Allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Även om det skulle vara så som Anders S Lindbäck skriver att aktiviteten är låg, vill jag tro att folk räknar med att saken är biff. Men, så är det långt ifrån. IDG förklarar. Nog krävs det att en och annan inom Alliansen darrar på handen och trycker på fel knapp ;). Jag skulle inte drömma om att sätta mitt hopp till S D och att de skulle rädda oss från den här typen av övervakning och kontroll. De vill ju tvärtom att tiden utsträcks till ett år! Det som i så fall kan rädda oss är att Sverige är en del av världen, när det gäller våra möjligheter till information och kommunikation med hjälp av datorer, och att S D ogillar att datalagringen kan bli aktuell i andra länder. Sannerligen en tunn tråd att spinna ett hopprep av.

Markus ”Lake” Berglund fyrar av en välformulerad kanonad med ett inlägg om att vi måste börja frihetskampen på vår egen bakgård. Dit hör att även hålla koll på det som sker i Bryssel. På måndag kan JURI, det rättsliga utskottet, (om man vill) besluta att låta pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s grundläggande fördrag. Om man vill, alltså. Hur många vågar sätta en krona på att de kommer att göra det. De flesta politiker gillar nog det som ligger i den resans riktning – att internetoperatörer kan tvingas att samarbeta med den industri, som vilar på upphovsrättens närstående rättigheter. Därmed kan publicering av fri programvara bli olaglig. Ett särintresses egennytta har tagit makten över politikernas sinnen. Suck! Men lyckligtvis finns läckor, som Techdirt delar med sig av. Uppdatering: ACTA-bloggen skriver mer om den saken.

Med politikernas inställning till internet verkar vi gå mot en utveckling där politiker förses med läsplattor, helst Apples Ipad, betalda av medborgarna och försedda med av dem betalda speciella ”appar”, som gör att politikerna – för att känna sig trygga – kan undvika komma i kontakt med oss och det som händer i vår värld. ”om Ipaden ska bli livskraftig bortom det passiva konsumerandet krävs att version tre även utformas med yrkespersoner i åtanke”, skrev Marcus Jerräng i Computer Sweden för några dagar sedan. Behöver jag säga att jag log brett när jag läste detta?

Att kunna le är livsviktigt. Både för vår egen och humlornas skull måste vi hålla ångan uppe och hoppas att vi har möjlighet att rida spärr mot den del av befolkningen, som inbillar sig att man stärker människors civilkurage med hjälp av lag. Civilkurage är ett förhållningssätt knutet till individen, som tar ett eget ansvar och gör vad situationen kräver. När staten med sitt våldmonopol kommer in, då handlar det om något helt annat. Rätt intressant att just det perspektivet är så otydligt i artiklar om saken, som här i DN, SvD, Expressen; Sveriges Radio P1. Inte heller hos de i KD som driver frågan. De om några borde vara förtrogna med att själar inte kan vinnas för den goda saken med hot om vedergällning. KD:s talesperson Caroline Szyber uttalade sig i Lunchekot. Politikerna borde tänka på att omtanke om allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Lyckligtvis finns en del bloggare som har sina tvivel – Tofflan; Magnus Andersson; och Svensson; även om det också finns en och annan som tänker i motsatt riktning, vilket Alltid rött alltid rätt visar. Att många människor tror att man kan lägga livet till rätta med hjälp av lagstiftning är ett arv från en tid då folket befriades från en rad materiella bekymmer genom uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men att kräva civilkurage av varje individ är något annat än att prioritera en fördelning av skattemedel för att finansiera välfärdstjänster. Lars-Erick pekar på de problem vi har när det gäller rättssäkerheten. Håller med att det ska bli intressant se hur det går i fallet med grabben som visade civilkurage en fredagkväll vid Hornstulls tunnelbanestation, när ett par poliser visade upp sin tolkning av lagen. Det stärker inte heller förtroendet för rättsväsendet att läsa den här nyheten. Medierna i SR menar att det var Expressen som legitimerade den nyheten. Bra eller dåligt? Bra tycker jag då jag tycker att poliser måste tänka på att agera så att allmänhetens förtroende för yrket inte äventyras.

Alla dessa lagar och rättssäkerheten.

Oskyldig till dess brott bevisats – det gäller både Jesper Nilsson och de bägge poliserna verksamma inom Ungdomsroteln hos Stockholmspolisen. Men nog luktar det skunk lång väg om det som Nyheter24.se skriver här och här när det gäller polisernas agerande. Inte bara ifråga om det som hände vid Hornstull utan på andra håll landet runt. När jag ser hur polisers våldsbeteende ursäktas av rättsväsendet, funderar jag en hel del kring hur detta stärker den machokultur, som ser ut att frodas inom polisen. Här riktas det mot människor, som inte genast lydigt bugar och bockar för polisen, eftersom de tror att de lever i ett land, där man inte behöver befara polisiära maktövergrepp om man vill diskutera saken. Väl inne i en dispyt har den påstridige inte en sportslig chans. Våldsmonopolet ger polisen laglig rätt att ta i med hårdhandskarna, vilket uppenbarligen lockar en del poliser att demonstrera sin makt oftare än andra. Undrar just om en sådan makt berusar och likt all annan berusning kräver påfyllning för att utövaren ska få en kick av att leva polislivet? På vilket sätt håller ledningen risken för maktberusning hos den enskilda individen under uppsikt?

Hax menar att det som hänt är ett resultat av den lagstiftning som kom till 1993. Om jag minns rätt var det väl då som paniken grep omkring sig i samband med rave-kulturens utbredning och sedan dess satsar politikerna mera på den här typen av repressiva åtgärder än förebyggande skapande aktiviteter för ungdomar främst de som inte är intresserade av idrott och sport. Nolltolerans kallas visst modellen. Där handlar det om en systematisk markering av individer som på mer eller mindre ostyrkta grunder misstänks vara brottsbenägna. Svensk Myndighetskontroll undrar när vi ska säga nej, stopp, backa.

Snart kommer denna tveksamma lagstiftning att kompletteras med ännu en mycket tveksam lag Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare, som i förstone kan verka vara rätt harmlös då regeringen slår in öppna dörrar, eftersom en vårdnadshavare redan idag är ”skyldig att se till att lämpliga åtgärder vidtas i syfte att hindra barnet från att orsaka skada för annan. Den vårdnadshavare som inte uppfyller detta krav kan anses vårdslös och därmed skadeståndsskyldig för skada som barnet orsakar”.

Men vid ett närmare studium står det klart att denna lag innebär införandet av en helt ny princip i svensk lagstiftning – något som kan benämnas principalansvar för föräldrar. Advokatsamfundet avstyrker på mycket goda grunder. Regeringens avsikt är sprungen ur en välvilja, där svaga föräldrar förväntas kunna bli stärkta i sin fostrargärning inför risken att drabbas av strängare straff än idag. Men även med den bästa vilja i världen, måste man fråga sig om staten verkligen ska träda över den gräns, där föräldrar måste förutsättas vara kapabla att ta sitt ansvar. Om inte, finns behov av annat stöd. För nog kan man undra vilken kunskap lagstiftaren har om barns och ungdomars uppväxtvillkor, när man tror att detta lagförslag ska leda till en fostran, där barn och ungdomar i högre grad inser värdet av vara aktsam om egna och andras ägodelar. Detta till skillnad mot den lydnad, som i bästa/sämsta fall – beroende på hur man ser på uppfostran – kan växa ur en rädsla för att en förälder eller annan vårdnadshavare kan dömas till skadestånd som de i sin tur har laglig rätt att återkräva. Advokatsamfundet efterlyser med rätta den empiriska grunden eller annat underlag ”för antagandet att ett skadeståndsansvar för föräldrar skulle innebära att föräldrar engagerar sig mer i sina barn och att ett ekonomiskt ansvar för barnets handlande därmed skulle avhålla barn från att begå brott.”

Piratpartiet är inte för laglöshet för att vi kräver rättssäkerhet och ett juste uppträdande från rättssamhällets sida. Att riksdagen och regeringen tar lätt på skyddet för vårt privatliv, vilket skett i en rad lagar och lagförslag, det är något som jag vill se som den fråga som kommer att avgöra valet. Det senare sagt med adress till Kent Persson (M) som inledde veckans debatt.

Därefter måste jag ge en eloge till Norrtelje Tidnings Reidar Carlsson, som tycker att Centerpartiets eftergifter när det gäller kärnkraften som energikälla, inte kan förbigås med tystnad. Redaktören i By á Bladet har också inspirerats och skriver att det hela mest handlar om pannkaka.

Avslutar med att hälsa på hos några av mina favoriter: Calandrella, som skriver att SvD har fel om FRA – rösta gärna på Calandrella som vinnare av Lilla bloggpriset; Emil Isberg, som vill ta itu med myter och frågor om Piratpartiet; Lars-Erick, som skriver om Opinionsskapare; Mark Klamberg, som anser att Datainspektionens granskning av FRA måste förlängas och tidigare i veckan skrev om utredning kring signalspaning för polisen; samt Krohniskt, som skriver om den intressanta bloggträffen hos Sthlms Handelskammare i går kväll – ett särskilt tack till honom för det.

Intressant.

Debattinlägg i Aftonbladet.

Ser att det debattinlägg som Sandra Grosse, Anna Troberg och jag skrev ihop efter händelsen med polisingripandet vid T-banestationen Hornstull nu publicerats i Aftonbladet. I lördags skrev jag även ett blogginlägg Vågar vi hoppas på förnuftets seger? Sedan de berörda poliserna nu gjort en egen anmälan i saken, ser det inte särskilt ljust ut, men jag utgår från berörda chefer tänker sig för och inte gör saken värre. Den som lyssnar på den återskapade dokumentationen inser att det som sker inte är OK. Det ska bli mycket intressant att följa hur berörda chefer hanterar den uppkomna situationen. Scaber Nestor kompletterar bilden med vad som hänt efter det att vi gjorde vårt debattinlägg.

Skänker en tacksamhetens tanke till Lars-Erick för hans inlägg.

Intressant.

Tänk på vilodagen ...

... betyder inte att man måste tiga still, när man nås av information, som väcker intresse. Jens O postade länken till Peter Wolodarskis Lillebror ser dig i DN.se på Facebook – jag läser och förundras. Branschtidningen Dagens Media har gjort ett snyggt inspel till landets politiska chefredaktörer, som i relation till sina medarbetare, därmed ges anledning att ställa FRA-kritikernas massiva ogillande av statens intrång i våra privata liv i relation till en utveckling, där det blivit möjligt för journalister, men även gemene man att dokumentera det som sker i vardagen.

I den tidigare debatten utmärkte sig DN, som den tidning som hade svårast att ta in att det är en himmelsvid skillnad mellan det som jag frivilligt lägger ut om mig själv på min blogg, Facebook och Twitter och de trafikdatauppgifter som staten med sitt våldsmonopol systematiskt samlar in och processar i sina datorer hos FRA på Lovön. Den oförståelsen ser ut att vara lika grundmurad idag som då. Naturligtvis får Wolodarski inte stå oemotsagd. Dogge visar i sitt blogginlägg varför Wolodarskis bekymmer visavi Dagens Medias inspel med hjälp av denna ”avlyssningspenna” mera är ett yrkesetiskt eller ett publiceringsetiskt problem än ett problem som ska lösas med mer repressiv lagstiftning. Ett problem som vi såg exempel på härom dagen när Jesper Nilsson använde sig av sin medborgerliga rätt att dokumentera ett polisingripande vid Hornstulls tunnelbanestation. Något som jag och många andra skrev om igår och som Polismyndigheten själv nu anmält för utredning enligt DN, vilket är bra, då vi är beroende av en juste relation till polisen. Opassande, som har blick för tillfälligheters spel, har fångat detta i en skärmdump.

Men, att något allvarligt håller på att hända med vår relation till polisen, det kan jag även se när jag läser dagens inlägg hos Hax, som innehåller goda råd ifall du blir utsatt för en razzia. Håller med Svensk Myndighetskontroll – man kan inte tro att det är sant, i Sverige år 2010. Samtidigt som Hax vill att vi förbereder oss för alla eventualiteters skull, vill Opassande att vi tänker efter när det gäller anonymiteten. Man kan just undra varför detta att vara anonym ses med så oblida ögon i många olika sammanhang, men anses vara av största vikt när det gäller att lägga sin röst i en valurna.

Är det verkligen bara då, som det är av vikt att få vara anonym? Tänker spontant på alla dessa mätningar av det psyko-sociala klimatet på våra arbetsplatser och varför många chefer inte vågar låta de svarande vara anonyma. Vill de verkligen veta hur landet ligger, eller vill de mest utöva makt och kontroll? Ja, det är väl med detta som med synen på kundtjänst – antingen förstår man värdet i att kommunicera med den som gör sig omaket att klaga, därför att där ligger möjligheter till förbättringar, eller så hugger man huvudet av budbäraren. Minns de föredragningar vi fick lyssna till i samband med utdelningen av Web Service Award för en tid sedan och som jag skrev om under rubriken De goda exemplens makt – finns den?

Intressant.