Kulturskribenter i en ekonomiskt styrd värld

Ler igenkännande när jag läser Gunilla Brodrejs artikel rubricerat Kritikerhatarna i Expressens pappersutgåva den 6 maj. Likt många andra i den kulturella åsiktsbranschen, tror hon sig om att kunna komma undan sin del av ansvaret för den polarisering, som utvecklats mer allmänt under det senaste decenniet, genom att antyda att skillnader i synsätt kulturkritiker emellan kan tillskrivas ”populismens förakt för eliter som smyger sig in överallt”. Genom att ondgöra sig över den kritikerkollega, som använt sig av ett bredare register för att lotsa dagens digitala användare in i operans värld, avslöjar hon sin bristande kunskap om att nya grepp kan krävas, för att nå denna nya publik, när många lever delar av sina liv i den digitala miljön. DN-kritikern Nicholas Ringborg Ferrada-Noli´s synd består i att han valt att använda sig av ett i teknikbranschen välkänt grepp med Tech for dummies, när de vill lotsa analoga användare in i den digitala miljön. Men, att den vägen även nå fram till kollegorna – motspänstiga, som de är inför risken att behöva rubba sina föreställningar om Informations- och Kommunikationstekniken (IKT), som bärare av mera ont än gott, den skrämmer. Även om de vet att allt skapat av människor har sina risker.

Undrar hur många av dem, som noterat att vi, under en period, hade unga entusiaster, så kallade hackers, vilka letade efter säkerhetshål i programvara, som olika myndigheter och företag använde samt rapporterade detta för att ansvariga skulle kunna rätta till felaktigheter och säkra programmen. Men, istället för att registrera dem, som goda ideella It-reparatörer i samhällets tjänst utvecklade de trångsynta en ny näringsgren för advokater och företag inom säkerhetsbranschen.

Det är den här attityden, som vi nätanvändare har tvingats leva med, utan någon som helst åtskillnad i nyhetsmedia mellan det, som utvecklar och det. som fördärvar människor ock mänskliga relationer och framsteg. Främst på grund av att den analoga världens jättar inom industrin för upphovsrätt har bildat kartell med samma analoga världs kultureliter för att på bred front erövra den digitala erans globala marknad. Gemensamt för dem är att de inte har klarat av att inse den stora skillnaden – visavi mänskligheten i stort – mellan äganderätt och det tidsbegränsade monopol, som i lagtexter benämns Immateriell rätt.

Undrar vem som idag kan klara av att undervisa dem om innebörden i Artikel 27 mom. 1 och mom. 2 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Nu, när World Trade Organization (WTO), sedan ett antal år, inlemmats i FN-familjen och infört plikten för medlemsländerna att i alla handelsavtal skydda deras tolkning av vad som gäller för Immateriell rätt, där även företag med närstående rättigheter likställts med de enskilda upphovsrättspersonernas rättigheter. Här har WTO lyckats med bedriften att stadfästa sin tolkning att moment 2 trumfar moment 1 i denna artikel. Vad det innebär, det framgår här. Detta är bakgrunden till EU:s Upphovsrättsdirektiv om länkskatt och att lägga ansvaret på webbplattformar, som innebär att de måste installera mycket kostsamma filter för övervakning av innehållet i allt som sprids på nätet.

Det är alls ingen överdrift att säga att denna oheliga allians har lyckats komma mycket nära sitt mål, utan att de flesta insiktsfulla kulturarbetare, i likhet med alltför många dito internetanvändare, insett att dessa analoga dinosaurer kommer att utgöra ett hot mot åsikts- och yttrandefriheten samt trasa sönder dagens sökfunktioner. En utveckling, som de välinformerade med insikt om vad detta kommer att få för följder, känner vanmakt inför. De motsättningar, som uppstått under vägs, har eskalerat under trycket av en bred samhällselit, som vägrat och fortsatt vägrar att se sin delaktighet i den polarisering som fortgår. En polarisering, som i – sin mest desperata form – tagit och fortsatt tar sig uttryck i Hat och Hot. Det är detta, som den kulturelit, där Brodrej känner sig hemtam, kallar populism.

Den, som inte klarar av svårigheterna att rätt tolka andras ordval, på grund av sin egen syn på saken, kan ha svårt se det. Men för oss, som följt EU-projektet att rigga En inre digital marknad och varit förtvivlade över eller rent av förbannade på den samhällselit, som hade kunnat utgöra broar mellan nuet och då, när upphovsrätten uppstod 1710 genom Statue of Anne i Storbritanniens parlament, de förstår inte hur smärtsamt det är att behöva bevittna hur de, som tror sig vara kulturens beskyddare, landar i dess motsats, när de i stort sett helt bortser från den utvecklingsprocess som möjliggör enskilda individers väg mot såväl en personlig utveckling som en fredlig samvaro. En tillvaro där alla gör rätt för sig när de tycker sig få något av värde för pengarna. Den processen underlättas inte av statligt finansierade kampanjer, där de, som anser sig vara höjda över all kritik i den pågående debatten, ser sig själva i rollen som dugliga lärare.