god som någon annan. Saknar dock uppgiften om hur många som just nu anser sig inte kunna rösta på något parti, vilket är ett nog så viktigt budskap för den som vill veta hur det politiska landskapet ser ut. Dessutom har jag förstått att tillförlitligheten ökar ju fler som ingår i undersökningen; här 1 914 personer mot vanligtvis c:a 1 000 i andra mätningar. Mest tillförlitliga anses de undersökningar vara, som bedrivs i regi av SOM-institutet vid Göteborgs Universitet, men det var en utvikning från ämnet – det politiska läget under sommaren 2009.

Kommentarerna till artiklarna är nog så intressanta. Själv har jag fastnat för Bloggen Bents och Erik Hultins samt Göran Petterssons inlägg, som i likhet med inläggen i NT:s och Expressens ledare visar svårigheterna att profilera sig, när man ingår i en allians, samtidigt som man riskerar att åka ur parlamentet - om man inte håller sig till det, som medlemmar och sympatisörer förväntat sig, när de lagt sin röst på ett visst parti. Den risken påverkar de strategiska diskussionerna inför valet 2010, inte enbart i det enskilda partiet, utan inom hela den allians som man ingår i. Därför förslag om nya konstellationer eller som Göran Petterssons förespråkar – ett val mellan de två regeringsalternativen. Som den rationella tänkare Göran är, formulerar han det på sitt sätt:

”Valet 2010 borde handla om valet mellan de två regeringsalternativen. Istället riskerar valet att bli en vild budgivning mellan partier med behov av att profilera sig. Det kan tyckas att ett sådant system erbjuder en större valfrihet men verkligheten är väl snarast att det som sägs i valrörelsen riskerar att vara helt överspelat när regeringen har formats.”

Underförstått; Kan man inte hålla vad man lovat innan valet, blir risken uppenbar att man åker på pumpen i kommande val – något, som Erik Hultin och Bloggen Bent tydligt ger uttryck för. Den valhänta hanteringen av integritetsfrågorna i Centerns partiledning har försatt Centerpartiet i en mycket problematisk situation. Nyligen fick vi ett synligt bevis på detta när MEP Lena Ek i ett inslag i SVT Rapport fick snubbor av Justitieminister Beatrice Ask innan den senare lade problemet med Framtidsgruppens rapport och dess möjliga koppling till Stockholmsprogrammet i Centerpartiets knä. Men, att vi medborgare har problem med tilliten till våra politiska ledare är inte alls underligt – vi gör ständigt nya rön. Det visar bland annat detta inlägg av Anders Widén.

Dagens mätning kommenteras av de berörda partierna och i AB är Piratpartiets Rick Falkvinge mycket öppen – utan de etablerade partiernas okänsliga hantering av de medborgerliga fri- och rättigheterna – hade Piratpartiet inte behövts! Han vet att PP:s framgång i valet till Europaparlamentet till stora delar kan tillskrivas proteströster mot de etablerade partierna i ett samhällklimat där övervakning och avlyssning, ses som en universallösning på komplexa problem. Jag kan bara hoppas att skaran av mera frihetligt sinnade moderater, som MinaModerataKarameller kan bjuda kontrollivrarna motstånd. Hur man än vrider och vänder på saken är det moderaterna som har det tyngsta ansvaret för dagens situation. De torde veta att överdriven kontroll skapar fler problem än den löser.

Intressant.