Idag har en rad talare i Sveriges riksdag förklarat att ett av staten oreglerat liv inte är önskvärt. Sedan hade talespersonerna mer eller mindre klara motiv för att vilja reglera medborgarnas liv. Dessförinnan hade Miljöpartiets Maria Ferm och Vänsterpartiets Jens Holm på SVT Debatt förklarat varför de kämpar för en bordläggning av beslutet om en implementering av datalagringsdirektivet i Sverige. Folkpartiets Johan Pehrson, som annars ondgör sig över obalanserade yttranden och ett torftigt språk när han och andra viktigpettrar utsätts för kritik, sluggade i stor stil och kan inte svära sig fri från sitt ansvar för att människor i sin ilska kommer att kräva hans huvud på ett fat. Men ännu tristare var det att lyssna på en del riksdagskvinnor t ex Kristdemokraternas Caroline Szyber, som med hänvisning till polisens behov av att kunna sätta dit våldtäktsmän och pedofiler, tycker att det är försvarbart att utsätta hela svenska folket för en lag där teleoperatörerna ska tvingas lagra alla våra trafikdata.
Våldtäkter och pedofilers övergrepp på barn är mycket allvarliga brott som givetsvis ska vara föremål för rättsväsendets rättssäkra åtgärder. Här blev det åter igen mycket tydligt – kvinnor i och utanför riksdagen förstår inte att en rättsstat måste ha andra grunder för lagstiftningen än ett moraliskt signalerande i än den ena, än det andra frågan. Detta säger jag utifrån erfarenheten att det är i tolkning och tillämpning av lag som signalbehovet kan vägas in. När så inte sker tränger sig moraliska synpunkter på och tar plats på ett mycket oroväckande sätt i riksdagens lagstiftning. I det läget blir det allt viktigare att media bygger upp skyddade kanaler för läckor. När riksdagen åsidosätter sitt ansvar för medborgarnas skydd mot ett otillbörligt statligt intrång i medborgarnas liv, är vi verkligen illa ute.
Som valda företrädare för Sveriges folk borde riksdagsledamöterna stålsätta sig och hävda den övergripande grundlagens principer. När så inte sker ökar populismen och cynismen breder ut sig. Politik blir ett smutsigt spel som hederligt folk tappar förtroendet för. Det var om dessa övergripande principer som dagens debatt borde ha handlat. Nu användes tiden till att föregripa behandlingen av propositionen om polisens behov av avlyssning och till ett försvar för Åklagarmyndighetens och polisens tillgång till lagrade uppgifter om hela svenska folkets liv och leverne.
Lyckligtvis fanns en möjlighet att bordlägga beslutet under ett år, vilket V, MP kämpat för men S D gärna hade bifallit idag ifall datalagringen omfattat ett helt år istället för 6 månader och med lagring inom Sveriges gränser. Nu gör alliansens talespersoner stort nummer av att det kommer att kosta en massa pengar, men som Josh twittrade Frihet är inte gratis – den kostar. Mikael Persson förklarar vad bordläggningen innebär i praktiken och retas med vår gode vän Mary X Jensen a k a MinaModerataKarameller. Som den kloka människa hon är hoppas hon att tiden arbetar för bättre lösningar. Hoppas hon har rätt, annars talar mycket för att tjurskalligheten träder in i dessa lägen. När jag tyckte att TT:s telegram om datalagringen var väl torftigt, tipsade Lars-Erick om en fullödig redogörelse i Riksdag & Departement. Tack för det!
Markus Lake Berglund visade tidigare i sitt inlägg hur Centerpartiets rättstalesperson Johan Linander gömmer sig bakom EU och Thomas Bodström (S) för att slippa ta ett eget ansvar. Han ska inte kunna komma undan med det. Jag antar att han som ledamot i Justitieutskottet inte vågar utsätta sig för kritik från de militanta inom rättsväsendet, som tror att en allmän insamling av folkets trafikdata ska göra polisen effektivare. Är det inte möjligt att ställa krav på en effektivare organisation för att få fram ett bättre resultat för medborgarnas skattepengar?
I fråga om hanteringen av sexualbrott, har olikheter i hanteringen landet runt lett till att Åklagarmyndigheten skapat ett antal Utvecklingscentra för att förundersökningarna och åtalen ska bli bättre underbyggda. Polisens arbete är en del i detta. Men, detta arbete sköts inte alltid bäst vid datorerna. I likhet med all annan av medborgarna finansierad verksamhet måste polisen vara effektiv och visa resultat. Det är bland annat denna nya arbetsordning som skapat förvirring i målet mot Julian Assange, där en åklagaren i Stockholm får finna sig i att en åklagare vid UC i Göteborg gör en annan bedömning och vill pröva om saken håller för ett allmänt åtal. Men frågan är om en utvecklingsenhet, som är befolkad av åklagare med förutfattade meningar om kvinnor som offer och män som förövare, leder till en hyggligt väl underbyggd rättssak? Eller om arrangemanget i fråga leder till ett ökat förtroende för rättsväsendet hos allmänheten?
Men, åter till datalagringen, där Anders S Lindbäck både i Ny teknik och på sin blogg pekar på hur riksdagens med sitt beslut motverkar utvecklingen. Skivad lime klarar att sätta ord på hur det känns att argumentera mot de övervakningsfixerade ledamöterna i Sveriges riksdag. Liberaldemokraternas Michael Gajditza gör ett försök i elfte timmen att påverka Johan Pehrson FP, vilket jag skulle bedöma som lönlöst. Badlands Hyena skruvar som vanligt till det. När makten inte längre lyssnar, då är satiren ett vapen. För att behålla förståndet hjälper det människor att kunna se tillvaron ur ett mer skruvat perspektiv. Fram till nästa holmgång när myndigheter vill ha mer övervakning och kontroll gäller det också att vi, i likhet med Viktualiebrodern, inser att det finns ett samband mellan dessa omättliga krav och upphovsrättslagstiftningen, där de närstående rättigheterna, som företag inom media- och nöjesindustrin förfogar över, ställer till det för oss alla.
Till detta kommer alla intressen i säkerhetsbranschen, som även växer inom IT. Den enes död den andres bröd, är ett gammalt ordstäv som fortfarande gäller. Undrar när IDG.se och andra media gör sig besväret att uppmärksamma det och i vilken riktning samhället är på väg? Demokrati är den upplysta majoritetens beslut, lärde jag mig en gång i mitten av 1950-talet, då folkbildning hyllades som vägen till demokrati och inflytande. Idag räcker det att riksdagens ledamöter traskar patrull efter en grupp av sina partivänner i några utskott. Det lärde jag mig genom att delta i aktiviteten Riksdagssvar.se under FRA-debaclet.
2 kommentarer:
Svenska folket bryr sig inte om sina grundlagar, och särskilt inte att dessa bör hänga ihop logiskt både i fråga om vad som står där och hur de (även andra lagar naturligtvis) tillämpas. Om man någon gång bryr sig om frågor som berör grundlagen så är det utifrån ett "what's in it for me?"-perspektiv: jag vill inte betala för Victorias bröllop, för de där cd-skivorna eller grannens sjukpenning, eller jag vill inte ha intrång i just mitt liv. De som med viss rätt rasar över FRA är ofta totalt likgiltiga för hur andra på ett långt mera konkret vis rånas på sin frihet och sina valmöjligheter när de ställs inför arbetsförmedlingens eller försäkringskassans byråkrater. Personer som man definitivt inte skälv väljer ifall man vill träffa.
varför det då? Jo, de kan helt enkelt inte se sig själva i den situationen att de tvingas bocka inför någon byråkrat som snackar snömos, struntar i dagordningen, kommer med underförstådda hotelser (skriv på att du kliver in på Samhall annars kapar vi din a-kassa...) och binder upp deras tid, däremot kan de se framför sig att polisen knackar på en morgon och hämtar deras dator. Trots at det förra är oerhört mycket vanligare och kan ta mycket längre tid att hämta sig ifrån så är det en icke-fråga för många av dem som engagerat sig i piratrörelsen och för deras mediala coacher. Det visar hur litet de fattar av vad ett rättssamhälle egentligen innebär.
@Robert Du har helt rätt i att det kan vara si och så med respekten för den enskilde individens integritet vid besök hos Af och Fk. Men jag har för mig att man vid besök hos socialkontoret har rätt att byta handläggare om dialogen inte fungerar och därför drar jag slutsatsen att den möjligheten ska finnas hos alla myndigheter.
Tanken bakom en handlingsplan är att den ska fungera och därför måste den arbetssökande eller den sjukskrivne stå på sig och inte bara säga Ja och Amen. Klarar man inte det, då tycker jag att man ska be en lokal politiker (som man känner förtroende för)att slå följe och utgöra stöd. Det blir för denne ett osökt tillfälle till ett studiebesök i verkligheten. Är man medlem i en fackförening tycker jag att man ska be en lokal facklig företrädare följa med. Han/hon behöver också göra studiebesök.
Skicka en kommentar